Fru talman! Fattigdomen i världen måste utrotas.
1,2 miljarder människor hungrar fortfarande. Det är
procentuellt något mindre än vad det tidigare har
varit, men det totala antalet är fortfarande lika stort.
Detta är naturligtvis alldeles oacceptabelt. Vi har en
skyldighet att göra något åt detta problem, både av
humanitära skäl och av etiska och moraliska skäl.
Vi har hållit på i 40 år med bistånd. En del har vi
lärt oss. Vi har t.ex. lärt oss att ett land som lever i
absolut fattigdom på 20-30 år kan gå över till relativt
välstånd. 1950 hade Ghana och Sydkorea exakt sam-
ma levnadsnivå. I dag är skillnaderna nästan totala.
Det finns sex vägar på vilka man kan angripa fat-
tigdomsproblemen.
Den första är naturligtvis att mobilisera de egna
resurserna i landet.
Den andra är att mobilisera privat kapital - nå-
gonting som kommer att kräva multinationella regel-
verk i stället för de 1 600 bilaterala överenskommel-
ser som i dag existerar.
Därutöver är det naturligtvis handeln som är det
viktiga. Handeln är mer än tio gånger större än bi-
ståndet för de fattiga länderna. Marknadstillträdet är
naturligtvis A och O.
Här handlar det framför allt om jordbruk och tex-
til. För de fattigaste länderna gäller det jordbrukspro-
dukterna. De subventioner som EU har för sitt jord-
bruk är fullständigt oacceptabla eftersom de sänker
världsmarknadspriserna och ger de fattiga länderna
ännu mindre betalt för sina produkter. Men även
tullarna måste naturligtvis successivt avvecklas.
För medelinkomstländerna och de lite längre
komna av de fattiga länderna handlar det förstås om
textiltullarna - industritullar på framför allt textilva-
ror. De måste bort.
Vi kan inte heller lämna skuldfrågan därhän. Det
är ett viktigt problem i dessa länder. Av de 12,5 %
som de skuldtyngda fattiga länderna får i bistånd i
förhållande till sin bruttonationalprodukt går drygt
2 % tillbaka till de rika länderna i skuldbetalningar.
Det är naturligtvis en meningslös verksamhet.
Man måste även göra en del systemförändringar i
de fattiga länderna. Det handlar om mänskliga rättig-
heter, det handlar om rättsstat, det handlar om demo-
krati och det handlar om jämställdhet.
Vi måste också ha ett bistånd. Men biståndet ska
vara oljan i motorn - det som får utvecklingen att
flyta. Det kan aldrig fungera om det ska vara bensi-
nen i tanken.
Det grundläggande för att åstadkomma ett utro-
tande av fattigdomen är naturligtvis att satsa på till-
växt. Men det handlar också om att världssamfundet
satsar på globala nyttigheter. Det är sådant som sta-
bila ekonomiska förhållanden, miljösatsningar, smitt-
samma sjukdomars behandling och andra liknande
ting som brukar sammanfattas med global public
goods.
Det fordras konfliktlösning. Det fordras basal
sjukvård och det fordras därutöver också regionalt
samarbete. Den regionala handeln är ofta den viktiga
delen av handeln för de fattiga länderna - i varje fall i
de första stadierna av uppbyggnaden av en välfärds-
stat.
Utbildning är oerhört viktigt. Informationstekni-
ken har gjort att vi också har fått en ny form av anal-
fabetism, nämligen att inte kunna hantera en dator.
Även detta måste man lära sig att reda ut och klara
upp.
Familjejordbruken måste stärkas, ofta i förening
med jordreformer.
Vi har fem sorters bistånd.
Först och främst handlar det om resursöverföring-
ar, där de stora summorna förs över till regeringarna i
länderna. Där menar vi att man måste koncentrera sig
på ett begränsat antal länder där man kan nå rejäla
resultat. Sida är i dag verksamt i 116 länder. Vi tror
att man behöver koncentrera sig betydligt och framför
allt inrikta sig på Afrika, där fattigdomen fortfarande
ökar.
