Herr talman! Jag tror att många av oss för någon
månad sedan på TV såg en gammal dam som skulle få
sitt knä opererat. Äntligen skulle smärtan vara över.
Äntligen skulle hon få litet mer livskvalitet. Hon hade
förberett sig. Men dagen innan hon skulle läggas in på
sjukhus kommer dråpslaget. Hon får inte komma.
Operationen skjuts upp på obestämd tid.
Detta är omänskligt och ovärdigt ett samhälle som
skall kalla sig civiliserat. Att få hjälp när man är svag
och sjuk bör vara en självklar rätt, så mycket mer då
man betalar skatt just för att vara säker på att få hjälp
när man behöver den. Men då nekas man. Man blir
tillsagd att ställa sig i kön. Och när man är framme
flyttas man tillbaka igen.
Så är det i Socialdemokraternas Sverige, herr tal-
man. Man kan inte vara säker på att få vård. Där heter
denna medborgarrätt pengar. Man måste ha råd att
betala skatt för att få vård som man sedan inte får när
man behöver den. Sedan måste man ha råd att köpa
vård vid sidan om för att vara säker på att få någon
vård.
Herr talman! Jag besökte Uppsala för några dagar
sedan. Där har man, som på så många ställen i landet,
långa köer till gråstarrsoperationer. Ändå har man
dolt det verkliga behovet, köns verkliga längd, genom
att hela tiden skärpa operationsindikationerna. Man
tror att man spar resurser genom att låta människor se
allt sämre. En operation kostar 7 000 kr. Det spar
man, men man tvingar i stället fram hemhjälp och
hjälpmedel till mycket högre kostnader. Vilket eko-
nomi, herr talman! Vilken humanitet!
För människor som står i vårdkö är varje dag av
väntan en dag av onödig smärta och onödigt lidande.
Det är viktigt att det slås fast att vårdköerna är ett
systemfel beroende på att vården är en planekonomi
med närmast totalt utförarmonopol. Köer är ett känne-
tecken på en socialistisk ordning. Ju längre köer,
desto mer socialism eller ju mer socialism, desto
längre köer. Det är generella krakteristika.
Köer är ett kvitto på en vårdorganisation som inte
fungerar. Det har inte i första hand med resurser att
göra. Köer kostar. Man spar inte samhällsresurser
genom att ställa folk i kö. För en väntande person
beräknas den genomsnittliga samhällsekonomiska
kostnaden till 19 000 kr per månad.
Herr talman! Efter den socialdemokratiska van-
skötseln av vården var ett av den borgerliga regering-
ens första beslut hösten 1991 att införa en vårdgaranti.
Garantin i kombination med ett omfattande förnyelse-
arbete i de borgerligt styrda landstingen innebar att
vårdköerna snabbt minskade. Nu är vi tillbaka i den
kösituation som den borgerliga regeringen fick ärva
1991. Tragedin för de enskilda patienterna är uppen-
bar.
Vi moderater anser att 1992 års vårdgaranti bör
vidareutvecklas. Patienternas valfrihet i vården måste
öka. Villkoren för privata vårdgivare måste förbättras
så att konkurrensneutralitet skapas mellan offentliga
och privata vårdgivare. Utgångspunkten bör vara
följande:
Patienten skall för samtliga medicinskt motiverade
diagnoser ha rätt till behandling inom tre månader
från första undersökningstillfället då vårdbehovet
konstaterades.
Patienten skall ha frihet att välja såväl vårdgivare
som adekvat behandlingsmetod. Denna valfrihet
skall omfatta samtliga godkända vårdgivare i såväl
sluten som öppen vård, inklusive privata vårdgiva-
re.
Patienten skall ha rätt att välja sjukhus i hela lan-
det.
Patienten skall ha rätt till s.k. second opinion, dvs.
ha rätt att inhämta en kompletterande bedömning
av annan läkare.
Remisskrav till privata vårdgivare skall inte få
förekomma.
Herr talman! Från januari 1996 till hösten 1997
minskade antalet privata läkare med 17 % och antalet
sjukgymnaster med 7 ½ %. De privata alternativen
dör. Förbudet mot ersättningsetableringar måste av-
skaffas samt fri etablering gälla för läkare och sjuk-
gymnaster. Vi anser också att åldersgränsen för rätten
att erhålla sjukvårdsersättning bör slopas.
Det är viktigt att även andra legitimerade vårdgi-
vargrupper än läkare och sjukgymnaster ges möjlighet
att bedriva verksamhet. För patienterna innebär det en
ökad valfrihet, för vårdgivarna en frihet att pröva
något nytt och för vården en stimulans till utveckling
till allas nytta.
