Herr talman! Det är alltid tragiskt när människor
får lida. I backspegeln, när man ser tillbaka, kan man
säga att det var fel som man gjorde. Men det är oänd-
ligt mycket enklare att göra det när man står i en helt
annan position än vad man gjorde vid det aktuella
tillfället.
Det är, för att nu ta upp det här förhållandet, en
principiell skillnad mellan steriliseringar och lobo-
tomi. Steriliseringarna gjordes inte primärt för att
hjälpa människor som led. De gjordes på grund av
diffusa ideologiska tankar om rasrenhet och om min-
dervärdiga människor som man skulle befria. Det
fanns ändå också ett visst inslag av att man skulle
skydda från aborter osv. Men det huvudsakliga var
inte att hjälpa enskilda människor. Det huvudsakliga
vid lobotomier var att hjälpa enskilda människor där
inget annat hjälpte, där man hade en nattsvart ångest
som man inte kunde se någon möjlighet att komma ur.
Den bakgrund man hade var inte vetenskap och
beprövad erfarenhet. Men det här var något som man
visste kunde ta bort ångest. När man inte hade något
annat att erbjuda, när självmordet, suiciden, var över-
hängande - och vi vet inte hur många suicider som
förhindrades på det här sättet - gjorde man detta.
I dag kan vi säga att det var fel. Men man gjorde
det här utifrån att det var det bästa man kunde tänkas
göra för patienten när man inte kunde göra annat.
Skulle vi börja ersätta när man gjorde på det här sättet
för att hjälpa människor på det bästa sätt man kunde,
så hamnar vi i väldigt konstiga situationer.
Jag kan ta ett exempel: Billroth II var ett sätt att
operera magar. När ingenting annat hjälpte och risken
fanns att man skulle förblöda eller att man fick ett
brustet magsår opererade man bort i stort sett hela
magsäcken. Det skulle vi inte tänka på i dag. Men vad
medförde detta? Jo, man kan säga att alla fick perni-
ciös anemi, en blodbristsjukdom. En stor del fick
cancer i senförloppet som man inte kunde bota. Det
var hundraprocentig dödlighet i detta. Och nästan alla
fick s.k. dumpingsyndrom, som förstörde deras liv-
skvalitet. De fick yrsel och svettningar så fort de åt,
och de kunde inte delta i det sociala livet.
Detta är alltså stora stigman som man utsatte dessa
människor för, men man gjorde det därför att man inte
kunde göra något bättre? Skall sådana saker rivas upp
på grund av att vi i dag kan göra det bättre och förstår
att detta kanske inte var det bästa sättet att lösa pro-
blemet? Då hamnar vi i ohållbara situationer. Jag
menar att vi inte kan göra det, hur synd det än är om
dessa människor.