Fru talman! Svensk transport- och kommunika-
tionssektor befinner sig i dag i frontlinjen när det
gäller både effektivitet och aktivitet. Det är viktigt att
utvecklingen inte stannar upp.
Men transporter och resande ger inte bara väl-
färdsvinster. Vi kristdemokrater är väl medvetna om
detta, Elisa Abascal Reyes. Den negativa miljöpåver-
kan är dessvärre mycket påtaglig, och den stora ut-
maningen under de närmaste åren är att utveckla ett
miljöanpassat transportsystem. För att lyckas med det
måste en lång rad radikala trafikpolitiska strukturbe-
slut fattas under de närmaste åren. För att få harmoni
mellan trafiken och vad naturen långsiktigt tål måste
bl.a. utsläppen av försurande ämnen och växthusgaser
minskas radikalt.
Fru talman! Kommunikationsdepartementets bila-
ga i årets budgetproposition följer en tydlig trend
under mandatperioden - den innehåller litet nyheter.
Det händer över huvud taget litet positivt på Kom-
munikationsdepartementets område. Förra mandatpe-
riodens överbud från Socialdemokraternas sida har nu
förbytts i närmast sin motsats, dvs. kraftiga neddrag-
ningar och återställare. Utlovade ökade satsningar på
drift och underhåll har uteblivit. Investeringarna i
infrastrukturen har kraftigt reducerats. Några nya,
tydliga deklarationer i riktning mot ökad avreglering
och konkurrens inom transport- och kommunikations-
sektorn finns inte. Det råder helt enkelt stor brist på
visioner och inspirerande utmaningar inför framtiden.
Ordet nollvision har med denna regerings kommuni-
kationspolitik fått en dubbel betydelse.
Ett av de stora misstagen var att tro att alla pro-
blem i hela sektorn skulle kunna lösas samtidigt i en
enda gigantisk utredning. Kommunikationskommittén
fick i själva verket ett helt omöjligt uppdrag. De var
färdiga med sitt arbete under våren 1997. Utredningen
har fått massiv kritik ur olika perspektiv från i stort
sett alla remissinstanser. Vi väntar nu med spänning
på den trafikpolitiska proposition som är annonserad
till våren 1998.
Vi kristdemokrater kan verkligen beklaga att re-
geringen har valt att låta Vägverkets och Banverkets
drifts- och underhållsverksamhet fortsätta i myndig-
hetsform. Vi befarar att detta stoppar upp den nöd-
vändiga effektiviseringsprocess som pågår inom ver-
ken. Den kommer inte att gå i den snabba takt som är
nödvändig, och dessutom innebär detta en ovarsam
hantering av skattebetalarnas pengar.
För att transportmarknaden skall kunna leva upp
till sin fulla potential krävs det att det finns både en
intern och en extern konkurrens. Den externa konkur-
rensen består i att olika trafikslag konkurrerar om
kunderna och den interna i att det finns ett flertal olika
aktörer inom varje trafikslag. Det är uppenbart att
järnvägen i dag inte fyller den funktion som den har
möjlighet till; den är ett underutnyttjat transportslag,
som borde ha potential för tillväxt. Men för att detta
skall kunna ske krävs det att den interna konkurrensen
tillåts växa. Detta går uppenbarligen stick i stäv mot
socialdemokratisk ideologi. Återregleringarna har
varit förödande för järnvägssektorns vitalitet och
utveckling.
Kristdemokraternas linje är att 1988 års trafikpo-
litiska mål skall ligga fast. Samtidigt måste arbetet
med att utveckla ett optimalt och effektivt transport-
och kommunikationssystem fortsätta med full kraft.
Ett sådant effektivt och konkurrensutsatt system kan
verksamt bidra till att säkerställa välfärden i vårt land.
Sverige befinner sig i dag i frontlinjen vad gäller
utvecklingen i trafiksektorn. Vi får inte förlora denna
position, allra minst mot bakgrund av vårt lands av-
ståndshandikapp, både inom landet och till våra ex-
portmarknader.
Statens roll är tvådelad i detta sammanhang. För
det första är det offentliga myndigheters uppgift att se
till att Sverige har en väl utbyggd och väl underhållen
infrastruktur. Huvudsakligen sker detta med offentliga
medel. För att höja effektiviteten och produktiviteten
också på detta område måste privata initiativ upp-
muntras. Här är Svenska Vägföreningens intressanta
upplägg med delvis privatfinansierade väginveste-
ringar en positiv sak, som måste analyseras från en
positiv utgångspunkt. För det andra måste staten se
till att transport- och kommunikationsmarknaderna
fungerar allt effektivare. Det sker bäst genom att
konkurrenstrycket successivt ökar genom fortsatt
avreglering inom sektorn.
