Herr talman! Det nya millenniet är bara två år.
Ändå känns det gammalt.
I FN:s millenniedeklaration, som antagits av 147
av världens stats- och regeringschefer, formuleras en
ny dagordning för det globala samarbetet i det tredje
årtusendet. På den står kampen mot fattigdomen
överst. Världens länder har åtagit sig att halvera fat-
tigdomen till år 2015. Det är det mest uppfordrande
mål som någonsin antagits av det internationella
samfundet. Det är konkret och det är mätbart.
Svenskt utvecklingssamarbete har sedan 1962 haft
som mål att bekämpa fattigdomen - "att höja de fatti-
ga folkens levnadsnivå", har det hetat. Det är hopp-
fullt att konstatera att år 2001 delar övriga världens
länder detta övergripande mål med oss. Den breda
internationella uppslutningen ger oss styrka och
färdriktning för det gemensamma arbete som också
pågår internationellt. Det ger oss kraft i vårt fortsatta
arbete.
Terrordåden den 11 september och det efterföl-
jande kriget i Afghanistan har skakat oss alla. De har
på ett fasansfullt sätt visat vad den nya tidens säker-
hetshot handlar om. En globaliserad värld som kän-
netecknas av ökad rörlighet och större informations-
utbyte ger också terrorismen en skrämmande räck-
vidd.
En värld med skriande orättvisor förblir en otrygg
värld, inte bara för dem som går till sängs hungriga,
utan också för välbeställda individer och stater.
Kampen mot terrorismen måste, för att nå lång-
siktig framgång, gå hand i hand med kampen mot
fundamentalism och intolerans och kampen mot fat-
tigdom. Det är en kamp för rättvisa, demokrati och
mänskliga rättigheter. Det är genom långsiktiga insat-
ser för fred och utveckling som vi skapar en säker och
rättvis värld.
Det är millenniedeklarationen - sammanfattad i
de mätbara millennieutvecklingsmålen - komplette-
rade med kvalitativa nationella mål, som ska vara
vägledande för vår globala politik framöver.
Alla länder har ett gemensamt ansvar för att vi ska
lyckas. Huvudansvaret vilar förstås på de fattiga län-
dernas egna regeringar och folk. Men vårt stöd i form
av ökat bistånd, marknadstillträde och ytterligare
skuldlättnader måste förstärkas.
Jag hoppas att det är denna politik som ska kän-
neteckna det nya seklet - inte bomber och terrorism.
Det kommande året har vi flera tillfällen att till-
sammans med övriga länder i världen visa att vi är
beredda att göra långtgående åtaganden för detta. Låt
min nämna två av dem.
Först har vi den internationella konferensen om
finansiering för utveckling i Monterrey i mars. Flera
andra har nämnt den här, och den är märkvärdig så-
tillvida att det är första gången som man förbereder
en konferens gemensamt mellan FN, Världsbanken,
Internationella valutafonden och WTO. Utveckling
kräver finansiering.
Kampen mot hiv/aids, mot barnadödlighet och
mot fattigdom kräver resurser. Olika finanse-
ringskällor, inhemska, internationella, privata och
offentliga, måste användas mer effektivt och måste
samverka. Näringslivet får därför också för första
gången tillträde till konferensen på samma villkor
som andra organisationer.
Marknadstillträde, skuldlättnader och ökat bistånd
är också viktigt för att finansiera utveckling. Vi måste
vara beredda att leverera konkreta resultat. Jag hop-
pas att alla EU:s medlemsländer ska komma till detta
möte med tidsplaner för när de ska uppnå FN:s mål
att 0,7 % av BNI ska gå till bistånd. Det är verkligen
på tiden. Europa har råd att finansiera utveckling och
bör ta sitt ansvar.
Ungefär ett halvår efter konferensen i Monterrey
kommer ett världstoppmöte om hållbar utveckling att
hållas i Johannesburg. Det sker i september. Tio år
efter Riokonferensen äger ett världstoppmöte för
hållbar utveckling rum. Det här toppmötet kommer
ännu tydligare än Riomötet att behandla hållbar ut-
veckling i alla dess dimensioner - ekonomisk, social
och ekologisk utveckling. De här dimensionerna
hänger ihop och samspelar. Vi vet i dag att sociala
insatser är avgörande för ekonomisk tillväxt, och
miljöhänsyn är inte en bromskloss utan tvärtom en
drivkraft för både ekonomisk och social utveckling.
De här båda konferenserna är viktiga tillfällen att
konsolidera viljan till samarbete för att uppnå det
gemensamma målet att halvera fattigdomen till år
2015. Det finns i dag en nyvunnen vilja till samarbe-
te, och den ska vi utnyttja.
Herr talman! Årets biståndsdebatt äger rum i en
tid då global rättvisa diskuteras i många forum -
gamla och nya. Människor går ut på gator och torg
för att protestera mot en verklighet som de uppfattar
som djupt orättvis och orättfärdig. Världens rikaste
och mäktigaste länder, G8, har inlett ett nytt samar-
bete med Afrika som är baserat på det afrikanska
initiativet New Partnership for Africa's Development.
