Herr talman! Europeiska unionen är en av värl-
dens största enskilda biståndsgivare. År 1999 uppgick
EU:s bistånd till 80 miljarder kronor, varav 757 mil-
joner kom från Sverige. Det är bra att EU använder
en del av sin budget till bistånd. Men de pengar som
avsätts för bistånd skulle lika gärna kunna avsättas i
medlemsländernas nationella budgetar. För den sam-
ordning som är nödvändig finns redan färdiga struk-
turer och institutioner inom FN. EU har inte heller
utnyttjat alla de möjligheter som FN ger.
EU:s bistånd är mätt med internationella mått
stort. Just storleken på biståndet gör det extra viktigt
att det används rätt. Storleken på biståndet måste
även sättas i relation till vad Europa under årens lopp
brandskattat biståndsländerna på.
Vi menar att inom EU används biståndet som en
del i en politik för EU:s egen utveckling och inte
alltid i första hand för mottagarländernas utveckling.
Ett ytterligare bevis på att EU:s biståndspengar även
har denna funktion är att biståndet har ändrat inrikt-
ning över tiden. På 60- och 70-talen koncentrerades
utvecklingssamarbetet till Afrika, ca 70 % gick dit.
Nu är det "bara" 35 %. I stället är det Medelhavslän-
derna och länderna i Östeuropa som får den största
andelen.
Det finns projekt som skötts bra och lett till goda
resultat, men tyvärr är de projekt som varit ineffekti-
va och misskötts ännu fler. Det har den egna revisio-
nen visat. EU har givit sig själv en uppgift som den
inte klarar. En mycket omfattande byråkrati omger
biståndsverksamheten.
Flera kommissionärer, flera generaldirektorat och
mängder av kommittéer och expertgrupper finns
kopplade till denna verksamhet. Medlen finns upp-
splittrade på flera olika budgetposter, som var för sig
har ett speciellt syfte. Detta leder till onödig byråkra-
ti, och biståndsinsatserna löper stor risk att bli enstaka
åtgärder som inte ger långsiktig utveckling.
Kommissionären Poul Nielsen och även den
svenska regeringen har gjort insatser för att öka ef-
fektiviteten och ändra inriktningen. Det saknas i dag
överskådlighet och helhetssyn i EU:s biståndspolitik.
Det finns nu ett program för hur förändringar ska ske,
men risken är stor för att de nödvändiga effektivise-
ringarna uteblir. De föreslagna åtgärderna är inte
tillräckliga, eftersom kommissionens organisation
och bristande öppenhet är ett hinder i sig.
Vi menar att hela strukturen för EU:s bistånd bör
ändras så att medlemsstaternas egna väl fungerande
biståndsorganisationer utnyttjas. De mottagande län-
derna måste också ges ett större inflytande över hur
biståndsmedlen används. EU kan sedan bidra i rollen
som samordnare och utvärderare av olika projekt.
För några år sedan hade EU 50-60 miljarder kro-
nor i icke utbetalt bistånd. Vi ansåg detta vara en
skandal redan då. I dag uppgår det till 200 miljarder
kronor - en ofantlig och ofattbar summa.
Vi i Vänsterpartiet är för att Världsbanken och
IMF övergått till fattigdomsbekämpning som sitt
ledmotiv. Men aldrig i mitt liv hade jag föreställt mig
att denna fattigdomsbekämpning i fattiga länder
skulle ske genom att man samlade pengar på hög i
Europa.
Vänsterpartiet har väckt en rad motioner om bi-
stånd till olika länder. Det handlar om bistånd till
Armenien som har utsatts för ekonomisk blockad av
Turkiet och Azerbajdzjan. Det handlar om bistånd till
norra Irak, som är ständigt hotat av Saddam Husseins
armé. Det handlar om bistånd till Somalia som också
är ett land som har blivit pinat av krigsherrar och som
är omgivet av en ointresserad omvärld. Det handlar
om både ekonomiskt bistånd och demokratibistånd.
Vid behandlingen i utrikesutskottet av våra mo-
tioner har vi fått ett svar som i och för sig är positivt.
Men detta ska skötas via EU och EU-biståndet.
Vi vänsterpartister i utskottet har nöjt oss med
detta. Men vad ska vi nu tro. Saker och ting sköts ju
inte. De vansköts.
Herr talman! Allt detta tyder på en monumental
inkompetens och en letargisk inställning hos EU:s
biståndsmyndigheter.
Herr talman! Jag ska kommentera en reservation
från Folkpartiet där demokratikriteriet behandlas.
Tanken i sig är sympatisk och god. Men det finns
självklart frågetecken. Jag ska ge ett exempel:
Vänsterpartiet har väckt ett par reservationer un-
der detta riksmöte som handlar om Eritrea. Den ena
motionen innehåller kritik mot brott mot demokratis-
ka och mänskliga rättigheter i Eritrea. Samtidigt vill
vi att Sverige ska understödja bl.a. ett elkraftprojekt i
Eritrea. Varför? Jo, därför att man i städer och byar
ska få tillgång till elljus, så att man om kvällarna kan
läsa och skriva, en inte alldeles oviktig förutsättning
för en demokratisering. Vi drar inte slutsatsen att
Eritrea ska bli utan bistånd på grund av att landet inte
har ett demokratiskt systemskick. Om vi skulle följa
en sådan princip skulle vi snart befinna oss i den
situationen att vi införde en sorts sanktioner mot ett
mycket stort antal länder.
Herr talman! Sverige har understött palestinierna.
Detta bistånd har varit inriktat på utbildning. Det har
varit inriktat på att sprida respekt för demokrati och
mänskliga rättigheter. Detta bistånd raseras nu full-
ständigt av den israeliska armén. Trots att de israelis-
ka soldaterna erbjuds nycklar till svenska bistånds-
anläggningar, så att de kan inspektera lokalerna, har
de föredragit att sparka in dörrarna och förstöra och
slå sönder inredningen. Häromdagen såg vi hur den
israeliska armén med bulldozrar också fick förstöra
flygplatsen i Gaza. Allt kunde vi se i TV häromda-
gen. Detta är inte något annat än framfarten hos en rå
och brutal soldatesk. Under Sharon blir livet inte
något annat än förödmjukelse, fattigdom, förstörelse
och förtryck för palestinierna. Den Sharon vi i dag ser
härja vill inte ha någon motpart i förhandlingarna,
inte någon utveckling, inte något bistånd och ingen
fred.