Så länge vi har landstingen kvar anser jag att de
skall koncentrera sin verksamhet på hälso- och sjuk-
vården. Av de drygt 120 miljarder kronor som lands-
tingets verksamhet kostar varje år går en fjärdedel till
annat än hälso- och sjukvård. Har man utgångspunk-
ten att sjukvården är landstingens viktigaste uppgift är
det svårt att hävda att landstingen inte har råd med
sjukvård. Om sjukvårdens problem är bristen på re-
surser vore det naturligt att finna dessa inom ramen
för landstingens befintliga resurser, inom den befintli-
ga verksamheten. En kritisk prövning och prioritering
av landstingens resurser har utan tvekan mycket mer
att ge jämfört med att nya skattemedel tillförs för att
undvika prioriteringar.
Herr talman! De här åtgärderna måste till för att vi
skall komma till rätta med de värsta följderna och
oarterna när det gäller den socialdemokratiska vård-
politiken. På sikt löser vi dock inga problem i vården
genom att vidta smärre justeringar och komplettering-
ar i landstingssystemet. Ett system som fungerar så
illa att köerna tillåts fördubblas på bara ett halvt år
skulle i vilken annan organisation som helst leda till
att hela systemet i sina grunder sattes i fråga - men
inte inom vården. Man inbillar sig att problemen löses
genom mera pengar till en organisation som så ofta
och så grundligt har visat att den är oförmögen att
leva upp till kraven. Det är egendomligt - ja, faktiskt
obegripligt - att man fortfarande okritiskt accepterar
planhushållning inom vården när planhushållning
inom varje annat område visat sig vara ett sällsynt
uselt sätt att producera och fördela välstånd.
En väg att lösa problemen skulle vara en obliga-
torisk hälsoförsäkring som alltså omfattar alla med-
borgare och där ingen får avvisas.
Hälsoförsäkringen skulle omfatta det som i dag
ryms i ersättningen till sjukvårdshuvudmännen, den
del av landstingsskatten som avser sjukvård, ersätt-
ningen för läkemedel samt en del av sjukpenningför-
säkringen och förtidspensioner som avser rehabilite-
ring. Försäkringsavgiften för den enskilde fastställs av
riksdagen. Försäkringskassan tilldelas medel ur den
här avgiften, naturligtvis med avdrag för det som går
till det statliga ansvaret för sjukvården. Pengarna
följer patienten, vilket innebär att sjukvården organi-
seras helt och verkar utifrån patienternas behov. Det
bör jämföras med dagens landstingssystem som rent
teoretiskt ger rätt till vård men som saknar förmåga att
leverera sådan när den behövs. Detta i sin tur har lett
till dagens alltmer desperata tal om bristen på resur-
ser.
Herr talman! Det är uppenbart att förändringar
som har skett inom den s.k. psykädel - för att hoppa
över till ett annat område - inte har fungerat tillfreds-
ställande. Även de psykiskt sjuka måste omfattas av
personkretsen i LSS. I samband med budgetarbetet i
höstas föreslog Moderata samlingspartiet ett stimu-
lansbidrag på 300 miljoner kronor till kommunerna
för att dessa mer aktivt skulle jobba med den här
glömda gruppen. Det står vi givetvis kvar vid.
Ytterligare ett område som tas upp bland alla yr-
kanden som föreligger i betänkandet är detta med
aborter. Fri abort är i dagen tillåten fram till utgången
av artonde havandeskapsveckan, om inte speciella
skäl föreligger. Efter den artonde veckan är det Soci-
alstyrelsen som lämnar tillstånd för abort. I praktiken
accepteras inte aborter senare än den tjugonde havan-
deskapsveckan; detta i undantagsfall. Praxis är att
aborter inte godkänns efter tjugoandra veckan.
Eftersom foster som är 20 veckor gamla, med tan-
ke på felmarginal vid bedömning, kan överleva och
utvecklas till helt normala barn måste man fråga sig
om så sena aborter som i dag är möjliga över huvud
taget skall förekomma. Jag är övertygad om att det,
om inte Socialstyrelsen ändrar de allmänna råden vad
gäller rätten till abort efter artonde veckan, kommer
krav på att man genom lagstiftning skall begränsa
denna rätt.