Världshandelsorganisationen har enats om en ny
handelsrunda som särskilt ska ta hänsyn till de fattiga
ländernas utveckling. Det är välkommet.
Biståndet kommer aldrig på egen hand att utrota
fattigdomen, men det kommer ändå under väldigt
lång tid att förbli viktigt för att stärka förutsättningar-
na för utveckling, framför allt i de fattigaste länderna.
Därför ökar det svenska biståndet kraftigt de kom-
mande åren. Nästa år ökar det till 0,74 % av BNI,
2003 till 0,81 % och 2004 till 0,86 % av BNI. Tack
vare återgången mot enprocentsmålet och tillväxten i
svensk ekonomi ökar det svenska biståndet i kronor
och procent mellan 2000 och 2004. I kronor ökar det
från drygt 14 miljarder till 21 miljarder. Så omfattan-
de har aldrig svenskt bistånd varit.
Ambitionen är att ungefär en fjärdedel ska gå till
de minst utvecklade länderna. Därför ökar också
anslagen till Afrika och Asien mest.
Utöver biståndet behövs ett brett samarbete. Da-
gens utvecklingssamarbete bygger på partnerskap
grundat på gemensamma värderingar och gemensam
vilja att skapa utveckling och bekämpa fattigdom. Vi
gör det tillsammans med fattiga länders regeringar
och med det civila samhället. Vi måste göra det med
respekt och förståelse för olika kulturer.
Vi måste också göra det tillsammans över politi-
kområdena här hemma. Redskapen i arbetet är både
den politiska dialogen, fredsbevarande insatser, kon-
fliktförebyggande arbete, bistånd och en rättvis han-
del.
Den parlamentariska utredningen, Globkom, som
förra biståndsministern Maj-Inger Klingvall tillsatte
och har stimulerat med en hög ambition, har som
uppgift att presentera hur en samlad politik för global
utveckling kan se ut. En viktig del av kommitténs
arbete har varit att anlägga ett helhetsperspektiv och
se hur olika politikområden kan samverka för att
främja global rättvisa. Det är den viktigaste utred-
ningen på det här området som har gjorts på 25 år.
Ett liknande arbete sker inom EU. Också här har
förra biståndsministern Maj-Inger Klingvall varit
mycket lyckosam. Vi vet att unionen har en stor ka-
pacitet just därför att den besitter alla de verktyg som
behövs i ett långsiktigt arbete för fred och utveckling.
Vi vet också att bristen på samstämmighet tar udden
av många av unionens utvecklingsinsatser. Sverige
måste därför fortsätta att driva på för en hållbar och
reformerad jordbrukspolitik, för frihandel, för ett
effektivt bistånd och för en ansvarsfull och gemen-
sam utrikes- och säkerhetspolitik.
Herr talman! Det finns i många avseenden en stor
samsyn i riksdagen om det svenska utvecklings-
samarbetet. Därför menar jag att många av de reser-
vationer som finns i det här betänkandet egentligen är
onödiga. De uttrycker med andra ord den ambition
som regeringen och vi socialdemokrater också har.
För 15 år sedan när jag deltog i den första biståndsde-
batten hade vi uppemot hundratalet reservationer. I
dag har det reducerats till 19. Jag tror att vi skulle
kunna komma ned i hälften om vi genuint skulle gå
på skiljelinjer.
Vi är överens om att Sverige ska ha ett väl funge-
rande och effektivt bistånd. Vi är också överens om
att fattigdom är mycket mer än brist på mat och tak
över huvudet. Vi delar uppfattningen att vi måste bli
bättre på att samordna olika politikområden för att nå
målet att utrota fattigdomen.
Men låt mig också nämna några skiljelinjer. En
bred majoritet i riksdagen är eniga om att enpro-
centsmålet ska uppnås till 2005. Det slogs också fast
vid den socialdemokratiska kongressen i Västerås i
början av november. Moderaterna däremot går i mot-
satt riktning och föreslår en kraftig nedskärning av
biståndet. Deras förslag innebär att Sverige skulle
hamna under FN:s miniminivå för bistånd, närmare
bestämt på 0,63 % av BNI nästa år.
Folkpartiet uttrycker tveksamheter om trovärdig-
heten i vår ökningstakt. Men det är ändå inte så
många kritiska ord som fälls om den moderata bi-
ståndspolitiken. Folkpartiet litar till sin förmåga att
korrigera detta stora parti. Jag hoppas verkligen att K-
G Biörsmark har rätt. Jag vill ge Folkpartiet en eloge
för att vara väldigt raka och tydliga i biståndspoliti-
ken och för att inte svaja på målet. Det kan ju möjli-
gen vara lätt för ett litet parti som inte omedelbart
behöver ta ansvar för ekonomin. Men det är ändå
välgörande att höra att Folkpartiet på det här sättet
har målet utstakat för sig, och vi socialdemokrater
delar detta mål.