En internalisering av trafikens externa kostnader
måste ske på internationell nivå. Sverige måste därför
agera kraftfullt för att EU skall fatta nödvändiga be-
slut i denna fråga. Möjligheterna för Sverige att ge-
nomföra åtgärder på egen hand är lindrigt talat be-
gränsade. Det bidrar ytterligare till behovet av inter-
nationella åtgärder.
Riksdagen har lagt fast mycket högt ställda mål
för en säkrare trafik på vägarna. Under de senaste
åren har antalet dödade och skadade på vägarna
glädjande nog minskat. Den fastlagda visionen, noll-
visionen, går naturligtvis inte att bestrida. Det är i
grunden en etisk fråga att inte acceptera att människor
får sätta livet till eller blir allvarligt skadade för livet i
trafiken. Men det är ganska paradoxalt, fru talman, att
regeringen praktiskt taget parallellt beslutar om en
nollvision för antalet dödade i trafiken och samtidigt
kraftigt drar ned på de investeringar som skulle av-
hjälpa de mest olycksdrabbade vägavsnitten på våra
Europavägar.
Sverige har upplevt stora variationer i investering-
arna i det svenska vägnätet. Under 70- och 80-talen
låg investeringarna på en absolut bottennivå jämfört
med de flesta andra västeuropeiska länder. Investe-
ringarna i järnvägen var obetydliga.
Under fyrpartiregeringen fattades beslut om tre-
dubblade investeringar i infrastrukturen. Besluten
hade sin utgångspunkt i en långsiktig bedömning av
såväl den allmänna ekonomiska utvecklingen som
statsfinansernas utveckling i vårt land. Men nu måste
man fråga: Var finns den socialdemokratiska rege-
ringens visioner på investeringsområdet?
Sedan den nuvarande regeringen tillträdde har in-
vesteringarna i vägnätet minskat. Budgetpropositio-
nen fortsätter på denna linje. De nu aktuella investe-
ringsnivåerna innebär en klar minskning från föregå-
ende mandatperiod. Trots detta anser vi kristdemokra-
ter att det kan finnas skäl för att nu dra ned investe-
ringsvolymen. Ny trafikinformatik kan också ge möj-
ligheter att bättre utnyttja existerande infrastruktur.
Men också av statsfinansiella skäl kan en begränsning
av volymen nu vara nödvändig.
Fru talman! Vi yrkar naturligtvis avslag på rege-
ringens förslag att skaffa sig riksdagens bemyndigan-
de att medel skulle få överföras fritt mellan anslaget
A 4 Investeringar samt drift och underhåll av statliga
järnvägar och anslaget A 2 Väghållning och statsbi-
drag. Detta skulle göra riksdagen och trafikutskottet
närmast överflödiga. Jag förstår inte hur mina social-
demokratiska vänner i utskottet, med Centerns hjälp,
bara låter sig köras över och omyndigförklaras på
detta mycket pinsamma sätt.
Om regeringen har planer på att ändra balansen
mellan väg- och järnvägsanslagen bör de redovisas nu
för riksdagen. Vilka projekt tror man sig inte få i
gång, och vad har man då tänkt göra? Ett minimikrav
är att åtminstone redovisa i vilken riktning som peng-
arna förväntas gå. Det borde stå fullständigt klart för
regeringen att det är riksdagen som beslutar om för-
delningen av medel på olika anslag efter beredning i
trafikutskottet.
Nu anför man att det är de stora investeringsvoly-
merna och den utdragna planprocessen som gör att
man inte kan fatta beslut här i kammaren om fördel-
ning av anslagen. Detta är ju helt obegripligt, efter-
som de båda anslagen är ramanslag. Ramanslag ka-
rakteriseras ju just av att de får överskridas, att man
får ta pengar från kommande perioder. Därför blir
beslutet fullständigt obegripligt.
Det handlar följaktligen om något annat och mind-
re hedervärt - antagligen att skyla över det faktum att
framför allt Banverkets budget nu mer och mer börjar
likna en schweizerost. Min gissning är att regeringen i
skydd av detta bemyndigande planerar att ytterligare
dra ned investeringar i och underhåll av vägnätet för
att skyla över konstiga finansieringar och misslyckan-
den inom Banverket. Detta, fru talman, borde riksda-
gen med kraft avslå.
Jag står givetvis bakom samtliga kristdemokratis-
ka reservationer men nöjer mig av tidsskäl med att
yrka bifall till reservation 2.