Herr talman! Det finns tre skäl till att detta är ett
speciellt förhållande.
Det första är att epilepsin har en särställning mot
bakgrund av vad jag sade tidigare. Riksdagen och
politiska beslut har påverkat personer med epilepsi i
hundratals år. Jag tycker att vi nu har ett ansvar att
säga: Vi har gjort detta. Vi tar på oss detta. Vi är
också beredda att göra något extra för att dessa perso-
ner skall få en relevant behandling. Det är det första.
Det andra är att de andra organen - Socialstyrel-
sen, Landstingsförbundet och landstingen - säger att
de har hinder för att göra någonting. Då måste man
väl ytterst kunna begära av riksdagen att ta ställning i
frågan.
Jag erinrar mig Jerzy Einhorn, som var riksdags-
man för några år sedan. Han sade: Vi kan inte blanda
oss i frågan just nu därför att Socialstyrelsen behand-
lar den. Men om Socialstyrelsen inte skulle göra vad
vi förväntar oss, är det kanske dags för riksdagen att
göra någonting.
Jag tycker faktiskt att det är dags.
Det tredje skälet är att när det gäller epilepsi säger
man att man inte kan gå in på enskilda sjukdomar.
Men det finns en rad andra sjukdomar där riksdagen
går in och tar ställning. Jag tycker att vi har ett särskilt
ansvar för detta. Jag tycker också att det är dåligt att
man inte tar det ansvaret.