Fru talman! I måndags debatterade vi i det sam-
mansatta utskottet - försvarsutskottet och utrikesut-
skottet - säkerhetspolitik. Det var intressant att följa
den debatten. Det var väldigt mycket tal om interna-
tionellt solidaritetsarbete genom FN och genom EU,
om att bryta ned gränser och ha kontakt. Det är den
vägen som man måste gå för att skapa en säkrare
värld. Där är det internationella solidaritetsarbetet och
biståndsarbetet en mycket viktig pusselbit.
Man ger ju bistånd från den rikare delen av värl-
den till den fattigare delen av världen för att hjälpa
till. Men man också se det som ett egenintresse, som
en investering för framtiden. Det är viktigt att ha detta
med i resonemanget, att det är en investering och att
det ska vara en bra, effektiv och generös investering i
internationellt arbete.
Som har sagts här är behoven enorma. Vi möts
ständigt av dem via massmedier, FN-rapporter och
UNDP-rapporter. Också Sida producerar väldigt fina
rapporter. Vi har alltså all kunskap på bordet. Vi kan
inte komma och säga att vi inte visste, eftersom vi har
kunskap om tillståndet i världen.
Precis som någon nämnde här tidigare framhöll
Kofi Annan från den här talarstolen nu i veckan FN-
organisationens behov av ekonomisk hjälp. Han om
någon vet ju att det är ont om pengar. Det har talats
om att FN måste effektiviseras, och det pågår ett
effektiviseringsarbete inom FN, men det behövs na-
turligtvis ytterligare resurser.
Det här är en budgetdebatt. Jag ska därför ägna en
del tid av mitt anförande åt budgetfrågor och pengar-
na. Då är det naturligt att enprocentsmålet kommer
upp. Jag vill även i dag lyfta fram det målet.
Enprocentsmålet kom ju inte till av en sinkadus.
Det finns ett heltäckande resonemang bakom som
grundar sig på orättvisan i världen och att den rika
delen har ett ansvar. Man antog enprocentsmålet här i
kammaren för mer än 30 år sedan. Går man tillbaka
till de texterna framgår det att utgångspunkten för
resonemanget var att den rika världen måste ta sitt
ansvar. Det var den enda budgetpost som hade en
procentsats. Det finns ju inte för någon annan post i
budgeten.
Man har inte någon gång levt upp till detta mål.
Folkpartiet anser att det nu är dags att ha en plan för
hur riksdagen ska leva upp till det som en gång har
sagts. Många talar väl om att vi ska nå detta mål inom
en viss tidsperiod. Men det skjuts hela tiden framåt i
tiden. Man talade om fem år för tio år sedan och för
åtta år sedan. Sedan rullar man det framför sig så att
det blir alltid förskjutet fem år fram i tiden. Det är
därför som Folkpartiet vill att det ska finna en plan
för detta.
Nu säger många att målet ska vara uppfyllt 2005.
Men majoriteten skriver i betänkandet att det ska vara
uppfyllt "helst" 2005. Tidigare har man haft formule-
ringen "när ekonomin så tillåter". Det finns alltid en
reservutgång som jag förmodar att Finansdeparte-
mentet har lyckats få in i texterna och som man sedan
kan luta sig tillbaka mot när man inte uppfyller målet.
Därför menar vi att det är viktigt att man har en
sådan plan och att man lägger fast den.
Folkpartiet har en realistisk plan, menar vi, i vårt
budgetarbete. Det finns inget parti som satsar så
mycket på biståndet som Folkpartiet. Vi planerar för
en treårsperiod, för det ska vara realistiskt att nå må-
let 2005. Vi säger att vi ska nå det senast 2005.
Här skiljer sig framför allt Moderaterna och Folk-
partiet åt. Vi står i denna fråga på varsin kant. Mycket
av det som Bertil Persson har sagt här i dag ställer jag
upp på. Det gäller effektiviteten i biståndet, demo-
kratibiståndet, mänskliga rättigheter och skuldav-
skrivningar. Jag kan göra listan lång.