Sedan handlar det om kunskapsöverföring. Där
menar vi att man gärna kan vara verksam över hela
världen när det gäller teknik och IT, men inte minst
också när det gäller att stärka de fattiga ländernas
förhandlingsförmåga i de stora organisationerna som
WTO, UNCTAD osv.
Katastrofhjälpen måste vara snabb. Det handlar
ofta om att snabbt komma fram med lednings- och
kommunikationsutrustning. Den kan inte förutses.
Man kan bara planera för att vara beredd till snabba
insatser.
De enskilda organisationerna är ofta väl förankra-
de, har lång tradition på platsen och betyder oerhört
mycket för biståndsviljan i Sverige. Vi menar att det
finns anledning att göra ytterligare insatser också här.
En viktig funktion när det gäller biståndet är även
demokratibiståndet. Där är enligt vår uppfattning de
partinära stiftelserna av utomordentligt stor betydelse,
och deras roll bör stärkas. Parlamentarikernas möjlig-
heter och deras ställning i förhållande till president-
makten i många länder är en väsentlig sak.
När vi ska leda biståndsverksamheten handlar det
om mål- och resultatstyrning. Om vi ska kunna åstad-
komma en mål- och resultatstyrning måste vi ha mål
som är tydliga, som är lätta att uppfatta, lätta att
komma ihåg och inte för många. Och man måste ha
mål där resultaten kan mätas, för annars kan man
aldrig någonsin får en resultatstyrning.
Vi vill, och det har vi sagt i många år, ha som det
övergripande målet att utrota fattigdomen. Det står vi
kvar vid. Det är ganska naturligt eftersom det enda
gemensamma för de fattiga länderna är just fattigdo-
men - i övrigt är de ju i många avseenden disparata -
och här menar vi fattigdomen i bred mening, alltså
den politiska, ekonomiska och sociala fattigdomen.
Sedan menar vi att millenniemålen, de mål som
har förhandlats fram av FN, OECD, Världsbanken
och IMF, ska vara de ledande målen när det gäller att
utrota fattigdomen. Målen är åtta stycken. Det hand-
lar om att utrota den extrema fattigdomen och hung-
ern, att skapa en universell grundskolelutbildning, att
öka jämställdheten, att minska barnadödligheten, att
minska barnsängsdödligheten, att bekämpa hiv och
malaria, att åstadkomma miljömässig hållbarhet och
utveckla ett globalt partnerskap. Under dessa mål har
18 operativa mål antagits, och man har 40 indikatorer.
Målsättningen är att halvera fattigdomen till år 2015.
Det är ett realistiskt mål som t.o.m. utan stora svå-
righeter skulle kunna överträffas. Det är mätbara
saker, vilket gör att man kan följa upp det hela. Till
detta måste man foga ytterligare mål. Det handlar då
om mål för demokrati, rättssamhälle och mänskliga
rättigheter. Det är ingen svårighet att göra också des-
sa mål mätbara. Då får vi någonting som är hanter-
bart, mätbart och som vi kan följa upp. De är dess-
utom antagna av Sverige. Därför är det ganska själv-
klart att vi ska leva upp till dem.
Det är viktigt att utrota fattigdomen också av det
skälet att u-länderna kan bli en viktig rekryteringsbas
för de terroristorganisationer som ju hittills huvud-
sakligen har bestått av relativt välmående individer,
men risken finns ju hela tiden där.
I det svenska biståndets historia finns det tre mär-
kesår som jag tycker att det finns all anledning att
uppmärksamma. Det första är 1978, när regeringen
Fälldin avskrev alla u-ländernas skulder till Sverige.
De andra två är de år när vi betalade ut mer än en
procent av BNP i bistånd. Det ena var under rege-
ringen Ullsten, och det andra var under regeringen
Bildt.
Vad är det som Moderaterna alldeles speciellt vill
när det gäller samarbetet med de fattiga länderna? Ja,
först och främst är det naturligtvis marknadstillträdet,
att avveckla subventioner och tullhinder.
