Herr talman! Leif Carlson säger faktiskt att det
som gjordes var fel. Men det är ju en väldigt bra ut-
gångspunkt. Men varför skall då inte staten som sådan
kunna erkänna att detta var ett fel? Det handlar fak-
tiskt om en upprättelse för väldigt många människor
som skulle vara mycket betydelsefull så sent som
denna dag för många i den enskilda situationen.
Om jag uppfattade Leif Carlson rätt sade han att
det kanske inte handlade så mycket om vetenskap och
beprövad erfarenhet utan att det var en desperat situa-
tion då man inte såg någon annan utväg. Då tog man
till detta, trots att man då inte visste så mycket om det.
Men det visar ju kristallklart att det var ett gravt fel
som man gjorde när man gjorde detta ingrepp. Man
kunde inte göra något bättre, säger Leif Carlson. Vi
vet att dessa operationer faktiskt pågick ända fram till
1963 i rätt stor omfattning. Det fanns psykofarmaka
och annat redan på 50-talet då detta fortsatt pågick år
efter år, trots att man redan då visste vilka förödande
biverkningar och personlighetsförändringar som detta
medförde.
Jag tycker egentligen att Leif Carlson inte försva-
rar majoriteten här utan faktiskt är inne på att kunna
argumentera för att erkänna att detta var fel och att vi
skall kunna ge en upprättelse. Då är min fråga:
Varför inte ta steget fullt ut? Det skulle bli en lätt-
nad, och det skulle jaga bort många av de spöken som
psykiatrin lider av.