Det är mycket bra. Men detta kostar pengar. Mo-
deraterna prutar ju i sitt förslag 2 ½ miljard, under det
att Folkpartiet lägger på nästan 1,8 miljarder. Det är
en diskrepans på 4,3 miljarder mellan våra förslag i
budgeten.
Ska vi prata i procenttermer innebär Folkpartiets
förslag 0,82 % nästa år. Moderaterna når inte ens upp
till FN-målet 0,7 %. Det blir 0,62 %.
Då kan man säga som moderaterna att man inte
tycker om procentmål. Bertil Persson brukar säga att
det inte är checken man skriver på som är det viktiga.
Checken är mycket viktig i detta sammanhang.
Moderaterna talar också om utbetalningsmål. Nej,
det är inte utbetalningsmål. Det är en budgetpost. Det
är inte så att man har nått enprocentsmålet bara för att
man har betalat ut 1 %. Man lägger i budgeten fast att
1 % ska gå till biståndet, men sedan ska man se till att
pengarna används effektivt. Här finns inget motsats-
förhållande.
Det är klart att det får konsekvenser också i för-
slaget om man prutar så mycket som moderaterna
gör. Moderaterna föreslår en 85-procentig nedskär-
ning av biståndet till Asien. Det blir 15 % kvar. Bi-
ståndet till Latinamerika skär man ned med 75 %.
Pengar till ekonomiska reformer, som egentligen är
skuldavskrivningar, tar man helt bort. Dem lägger
man naturligtvis på en annan post.
Jag delar uppfattningen att man ska göra skuldav-
skrivningar, men det kostar också pengar.
Om jag ska gå vidare på listan när det gäller att
skära ned kan vi titta på UNDP, som är ett FN-organ
som också behöver pengar. Man skär ned med 80 %.
Det är 20 % kvar till UNDP från svensk sida.
När det gäller Unicefs arbete skär man ned med
35 %. När det gäller UNWRA - Palestinaflyktingar-
na, som verkligen har det besvärligt - halverar man
biståndet. Det är klart att det kostar att göra så krafti-
ga nedskärningar som moderaterna gör.
Av Sidas tidning - tre nummer tillbaks fanns det
en artikel som hette Det heliga enprocentsmålet -
framgår det att målet har nåtts och att borgerliga
regeringar har lagt dessa pengar på bistånd. Det är
precis som Bertil Persson har sagt tidigare. Egentli-
gen är jag inte så orolig för hur det blir under en bor-
gerlig regering, för vi brukar kunna övertyga mode-
raterna i det skedet.
Jag tycker att Vänsterpartiet och Miljöpartiet har
gjort en lite sämre insats i den konstellation som nu
formar budgeten. Ni skulle säkert kunnat göra mer i
den vägen.
Anledningen till att vi har ett enprocentsmål
framkommer i Sidatidningen. Jag ska referera vad
Sven Widmalm, som är intervjuad, säger. Han är
statsvetare i Uppsala. Han säger så här: När man sitter
och bestämmer budgeten har tredje världen ingen
representant med. Det är ingen som skriker och gör
sin röst hörd. Den är för fattig, och den är för långt
borta.
Det var just det som var bakgrunden till att man i
riksdagen fattade detta beslut en gång. Det är dags att
nå målet i starten på det nya millenniet.
Jag yrkar bifall till vår reservation 2, som just tar
upp vikten av en plan för enprocentsmålet.
Jag ska också gå in på några konkreta saker som
vi vill använda pengarna till. Utbildning har vi varit
inne på tidigare. Det är naturligtvis mycket viktigt
inte minst för flickor, som ofta inte har möjlighet att
gå i skolan. Man satsar på pojkarna, och i regel på
den första pojken. De yngre bröderna har ofta inte
heller möjlighet att gå i skolan på grund av ekono-
miska svårigheter. Det kostar ofta pengar att gå i
skola i utvecklingsländerna.
