Herr talman! Jag vill börja med att instämma i det
som Leif Carlson sade i denna fråga samtidigt som jag
själv också självfallet beklagar den situation som
dessa människor som genomgick detta kirurgiska
ingrepp hamnade i.
Men det är som Leif Carlson säger: Vad vet vi om
de metoder som används i sjukvården i dag? Om 10,
20 eller 30 år kommer det säkert att komma fram
någon metod som gör att man undrar varför man
använde dagens behandlingsmetoder. Då finns det
säkert metoder som gör att man hade sluppit utsätta
människor för biverkningar som vi inte har en aning
om i dag.
Att titta i backspegeln är enkelt, men det är de
människor som var aktiva i vården då som hade att
göra dessa ställningstaganden, inte minst dåtidens
medicinalstyrelse, som såvitt jag förstår inte ansåg sig
ha grund att gå in och stoppa denna verksamhet. I
varje fall gjorde man det uppenbarligen inte.
Dan Ericsson, det kanske är på det sättet att detta i
stort sett upphörde i början av 60-talet, då de antidep-
ressiva läkemedlen kom och då man såg att man hade
ett nytt instrument i sin hand för att hjälpa dessa
människor.
Jag tror att det är på det sättet att vi i dag diskute-
rar de människor som genomgick detta kirurgiska
ingrepp. Men det fanns ju människor inom psykiatrin
på den här tiden som inte genomgick detta kirurgiska
ingrepp. Och jag vill nog med ganska stor sannolikhet
gissa att en del av dessa människor utsattes för vård
och behandling som gjorde att även dessa människor
tyvärr kom att leva ett ganska dåligt liv. Varför ägnar
inte Dan Ericsson dessa människor samma uppmärk-
samhet? Det finns ganska många beskrivningar av hur
förhållandena var på en del av våra stora mentalsjuk-
hus på den tiden, även för de människor som inte
genomgick lobotomi.