Herr talman! Jag tyckte att jag gjorde rätt klart att
det är enkelt att efteråt säga att detta i backspegeln
sett inte var riktigt och att man kan ifrågasätta det.
Men vi måste ha klart för oss vilken situation som
man då befann sig i.
Om man hade sagt till dessa människor att man
trodde att man hade en metod som kunde befria dem
från den ångest som gjorde att livet var fullständigt
hopplöst för dem, där det inte fanns minsta ljus eller
värde, och att man sedan hade sagt att man inte tänkte
använda denna metod på dessa människor på grund av
att den kunde medföra risker och att den sannolikt
medförde risker - allt man gör inom sjukvården inne-
bär risker - tror jag att det hade varit fel att göra på
det sättet.
Vi kan beklaga att sådana här saker händer ibland.
Vid andra tillfällen när man har använt metoder som
har varit föga beprövade har det efter hand visat sig
att de har fungerat bra. Detta är tyvärr en del av det
mänskliga livet. Vi kan inte garantera att allt blir rätt.
Men att efteråt komma och säga att vi skall göra kor-
rigeringar alla gånger som vi har gjort fel är orimligt.
Det skulle faktiskt stanna upp alla möjligheter att
behandla människor, eftersom det skulle innebära att
man bara kunde göra de saker som man absolut vet
vad de innebär när man gör dem. Utveckling har
tyvärr ett pris. Det är mycket tragiskt att det har blivit
på detta sätt. Men det är inte rimligt om vi skulle gå
tillbaka till andra sjukdomar där vi kan se att vi ska-
pade ett stort lidande när vi trodde att vi gjorde det
bästa vi kunde. Detta är tyvärr inte sista gången som
något sådant kommer att hända. Om 30-40 år kom-
mer vi att undra hur man kunde göra på ett visst sätt
när det gick så illa med det som var tänkt att bli så
bra.