Hiv/aids kostar pengar - mycket pengar. Jag hade
tillfälle att besöka Zimbabwe för några veckor sedan.
Jag har ett förflutet där; jag var där på 60-talet. Det
var mycket beklämmande att få uppleva att den
snickare i den lilla byn Mataga som gjorde skolbän-
kar på 60-talet, när man byggde skolor, i dag gör
kistor.
Detta är en explosionsartad bomb som ligger och
tickar. Mellangenerationen dör ut. Kvar blir de små
barnen och de gamla. De gamla försöker ta hand om
de små barnen. Ni inser vilken situation det är.
Mycket lidande följer i spåren av detta. Land efter
land kommer att få enorma bekymmer på grund av att
den produktiva generationen dör ut.
Enskilda organisationer och deras arbete är också
otroligt viktigt. Där är jag lite besviken på att man i
majoritetstexten tonar ned de enskilda organisatio-
nernas roll. Man skriver så här: Den tidigare spridda
uppfattningen om enskilda organisationer inom ut-
vecklingssamarbetet som mer effektiva biståndsad-
ministratörer än staten har i dag ersatts av en mer
nyanserad förståelse för organisationernas reella
möjligheter att åstadkomma förändring.
Jag är övertygad om att enskilda organisationer
verkligen åstadkommer reella förändringar, för de har
kontakt med det civila samhället. Det är på den grun-
den som man gör förändringar.
Slutligen vill jag säga att demokratibiståndet är
basen för ett uthålligt bistånd som klarar påfrestning-
ar. Därför är det viktigt att man har demokratimålet
högt på listan. Vi menar att demokrati ska vara målet
för de olika bistånden.
Jag ska avsluta med att ta fram en liten figur som
jag hittade i en afrikansk by. Det är en flodhäst. När
jag såg den tänkte jag att jag skulle ta den med mig
och ge den till Viola Furubjelke under hennes sista
debattdag i riksdagen före jul. Därför satte jag ett litet
rött band på den.
Anledningen till att jag tog med denna lilla flod-
häst är att det går ett par historier om en flodhästs liv.
Jag har upplevt några ordföranden i utskottet. Vi har
varit kamrater i bänken i tio år, och du har suttit som
ordförande i utskottet i sex år. Jag har haft några
ordföranden före dig, så jag har sett några olika sätt
att arbeta.
Den enda klagan jag egentligen har när det gäller
Viola Furubjelke som ordförande är att det blir jät-
telånga sammanträden utan pauser. Utrikesutskottet
har ju de längsta sammanträdestiderna i riksdagen,
ibland tillsammans med KU och miljö- och jord-
bruksutskottet. Jag har funderat på hur Viola klarar
att hålla på så här när vi andra suckar efter kaffe och
lunch osv. Det är i det här avseendet som hon har
något gemensamt med flodhästen.
Afrikanerna har undrat hur i all sin dar flodhästen
kan leva utan mat dag ut och dag in tills man så små-
ningom kom underfund med att den äter på nätterna.
Då går den upp ur floden och äter. Sedan lever den på
dagen. Det måste vara något liknande med dig, Viola
Furubjelke. Du äter antagligen på nätterna, och sedan
kan du plåga oss på dagarna.
Den andra likheten med den här flodhästen gäller
det lugn och den trygghet som den utstrålar. Den
utstrålningen har du. Den har du haft i arbetet som
utskottsordförande, som riksdagsledamot, och den
kommer du att ha stor glädje av när du nu går ut i ditt
nya arbete. Det handlar om att sprida trygghet i dis-
kussionen. Du behandlar dina politiska motståndare
med respekt, och därför blir det också en bra debatt.
Tack ska du ha, Viola, för de här åren, och lycka till i
fortsättningen!