Sedan tycker vi, och har tyckt länge, att skuldfrå-
gan är viktig. Vi var först med särskilda anslag till
skuldlättnader, speciellt i Afrika. Vi menar att år 2004
är det dags att avveckla de tungt skuldsatta fattiga
ländernas skulder. Det handlar om 200 miljarder
dollar. Med hänsyn till Sveriges andel av i-världens
produktion skulle det för Sveriges del handla om 2
miljarder dollar. Det menar vi att Sverige som före-
gångsland bör ta på sig att avskriva 2004. Det blir lite
av ett konkursförfarande, vilket är ett ganska elegant
sätt att låta en ny ledning få lov att gå vidare utan att
bära bördorna av skulderna från tidigare vanstyre. Det
innebär också att vi jämfört med andra partier kom-
mer att ha gjort en rätt rejäl insats under den kom-
mande treårsperioden.
Vi vill också ta upp frågan om avdragsrätt för gå-
vor till biståndsorganisationer. Vi föreslår en utred-
ning om detta. Vår tanke är närmast att vi skulle hitta
något som liknar det tyska systemet, där man får en
automatisk avdragsrätt upp till en viss nivå för bidrag
till vissa godkända organisationer, därför att det
fordras naturligtvis en viss kontroll av sådan verk-
samhet.
Vidare vill vi satsa på Afrika. Vi vill satsa särskilt
på länder med s.k. good governments, god samhälls-
styrning. Då vill vi naturligtvis förlägga Sidas ut-
vecklingsenhet till Afrika och sikta på att successivt
gå över till att länderna själva får hantera sin utveck-
ling och att vi kan komma i en situation där vi bara
bidrar med det ekonomiska stöd som behövs för det-
ta.
Vi vill ha mätbara resultat och menar alltså att ut-
betalningsmål inte är en bra väg men att millenni-
emålen är en bra väg att arbeta vidare på, och dessa
menar vi att vi bör satsa på.
I våra samarbetsländer, de som vi arbetar nära
samman med, vill vi införa skolplikt. Barnen ska inte
arbeta i fabriker och på fälten. De ska gå i skolan. Det
ska vara ett grundläggande krav när vi går in med
bistånd.
Vi menar också att ingen kan granska sin egen
verksamhet. Det är en omöjlighet. Därför behöver vi
ett utvärderingsinstitut eller en utvärderingsfunktion
som är oberoende av Sida.
Vi vill också att alla projekt ska vara försedda
med avvecklingsplaner. Dåligt bistånd blir inte bättre
med tiden, och bra bistånd ska övergå i landets eget
ägarskap. Därför ska man hela tiden ha avvecklings-
planer.
Det finns många aktörer på detta område. Men in-
riktningen måste vara på de fattiga människorna och
att höja deras levnadsnivå. Det handlar om många
politikområden, och det fordras kongruens och main-
streaming i det arbete som vi nu sysslar med. Och det
gäller att påverka EU som ju har oerhört stora reser-
vationer, pengar, som aldrig har betalats ut och som
måste komma till de mål de är avsedda för.
Vi tror också att UNDP ska omformas och ut-
vecklas till en representant för de fattiga länderna för
att hjälpa dem i alla de förhandlingar som blir aktu-
ella framöver.
Jag vill passa på att yrka bifall till reservation 3.
Fru talman! Detta är den sista debatt som Viola
Furubjelke deltar i. Det känns väldigt tomt.
Bakom allt viktigt finns det alltid någon människa
i bakgrunden. Viola Furubjelke har betytt så oerhört
mycket när det gäller att stärka riksdagens ställning
på det utrikespolitiska planet. Hon har lett utrikesut-
skottet på ett sätt som vi alla uppskattat väldigt
mycket. Hon har reformerat världens äldsta politiska
organisation, Interparlamentariska unionen, på ett
lysande sätt. Och alla parlamentariker som sysslar
med utrikespolitik vet vem Mrs. Viola är. Hon är en
legendar i dag.
Vi vill från Moderaternas sida framföra vår stora
uppskattning och vår tacksamhet för en beundrans-
värd politisk insats och för alla roliga upplevelser vi
har haft tillsammans.