Fru talman! Jag vill inledningsvis framföra att vi
kristdemokrater ställer oss bakom samtliga de reser-
vationer där vi finns med, men för att vinna tid yrkar
jag bifall endast till reservationerna 6 och 10.
För mig är frågor som handlar om mänskliga rät-
tigheter tillsammans med demokrati och jämställd-
hetsfrågor ett fundament för mitt politiska handlande.
Det handlar om svåra frågor som ständigt ger anled-
ning till fördjupning, begrundanden och ställningsta-
ganden, oavsett om frågorna är internationella eller
nationella.
Den s.k. efterkrigstiden har gång på gång visat att
inga konventioner eller traktat i världen avskräcker
människor, grupper eller stater från att begå krigsför-
brytelser, folkmord och brott mot mänskliga rättig-
heter. Det måste därför i varje land också finnas ef-
fektiv bevakning av hur de mänskliga rättigheterna
respekteras, och framför allt måste det finnas möjlig-
heter och vilja att förhindra, behandla och bestraffa
dem som bryter mot mänskliga rättigheter.
Genom att skriva under olika internationella MR-
konventioner förbinder sig länder att garantera att
rättigheterna respekteras inom respektive land. Men
människor kan inte utöva sina medfödda rättigheter
utan en god lagstiftning och effektiva domstolar.
I de fall stater inte lyckas skydda sina medborga-
re, eller systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter,
har vi en förpliktelse att ställa upp för utsatta med-
människor. Ingen har rätt att förklara sig neutral och
överge människor som utsätts för kränkningar av
människovärdet.
Fru talman! Det största hotet mot upprätthållandet
av de mänskliga rättigheterna är passivitet inför orätt-
visor, kränkningar av människovärdet, förnekandet av
grundläggande mänskliga fri- och rättigheter och
organiserade mord av hela folkgrupper.
Botemedlet mot denna passivitet handlar i grun-
den om medvetenhet om de brott som begås mot
människors medfödda rättigheter i dag, men också
om de brott som begåtts i dåtiden. Om vi inte kan
bekämpa brott mot de mänskliga rättigheterna i dag
och erkänna brott som begicks i går kommer vi aldrig
att kunna förhindra brott som begås i framtiden.
Fru talman! Vid förra årets debatt om mänskliga
rättigheter vid ungefär den här tiden på året kunde
majoriteten i utrikesutskottet inte förmå sig att erkän-
na att den stora förföljelsen och dödandet av oskyldi-
ga, fördrivandet av hundratusentals assyrier/syrianer
och kaldéer och konfiskeringen av mark och egen-
dom var ett folkmord. Man gick ändå så långt i sitt
ställningstagande att man använde det allmängiltiga
ordet "tragedi" om händelsen, vilket naturligtvis inte
godtogs av dem som har en helt annan bild av vad ett
folkmord är och som har släktingar, föräldrar, syskon
och vänner som utsatts för denna systematiska för-
följelse.
I dag finns ungefär 70 000 av assyrier-
na/syrianernas släktingar - syskon, föräldrar, mor-
och farföräldrar - i Sverige. Självklart har dessa
människor oerhört svårt att förstå att vi infödda
svenskar inte kan tro på dem och inte heller kan förstå
hur oerhört viktigt detta erkännande av folkmordet är
för dem, så att de på riktigt ska finna sig till rätta och
känna sig accepterade i sitt nya land. De som jag har
talat med säger att ett erkännande av svärdets år
1915-1919 är en direkt förutsättning för att de ska
kunna fortsätta och bygga upp sina egna och sina
familjers nya liv i vårt land.
Fru talman! Jag måste säga att jag förstår dem.
Liknande tankar har jag hört från bosnier, kosovoal-
baner och andra som bor på Balkan och här i Sverige
och som blivit trakasserade och förföljda intill döden
och terroriserade och fråntagna alla sina mänskliga
rättigheter. De har sagt och säger fortfarande: "Det
blir ingen fred på Balkan förrän Milosevic, Karad ic
och Mladic står inför domstolen i Haag." Jag tror
dem, och jag förstår dem.
För att kunna gå vidare behöver man stryka ett
streck över det som varit. Men det kan man inte förr-
än det som är orättvist, förödmjukande och mot allt
vad mänskliga rättigheter heter har förts fram i ljuset
och erkänts med sina rätta namn. Begraver man histo-
rien, begraver man också de etiska värden som vårt
demokratiska samhälle vilar på.
Folkmordet på assyrier/syrianer och kaldéer måste
fastställas för att folket ska kunna gå vidare. Jag för-
står mig inte på utskottsmajoritetens resonemang och
ställningstagande i denna fråga.