Det har gått många år sedan nuvarande abortlag
utformades. Stora framsteg har skett som kan påverka
den enskildes beslut. Samhällets värderingar har ock-
så ändrats under de här åren. Sådana förändringar gör
att lagstiftningen riskerar att bli obsolet. Ett tecken på
det ser vi just i dagarna i osäkerheten och den olika
behandlingen av aborterade foster. Olösta etiska frå-
geställningar föreligger. Det finns därför skäl att fun-
dera över en lagöversyn. Detta har verkligen aktuali-
serats under de senaste dagarna.
Herr talman! I proposition 1994/95:142 föreslog
regeringen att en kvinna som genomgår abort skulle
ha rätt att få stöd och råd efter genomförd abort. Detta
antog hela riksdagen men det är otillräckligt. Vi mo-
derater anser att kvinnan, om hon så önskar, skall
kunna få stöd och råd före en abort.
Aids är fortfarande en av vår tids mest fruktade
sjukdomar. Mycket talar för att vaccin och botemedel
kommer att dröja, även om det har gjorts framsteg
under de senaste åren. Arbetet med att minska smitt-
spridningen av hiv måste därför inriktas på långsiktiga
åtgärder kombinerade med stöd och hjälp till dem
som redan har smittats.
Självklart skall konsultation och behandling vid
samhällsfarlig sjukdom vara kostnadsfri för patienten,
oavsett om man vänder sig till den offentliga sjukvår-
den eller om man vänder sig till en försäkringsanslu-
ten privatpraktiserande läkare.
Herr talman! Vi talade alldeles nyss om narkoti-
kan och var rörande ense om att det är viktigt att ha
en fast linje. Narkotikamissbruket är utan tvekan ett
av vår tids största sociala problem. Därför tycker jag
att det är angeläget att alla åtgärder i samband med
narkotikamissbruk sker i ett helhetsperspektiv så att
vård och rehabilitering, liksom förhindrande av smitt-
spridning, sker i en fungerande vårdkedja. Ett sådant
synsätt gör det tydligt att alla delar måste vara i över-
ensstämmelse med samhällets syn på narkotikapoliti-
ken. Jag tycker egentligen att den enigheten nyss
visades.
Att samhället nu i tio år har bedrivit försöksverk-
samhet med att ge missbrukare de verktyg som be-
hövs för att kunna injicera narkotika står helt klart i
strid med denna restriktiva hållning. En försöksverk-
samhet kan ju inte motiveras hur länge som helst. En
fortsatt försöksverksamhet med utbyte av sprutor och
kanyler kan också skapa osäkerhet både i Sverige och
i övriga Europa om vad svensk narkotikapolitik står
för. Till detta kommer att verksamheterna i Lund och
Malmö inte har påvisat några positiva effekter från
smittspridningssynpunkt. Det finns inte heller några
belägg för att de har påverkat missbruksutvecklingen.
Däremot finns det skäl att befara att sprutorna och
kanylerna, såväl använda som oanvända, sprids bland
missbrukarna. Moderata samlingspartiet tar mot den
bakgrunden bestämt avstånd från fortsatt utbytesverk-
samhet med sprutor och kanyler till narkotikamiss-
brukare. Försöksverksamheten måste nu avbrytas.
Herr talman! Jag har på den korta taletid som står
till förfogande bara kunnat göra några nedslag bland
alla yrkanden som föreligger. Sett till vårdens situa-
tion under de senaste tio åren är en sak uppenbar: När
Socialdemokraterna har makten i staten, i landstingen
och i kommunerna växer köerna. Då räcker inte resur-
serna till. För Socialdemokraterna är ideologin, ovil-
jan till alternativa lösningar, viktigare än att ge en-
skilda patienter god vård. Så var det före 1991. Så har
det varit blivit efter 1995. Bevisen är ovedersägliga.
Endast under de borgerliga åren kunde människor lita
på att få vård. Socialdemokraterna har tappat kontrol-
len över hälso- och sjukvården. Det erkänner de själ-
va.
Låt mig, herr talman, till sist få citera det social-
demokratiska sjukvårdskommunalrådet i Göteborg,
Owe Nilsson: "Det är bara att konstatera att jag inte
har kontroll över utvecklingen. Om det är någon som
har kontroll överhuvudtaget vet jag inte." Bättre kan
det inte sägas och bättre kan socialdemokratisk vård-
politik inte beskrivas. Är det något vi kan vara över-
tygade om, så är det att ett fortsatt socialdemokratiskt
maktinnehav innebär fortsatt kaos inom vården.
Herr talman! För tids vinnande yrkar jag bifall en-
dast till reservation 1 under mom. 1 men givetvis står
vi moderater bakom alla våra reservationer.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 18.00 att ajournera för-
handlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.