Herr talman! Varför ska jag riskera att staten ser
mig som ett bihang till min fru? Det är en lite konstig
fråga, men chansen är ändå betydligt större att min
fru någon gång kommer att nå upp till gränsen för
förmögenhetsskatt än vad den är för mig - i varje fall
som det ser ut i dag. Om detta lyckliga någon gång
inträffar, ska jag då som man behöva känna mig som
ett bihang?
Normalfallet är väl fortfarande det omvända. För
det mesta är det kvinnor som riskerar att få känna sig
som bihang till sina män. Men varför ska då par sam-
beskattas? Som jag ser det måste det enda rimliga
svaret vara att när man ingår i en stabil relation för-
svinner en del av den individuella identiteten. Det
låter i och för sig fint, som en ceremoni byggd på
Bibelns och de tu ska vara ett. Men det finns en bak-
sida till detta.
Under långa tider, ända fram till i dag har det fun-
nits skillnader mellan vad som är mannens och vad
som är kvinnans område i livet. Mannen har stått för
arbete och pengar, kvinnan för hemmet och barnen. I
ett samhälle där jämställdhet är ett av målen måste
både kvinnan och mannen ses som likvärdiga indivi-
der, även inom äktenskap och parförhållanden.
En politik för jämställdhet mellan könen måste
alltid försöka att radera ut de kvarvarande resterna av
lagar och regler som riskerar att bibehålla de irrele-
vanta könsrollsskillnaderna. Sambeskattningslagstift-
ningen är en sådan. Den går inte att försvara ur ett
könsrollsperspektiv, lika lite som den går att försvara
ur något slags fiskal synvinkel. Reglerna om sambe-
skattning riskerar att förlänga den process som långt
ifrån är avslutad, att skapa jämställdhet mellan kvin-
nor och män. För Folkpartiet är frågan om jämställd-
het och socialliberal feminism central.
Avskaffandet av sambeskattningen för par borde
vara ett första steg i en översyn av förmögenhetslag-
stiftningen. Förr var förmögenheten till allra största
delen knuten till fast egendom, till mark, byggnader
eller maskiner. I dag är läget annorlunda. I dag finns
förmögenheten allt oftare inom den enskilda männi-
skan. Det är hennes kompetens, det är hans kunnande
som står för företagens förmögenhet. Det är på mina
erfarenheter jag kan bygga mig ett gott liv. Det är
inom dig de egentliga värdena finns, nu även på ar-
betsmarknaden.
När det nu är på detta sätt, är det fortfarande möj-
ligt att behålla den gamla synen på förmögenhet? Ja,
det kanske finns risker. En markbit kan man knappast
flytta. En fabriksbyggnad kan kanske flyttas med
svårighet. En maskin går att flytta, men den bör vara
avskriven först. Men den förmögenhet som ligger i en
enskilds människas kunnande är lika lättflyktig som
en flygresa över landets gränser.
Vår syn på skatter har under de senaste åren för-
ändrats. I och med den ökade globaliseringen har vi
blivit tvungna att förändra skattesystemen. Kanske är
det nu också dags att fundera över hur förmögenhets-
skattelagstiftningen ser ut.
Herr talman! Jag skulle vilja ta några minuter i
anspråk för att tala om avfallsskatt. Varför ska inte
skatt läggas på avfall som går till förbränning? Är det
skillnad på avfall som deponeras där deponin får
ruttna och man tar ut energin i form av brännbar me-
tangas och avfall som bränns direkt?
Svaren på den frågan är till viss del, men bara till
viss del, ja. Det finns skillnader. Man får ut mer ener-
gi om man bränner sopor direkt. Det är möjligt att det
finns större risker med lakvatten från tippar än med
renade rökgaser. Det kanske också finns andra skill-
nader. Men det är mer som förenar.
Ur en rent ekonomisk synvinkel är något avfall
först när kostnaderna för att bli av med det överstiger
de eventuella intäkter man kan få om man skulle sälja
det. Det kostar att samla in sopor, sortera dem och
lägga dem på tipp. Det kostar mindre att sortera
mindre och bränna mer.
Ibland kanske sopor t.o.m. kan bli en ren handel-
svara, som i dag när stora mängder sopor importeras
till Sverige för att brännas här. Då har soporna inte
längre blivit avfall utan en handelsvara. Är då inte
detta bra? Genom att göra det till en handelsvara har
vi tagit bort en massa avfall och skapat nya markna-
der i stället.
Tyvärr är det inte så enkelt. Tron på sopförbrän-
ning som ett bra alternativ markerar i stället en förle-
gad syn på miljöarbete. Sopförbränning sluter inte
materialanvändning till några kretslopp.
Den energi man får ut vid förbränning motsvarar
inte alls de miljökostnader som världen får bära ge-
nom att vi förburkar ändliga och förnyelsebara mate-
rial i större utsträckning än vad världen tål. I stället
motverkar skattelindringen av sopförbränningen det-
ta.
Det krävs mindre sortering och mindre återvin-
ning av material som ska brännas än av material som
ska behandlas på andra sätt. Det material som skulle
ha kunnat ha blivit en del i ett större kretslopp går i
stället direkt till slutstationen, dvs. förbränning.
Sopförbränning riskerar också att minska möjlig-
heterna för att få nya bränslekällor att ta sig in på
marknaden. Den inkomst man kan få genom att sälja
sitt material till förbränning eller de kostnader man är
villig att ta för att på billigaste sätt bli av med soporna
kommer alltid att understiga kostnaderna för mil-
jövänliga alternativa bränslen. Det går inte att kon-
kurrera med en sektor där man t.o.m. är villig att
betala för att bli av med bränslet.
Synen på sopförbränning speglar också en förle-
gad syn på miljöarbete. Förr i tiden trodde man att
haven var oändliga och omöjliga att smutsa ned. Bara
man byggde tillräckligt långa rör försvann avfallet. På
samma sätt var det med lufthavet. Det var oändligt.
Bara man byggde tillräckligt höga skorstenar spreds
röken så långt från människan att inga skador kunde
ske.
Fortfarande är en del miljöarbete sådant. Det är
enklare att se att en soptipp är dålig miljöpolitik än att
en osynlig gas är det. Även fast reningsteknikerna vid
förbränning i dag är så otroligt mycket bättre än tidi-
gare vet vi alldeles för lite om vad som händer dels
med de gaser som ändå kommer ut ur skorstenarna,
dels med den aska som blir kvar och måste tas om
hand, dels med restprodukterna från alla de filter som
ändå sållar bort de flesta av gifterna i rökgaserna.
Herr talman! Riskerna med rökgaserna är inte
obefintliga. Det kanske kan vara intressant för kam-
maren att veta att bara ett gram dioxin, lika mycket
vikt som ungefär i den gummisnodd som jag håller i,
spritt över hela jordens befolkning räcker till för att
ge oss allesammans, 6 miljarder människor i denna
värld, en otillåtet hög och skadlig dos dioxin. Kan vi
garantera att svensk sopförbränning i dag inte släpper
ut något dioxin? Knappast.
Ekonomiska styrmedel inom miljöpolitiken har
visat sig vara ett av de allra mest lämpliga sätten att
styra produktion och återvinning till det mest mil-
jövänliga alternativet. Väl använda är skatter och
miljöavgifter bra redskap i vårt arbete för en renare
och friskare miljö.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till re-
servation 4 i utskottets betänkande.