Fru talman! Jag vet inte om argument biter längre.
Jag ska försöka en gång till.
Jag ska först läsa upp vad vi skriver i vårt särskil-
da yttrande:"Ur ett moraliskt perspektiv måste det
även för dåtiden varit uppenbart att det inträffade var
ett folkmord." Så skriver vi. Det är det första.
Det andra är följande. Jag var osäker förra året.
Fast jag har jobbat med dessa frågor i många år blev
jag osäker. Varför? Bl.a. därför att det påstods, bl.a.
av Murad Artin, att FN hade fattat ett sådant beslut
om armenierna.
När man får en sådan information utan att få den
tillrättalagd och motsagd är det klart att det impone-
rar. Nu visar det sig att FN inte har fattat någon så-
dant beslut. Vårt resonemang byggde bl.a. på det. Nu
har jag läst mer, studerat mer och jobbat med frågan
ytterligare.
Det är en poäng med att det står "sannolikt". Ut-
gångspunkten för det är just det Murad Artin säger.
Riksdagen är ingen domstol. Vi går inte in i de delar-
na. Vi kan inte fastslå detta. Men sannolikt skulle en
domstol ha gjort det om den fanns då.
För mig är detta klart. Men jag tror inte att jag
riktigt når fram med det argumentet vad jag än säger.
Jag tror att det är precis som Marianne Andersson
sade här. Det gäller nu att inte låsa oss fast totalt. Här
finns en öppenhet för att se vad saken egentligen
gäller. Då måste man pröva och också lyssna på mot-
argumenten. Det har jag gjort.