Det finns också skillnader i vårt sätt att se på de
länder vi samarbetar med. Partnerskapstanken är
sedan flera år det som styr svenskt bistånd. Vi talar
alltmer sällan om givare och mottagare. I botten finns
övertygelsen att utveckling endast kan ske där den
politiska viljan finns och där varje land tar ett eget
ansvar. Med partnerskapstanken minskar konditiona-
litet och villkor till förmån för dialog som baseras på
gemensamma värderingar. Bistånd ska inte i första
hand användas för att diktera villkor. Däremot finns
naturligtvis en gräns för när en dialog inte längre är
fruktbar och då biståndet via en stats regering bör
begränsas eller avbrytas.
Ett svårt och ständigt närvarande dilemma är frå-
gan om bistånd till länder i krig eller länder med
totalitära regimer. Vi vet att bistånd behövs bäst där
det är svårast att genomföra. Av de 49 minst utveck-
lade länderna har 22 varit inblandade i väpnade kon-
flikter under de senaste fem åren. För oss socialde-
mokrater är det en utmaning att under svåra omstän-
digheter söka nya vägar för att nå de människor som
lider under totalitära regimer och krigsherrar.
Herr talman! Vi har ett starkt folkligt stöd för vårt
utvecklingssamarbete. Enligt Sifo tycker över 90 %
att Sverige bidrar till att uppnå målet att halvera fat-
tigdomen till 2015.
Paradoxalt är att enligt samma undersökning över
85 % inte tror att detta är möjligt. De allra flesta tror
att fattigdomen i världen har förvärrats de senaste
decennierna. Bilden av fattiga människor och fattiga
länder som ödesbestämd är statisk men inte sann.
Sant är däremot att utvecklingsländerna som
grupp på 30 år har åstadkommit vad det tog oss -
länderna i Europa - över 100 år att uppnå, i form av
t.ex. ökad livslängd och minskad barnadödlighet.
Sant är att andelen fattiga i världen konstant
minskar i relativa tal, att antalet människor med till-
gång till rent dricksvatten femdubblats, att späd-
barnsdödligheten har minskat med 50 % och att an-
talet barn i grundskola har ökat med 80 %.
Därmed är inte sagt att problemen är små. Fram-
gångarna har varit ojämnt fördelade både inom länder
och mellan olika regioner. Hiv/aids skördar miljontals
offer och omintetgör många års utvecklingsinsatser. I
de värst drabbade länderna sjunker nu medellivsläng-
den snabbt, och avskyvärda beteenden som våldtäkter
på små barn äger rum. Detta är självklart något som
kräver fördömanden och kraftfulla insatser från rege-
ringar.
I alltför många länder sker systematiska över-
grepp mot de mänskliga rättigheterna. Kvinnor dis-
krimineras, olika i olika länder men ändå överallt.
Brist på demokrati gör människor maktlösa, utan
inflytande och möjlighet att påverka sin framtid.
Detta är hinder för utveckling som vi måste un-
danröja. De är svåra, men de gör inte uppgiften
omöjlig, bara mycket mera angelägen.
Om vi tar vår utgångspunkt i möjligheterna ser vi
också lättare den potential som finns i våra samar-
betsländer och i de människor som vi arbetar till-
sammans med. Då ser vi all den kapacitet, kreativitet
och tankekraft som går förlorad när människor inte
får chansen att bidra till utveckling på det sätt som de
skulle vilja och kunna.
Då ser vi den enskilda människan.
Då ser vi att alla har något att vinna på rättvisa.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall
till förslagen i utrikesutskottetes betänkande och
avslag på samtliga reservationer.
Tillåt mig också, herr talman, även om talartiden
har gått ut, att tacka kollegerna i utrikesutskottet inte
bara för den här debatten utan för alla år av trevligt
arbete i utrikesutskottet. Tack för alla vänliga ord
som har sagts om mig här i dag! Utrikesutskottets
ledamöter har arbetat nära tillsammans, och det är en
kollektiv insats från oss som ligger bakom de betän-
kanden som vi har lagt fram. Jag har känt att vi har
haft respekt för olika uppfattningar och att jag själv
har fått respekt för mitt arbete i utskottet. Vi har en
vänskap som går långt utöver partigränserna, och vi
har ett utskottskansli som stöttar oss på ett fantastiskt
sätt i vårt arbete.
Stort tack till alla, och ett välkommen till Bertil
Persson som ny vice ordförande i utrikesutskottet!
Göran Lennmarker har varit en föredömlig partner,
och jag är övertygad om att Bertil kommer att göra en
lika god insats tillsammans med min efterträdare.
Låt mig också ta tillfället att tacka kammarens le-
damöter och förstås inte minst dess talmän och alla
tjänstemän i kammaren. Jag kommer att lämna riks-
dagen med många ljusa minnen och varma tankar och
med många vänner kvar här, vänner som jag kanske
kommer att återse utomlands. Jag känner att jag har
varit oerhört privilegierad som har fått arbeta här i
riksdagen och har haft förtroendet att bli omvald så
många gånger och för att jag har fått arbeta med de
frågor som jag brinner för.
I detta anförande instämde Berndt Ekholm, Mari-
anne Jönsson, Birgitta Ahlqvist, Carina Hägg, Agneta
Brendt, Ronny Olander och Anne Ludvigsson (alla s).