Det handlar om folkgrupper som inte har rättig-
heten att existera i sitt eget land. I dag lever exempel-
vis hundratusentals assyrier/syrianer som flyktingar i
Jordanien. De flesta har flytt från Irak, och de lever
utan mänskliga rättigheter och under mycket knappa
förhållanden. De lever under ett enormt tryck från de
övriga invånarna i området, och naturligtvis från
Saddam Hussein som vill utrota alla kristna.
Med anledning av bombningarna i Afghanistan
får assyrierna/syrianerna också utstå trakasserier från
flera olika grupper. De blir syndabockar för västvärl-
dens, eller som man säger den kristna världens, enga-
gemang i denna fråga.
Fru talman! Assyrierna/syrianerna är ett bortglömt
folk som lever i skuggan av storpolitiken. Sverige har
en lång tradition av att stå på de svagas och utsattas
sida, och jag vill därför vädja till utrikesministern att i
sitt internationella arbete på olika plan lyfta frågan
om assyriernas/syrianernas svåra situation; det gäller
inte minst de som lever i Jordanien. Jag är övertygad
om att inte någon av oss vill vara med om eller höra
talas om ett nytt folkmord på assyrierna/syrianerna.
Jag har fått informationen om assyrier-
na/syrianernas svåra situation dels vid ett besök i
Jordanien för något år sedan, dels från flyktingar som
kommer därifrån och från andra som har kontakt med
sina släktingar som finns i Jordanien men inte kan
komma därifrån. Jag har också fått dessa uppgifter
om situationen för det assyrisk/syrianska folket i
Jordanien verifierade bl.a. av forskare som är specia-
liserade på Mellanöstern.
Fru talman! Nu går jag över till något helt annat.
Jag är helt övertygad om att om världens stater och
ledare verkligen skulle vilja göra en genomgripande
insats för att rädda människor från att dö i aids och
barn från att bli föräldralösa därför att deras föräldrar
dött i den sjukdomen skulle situationen inte vara så
mörk på aidsfronten som den är i dag. Jag säger
"fronten", då hiv/aids redan har slagit ut miljontals
människor, samhällen och kulturer. Men den del av
världen som har resurser att gå emot angrepp gömmer
som strutsen huvudet i sanden fram till den dag då det
gäller dem själva. Men då kan det vara för sent.
Framför allt är det, som det oftast brukar vara,
flickorna och kvinnorna som drabbas hårdast. Efter-
som flickorna vanligtvis måste ta hand om familjen
och pojkarna prioriteras får flickorna ofta ingen skol-
undervisning. Går de inte i skolan och genom utbild-
ning får sitt människovärde bekräftat blir de genom
sin okunskap och brist på kärleksfulla vuxnas stöd lätt
offer för hänsynslöst utnyttjande. Många flickor blir
därför i unga år utsatta för sexuella övergrepp och
därmed också hivsmitta. T.o.m. spädbarn utsätts för
övergrepp. Villfarelsen att en oskuld kan bota en
redan smittad är allmänt spridd där det fattas infor-
mation och kunskap.
Kvinnan är i många av världens länder så ned-
tryckt och diskriminerad att hennes problem och
situation inte räknas in i mänsklighetens. Många av
dessa gravt diskriminerade kvinnor finns i de mest
hiv/aids-drabbade länderna.
Fru talman! Jag anser att det måste till ett uppvak-
nande i denna fråga. Engagemang måste skapas, och
insatser måste göras. Här har den svenska regeringen
också ett stort ansvar. Det går inte att i den här frågan
peka på vad man har gjort. Här måste det till en kraft-
samling, inte bara i vackra ord utan också i handling.
Världens ledare måste påminnas om de löften som de
gav vid t.ex. FN:s speciella session om hiv/aids förra
sommaren. Jag har vid flera tillfällen efterfrågat en
världsomfattande handlingsplan i den här frågan. Och
jag gör det igen. Kan världen enas om att kriga mot
talibanerna, al-Quaida och annan hotfull terrorism
måste den också kunna enas om kraftfulla insatser
mot hiv/aids, som kallas det tredje världskriget eller
vår tids digerdöd.
Fru talman! Tiden räcker inte för att ta upp andra
angelägna frågor, som prenatal könsdiskriminering,
könsstympning, hedersmord, trafficking, slavhandel
m.m. Men jag får nöja mig med att nämna orden, och
bara de väcker ju känslor av avsky och förskräckelse.
Jan Erik Ågren kommer att senare i debatten speciellt
ta upp frågan om prenatal könsdiskriminering.
Det är en bit kvar till olika folkgruppers och kvin-
nors mänskliga rättigheter i världen. Det finns mycket
att göra.
Jag yrkar bifall till reservationerna 6 och 10.