Herr talman! Det senaste som sades tycker jag att
vi kan lämna därhän. Den typen av debattstil tycker
jag inte hör hemma när vi diskuterar en seriös fråga.
Självklart tar jag också ansvar för dessa människor
och försöker arbeta för dem. Inte minst har Chatrine
Pålsson tidigare fört fram några synpunkter på psyki-
atrin. Jag satt faktiskt i samma landsting som Conny
Öhman för ett tiotal år sedan då vi diskuterade för-
ändringar inom psykiatrin. Redan då varnade jag för
effekterna av att man bara tömde sjukhusen och flyt-
tade över detta till kommunerna. Vi har ju faktiskt sett
att kommunerna inte riktigt klarar av detta på det sätt
som man sade att de skulle göra. Den debatten tycker
jag därför att vi kan lämna.
Enligt Norra Magasinet handlar det om 4 500
människor som utsattes för ett övergrepp. Jag har
uppfattat att även ni anser att det är fråga om det. Det
handlar om huruvida staten skall erkänna att detta var
ett fel och ge en ersättning och en upprättelse. I Norge
har man gjort på det sättet. Vad är det för skillnad
mellan Norge och Sverige? I Norge har man tagit
fram dessa uppgifter och lagt dem på bordet och
dragit slutsatser och konsekvenser av detta, vilket har
varit ett stöd, trots att det är så länge sedan, för ett
antal människor i nuet. Varför skall vi inte kunna göra
motsvarande i Sverige?
Jag har en undran som egentligen gäller en detalj.
Jag såg att Socialstyrelsen nu säger att man skall
undersöka om det fortfarande pågår lobotomiingrepp
på kliniker runt om i Sverige, trots att socialutskottet i
sitt betänkande har hävdat att det egentligen bara görs
fem ingrepp per år av denna typ. Det är capsulotomier
som görs på Karolinska. Varför säger Socialstyrelsen
att man nu skall undersöka om detta fortfarande på-
går? Detta gjorde mig litet konfunderad. Jag vet inte
om Conny Öhman har något svar på den frågan. Jag
tycker att det var en märklig detalj i sammanhanget
under den sista debatt som har varit.