Herr talman! När jag tar upp sådant som skedde
på svenska mentalsjukhus på 40- och 50-talen kontrar
Dan Ericsson med vad vi för tio år sedan debatterade i
vårt hemlandsting. Det här är dock inte jämförbara
enheter. I vårt landsting, Dan Ericsson, finns det ett
mentalvårdsmuseum i Vadstena. Där beskrivs de
behandlingsmetoder vid sidan av lobotomin som man
använde sig av inom psykiatrin; det gällde faktiskt
mycket långt fram i tiden. Dessa människor fick ett liv
som vi i dag självfallet inte skulle acceptera att psy-
kiatrin utsatte människor för. Tyvärr var det på det
sättet då. Ingen instans ingrep och ingen diskuterade
den typ av vård som svensk psykiatri på den tiden
handlade om.
Vi kan beklaga detta, och det gör vi säkert alla,
men detta är ett faktum, Dan Ericsson! Det finns fler
mentalvårdsmuseer i vårt land som kan beskriva detta.
Många mentalskötare som jobbar inom mentalvården
har skrivit historia om detta, som helt klart är ett
mörkt kapitel i svensk sjukvård. Men man gjorde det
som man trodde var det enda möjliga att göra för
dessa människor. Man hade inte tillgång till antidep-
ressiva medel och andra hjälpmedel som finns i dag.