Fru talman! Låt mig börja detta anförande med att
ge ett beröm. Propositionen och betänkandet är ett
steg åt rätt håll. Det hade varit väldigt bra om man
inte hade stannat på halva vägen. Jag vill också ge en
eloge till socialdemokraterna för att de hade kurage
att gå emot propositionen i betygsfrågan så att vi där
kunde få enighet. Det hade varit barockt om man i
grundskolan hade tagit bort begreppet inte godkänd
men i särskolan haft kvar begreppet otillräckliga kun-
skaper.
Jag håller med Beatrice Ask om att detta ärende är
väldigt svårt. Jag hade en illusion om att man skulle
kunna få en total uppslutning när det gällde möjlighe-
ten till val av skola. Men tyvärr måste jag erkänna, fru
talman, att även den illusionen kom på skam och har
ersatts av besvikelse.
När jag läser igenom betänkanden och lyssnar till
skilda argument kan jag inte finna någon som helst
ideologisk grund till varför vi skulle ha olika mening-
ar. Varför skall vi förvägra just denna grupp val av
skola? Jag måste instämma i den rubrik som fanns på
ett cirkulärbrev från FUB: Varför?
När den här frågan behandlades i en tidigare om-
gång uttalade riksdagen att föräldrarna i princip skall
fatta det slutliga avgörandet i valet mellan grundskola
och särskola men också inom särskolan. Det verkar
som att den nya skolministern struntat i det uppdrag
som riksdagen gav.
Visserligen följer propositionen remissvaret från
t.ex. Kommunförbundet som tycker att just i detta fall
skall skolans professionalism och mening gälla.
Kommunförbundets ställningstagande upprör mig inte
speciellt mycket. Men att vi i utskottet och här i
kammaren skall gå på samma linje, och säga att sko-
lans vilja är starkare än föräldrarnas rätt, känns fel
och upprörande.
Som jag har uppfattat min uppgift - nu är jag
ganska ny som riksdagsledamot - är den att jag som
ledamot av Sveriges riksdag skall företräda männi-
skorna och inte organisationerna. Alla våra ställnings-
taganden, eller ibland brist på ställningstaganden, är
kraftiga signaler till invånarna och till dem som berörs
av besluten om vad vi vill, våra åsikter och uppfatt-
ningar.
Fru talman! Om nu kammarens ledamöter kommer
att följa utskottsmajoritetens förslag ger det en tydlig
signal till föräldrar till utvecklingsstörda barn, en
signal med innebörden: Till skillnad från andra för-
äldrar anser vi att ni inte har tillräcklig kännedom om
era barns bästa. Därför måste vi begränsa er valfrihet
och ert inflytande.
Frågan kan tyckas vara liten. Men signalen är
desto tydligare och kraftigare. Jag tror att vi måste
använda fantasin och försöka att sätta oss in i hur just
dessa föräldrar tar emot våra signaler som kommer
här från kammaren i besluten. Det verkar som om
majoriteten har glömt både handikapplagen och LSS,
där honnörsorden är delaktighet, inflytande och med-
bestämmande. Orden stämmer inte överens med det
jag ser nu i betänkandet.
Jag kan förstå att majoriteten slår dövörat till för
min argumentation, även om jag försöker att vara
tydlig. Jag kan i så fall förstärka den genom att citera
vad handikappombudsmannen skrev i sitt yttrande.
Hon skriver följande: "Förslaget präglas av en syn att
det förekommer föräldrar som inte förstår sina barns
bästa, inte sätter sina barn i första rummet. Handi-
kappombudsmannen anser att föräldrarna är de som
bäst känner sina barn och vet att de alltid kämpar,
ibland en ojämn kamp, för att deras barn som är ut-
vecklingsstörda eller har andra funktionshinder ska få
den skolgång som de finner bäst för dem". Det var
tydligt.
Jag kan fortsätta med att citera en kortare tes som
kommer litet längre ner i samma yttrande: "Risken att
föräldrarna inte skulle ha sina barns bästa för ögonen
anser handikappombudsmannen vara betydligt mindre
än risken för att kommunen med hänvisning till bris-
tande resurser inte sätter barnets bästa i främsta rum-
met." Tydligare än så kan det inte sägas.
Om vi låter handikappombudsmannens beska
sanning sjunka in i medvetandet, varför och hur kan
vi då säga nej till det enkla lilla tillägg att föräldrava-
let också skall ske inom särskolans ram? Att komma
med argument om att det påverkar skolans framtida
organisation, osv. känns både genomskinligt och
futtigt.
Återigen är det signalen och beskedet till föräld-
rarna som är det centrala. Antingen tror vi på dessa
kämpande föräldrar, eller så tror vi mer på skolorga-
nisationens kunskap. För mig är valet ganska lätt. Det
är föräldrarna som gäller.
Om man nu slår dövörat till för vad handi-
kappombudsmannen säger, och vad jag har sagt, kan
man ändå ställa en fråga till framför allt Socialdemo-
kraterna. Den förre socialministern Bengt Westerberg
arbetade med övertygelse i ett jättejobb för att ta fram
Handikapputredningen och lagen om stöd och service,
LSS. Socialdemokraterna ställde upp glatt och hel-
hjärtat för denna politik, och det tycker jag var väldigt
bra. Varför vill man inte nu ställa upp på detta lilla
steg i rätt riktning och i samma anda? Det är ett litet
steg som betyder så mycket för föräldrarna och är en
positiv signal om tilltro. Varför skall vi inte ge dem
den tillit, det stöd och den rätt som de behöver och
skall ha?
Fru talman! Jag yrkar bifall till Folkpartiets reser-
vation till betänkande 1 från utbildningsutskottet.