Fru talman! Som representant för regeringspartiet
förväntas det naturligtvis att jag skall vara helt nöjd
med det som regeringen föreslår i propositionen.
Tyvärr måste jag erkänna att jag inte alls är riktigt
nöjd.
Med tanke på de oerhört stora behov vi har när det
gäller exempelvis upprustning av det mindre vägnätet,
tjälsäkring, satsningar på enskilda vägar och satsning-
ar på miljö- och trafiksäkerhetsåtgärder hade jag
önskat att vi kunnat satsa betydligt mer pengar på
anslaget A 2 Väghållning och statsbidrag. Men tyvärr
finns inte ekonomiskt utrymme för att satsa mer än
vad som föreslås i budgeten.
Det känns ändå bra att vi nu kan ta de första ste-
gen för att genomföra den ökade inriktningen på drift
och underhåll som riksdagen beslutade om i våras.
Det finns oerhört stora behov på det området som har
blivit åsidosatta under många år. Vad som förvånar
mig litet grand är att trots att medelstillgången är så
knapp föreslår inte någon i oppositionen några ytterli-
gare pengar till detta område. Tvärtom föreslår flera
av oppositionspartierna mycket kraftiga neddragning-
ar.
Vänsterpartiet anser att det definitivt läggs alldeles
för mycket pengar på vägområdet och föreslår ned-
skärning med 2,3 miljarder. Det hindrar inte att
Vänsterpartiet ändå anser att den minskade ramen
skall räcka till för t.ex. höjning av anslaget till enskil-
da vägar. Karl-Erik Persson är nog innerst inne gans-
ka tacksam över att Vänsterpartiet inte riskerar att
behöva ta ansvar för sitt budgetförslag. Att i praktiken
genomföra det under 1998 torde vara nästintill omöj-
ligt att klara.
Miljöpartiet vill också minska anslaget kraftigt,
men nöjer sig med 1,4 miljarder i besparingar. Till
Miljöpartiets förtjänst skall sägas att det i sitt särskil-
da yttrande och i motionerna gjort en ordentlig redo-
visning av hur man vill förändra anslagen. När man
gör en sådan bra redovisning bidrar det väsentligt till
att förbättra möjligheten att föra en konstruktiv de-
batt. Det hade varit önskvärt att t.ex. Vänsterpartiet
och Folkpartiet också hade bemödat sig om att göra
samma redovisning. Men jag har ändå en viss förstå-
else för att man inte är så intresserad av att visa upp
en politik som kanske inte hänger riktigt ihop i alla
delar.
Om man nu studerar Miljöpartiets förslag ser man
att det vill minska investeringarna på det nationella
vägnätet från 2,3 miljarder till 800 miljoner kronor.
Jag måste fråga Elisa Abascal Reyes: Hur har ni tänkt
att det här skall gå till? Såvitt jag kan förstå kommer
det inte att fungera ens om man avbryter alla pågåen-
de investeringsprojekt. Många kontrakt är redan upp-
handlade. Med all säkerhet kommer enbart bötesbe-
loppen för de avbrutna kontrakten att ordentligt
överstiga den summan. Jag har väldigt svårt att förstå
hur det skall gå till.
Jag såg en intervju med språkröret Birger Schlaug
i tidskriften Sverige i rörelse som Svenska vägföre-
ningen ger ut. Rubriken är: "Minskat vägunderhåll är
idiotiskt". Han går till våldsamt angrepp på regering-
ens budgetförslag när det gäller väganslaget, och
säger bl.a. följande. Jag citerar ur artikeln:
"Det är idiotiskt! Att inte underhålla vägar tillhör
de där riktigt stora misstagen som regeringen tar sig
för. Vi vill överföra medel till underhåll från anslagen
för nybygge."
När man har sett den här artikeln blir man något
förvånad över att Miljöpartiet i sitt budgetförslag
föreslår en kraftig minskning av drift- och underhåll-
sanslaget. Miljöpartiet vill skära ned det anslag som
Birger Schlaug tyckte var skandalöst lågt med närma-
re 800 miljoner kronor. Därför kan jag inte låta bli att
fråga Elisa Abascal Reyes om vilken uppfattning
Miljöpartiet egentligen har. Satsar vi alldeles för litet,
som Birger Schlaug säger i artikeln, eller satsar vi
onödigt mycket, som Miljöpartiet skriver i sin motion
och sin reservation till budgeten? Det är inte så lätt
för oss andra att veta vilken linje som gäller, eftersom
Birger Schlaug faktiskt också skrivit under motionen.
Hur är det nu, Elisa Abascal Reyes? Vill ni öka eller
vill ni minska anslaget till drift och underhåll?
Folkpartiet tar i litet mer än Miljöpartiet och vill
minska väganslagen med 1,6 miljoner kronor. Som
jag sade finns det ingen ordentlig redovisning av hur
det skall genomföras i praktiken, annat än att Folk-
partiet vill skjuta tyngdpunkten i infrastrukturinveste-
ringarna framåt i tiden. Jag måste ställa samma fråga
till Kenth Skårvik som till Elisa Abascal Reyes: Hur
skall det gå till att spara så mycket pengar på nyinves-
teringar under ett år? Såvitt jag kan förstå är det inte
praktiskt genomförbart. Jag hoppas att Kenth Skårvik
kan bidra till att kasta ljus över den här frågan.
När det gäller Vägverkets produktionsdivision
bjuder varken Moderaterna eller Folkpartiet på några
överraskningar. Där gäller de gamla kända ståndpunk-
terna. Båda partierna vill först bolagisera och därefter
privatisera verksamheten. Det är ungefär samma reso-
nemang från det hållet som det brukar vara: Bara man
privatiserar verksamheten så löser sig problemen på
det området.
När man vet att partierna har den inställningen blir
det ju inte så konstigt att de inte tycker att vi, innan vi
går vidare med ytterligare konkurrensutsättning av
nya områden, skall avvakta den utvärdering som görs
av bl.a. Riksrevisionsverket och Statskontoret om
vilka effekter konkurrensutsättningen hittills har haft.
Den nya devisen för moderater och folkpartister är
tydligen: Gärna en ordentlig utvärdering bara man
inte behöver bry sig om resultatet.
Ulla Löfgren nämnde i sitt anförande att Modera-
terna vill att marknadskrafterna skall styra väginves-
teringarna. Jag vill fråga Ulla Löfgren: Hur kommer
det att fungera i glesbygden? Hur kommer det att
fungera i Västerbottens inland? Vilka väginvestering-
ar och vilka satsningar kommer att göras i det områ-
det om det är användningen av vägarna och mark-
nadskrafterna som skall styra? Hur hänger detta
egentligen ihop med det resonemang som Ulla Löf-
gren nyss förde om satsning på enskilda vägar? De är
ju alltid vägar som, åtminstone normalt sett, är ytter-
ligt lågt trafikerade jämfört med det allmänna vägnä-
tet.
Fru talman! När man betraktar oppositionens bud-
getalternativ på vägområdet framträder en mycket
splittrad, och faktiskt också litet märklig, bild. Å ena
sidan får vi skarp kritik för att vi satsar för litet på
vägunderhåll, på enskilda vägar, på trafiksäkerhet och
på nästan allt möjligt. Å andra sidan föreslår samma
partier som framför kritiken oförändrade anslag eller
t.o.m. kraftiga minskningar av budgeten jämfört med
våra förslag.
Fru talman! Det är ganska lätt att konstatera att det
är tur för tillståndet på landets vägar att de här parti-
erna inte har möjlighet att genomföra sin politik i
praktisk verklighet.