Fru talman! Det är dags för examen i den ekono-
miska politiken. Det är dags att summera den nu snart
gångna mandatperioden. Den bild som framträder i
den allmänna debatten och i det dagliga mediebruset
är att det är välbeställt i den svenska ekonomin. Inga
moln tycks synas på himlen. Regeringspartiet basune-
rar ideligen ut detta budskap, ofta i samband med
löften av olika slag, inför valet i höst. Tyvärr är denna
bild en starkt överglättad bild av verkligheten.
Verkligheten såsom den framträder vid en objek-
tiv betraktelse, t.ex. i Ekonomistyrningsverkets se-
naste prognos, ser annorlunda ut. I den verklighetsbe-
skrivningen framträder i stället bilden av ökande
budgetunderskott. Redan innevarande år blir under-
skottet, om man rensar för tillfälliga effekter, 34 mil-
jarder kronor. Nästa år beräknar ESV motsvarande
underskott till 60 miljarder kronor.
Känner Arne Kjörnsberg och Marie Engström till
denna verklighet? Om svaret är ja, vilket jag utgår
ifrån: Varför redovisar ni då inte detta för en kun-
skapstörstande allmoge?
Om vi gör tankeexperimentet att staten vore en
kommun så skulle det kommunala balanskravet till-
lämpas och inte kunna uppfyllas. Varför lever inte
regeringen som man lär och kräver av andra - i det
här fallet kommunerna?
Fru talman! Lena Ek och andra har tidigare i de-
batten pekat på en rad brister i det svenska samhället i
sin summering av mandatperioden. Jag tänker nu
bidra med ytterligare brister på temat ökande sociala
och regionala klyftor.
Facit av den snart gångna mandatperioden säger
oss att den socialistiska majoriteten genom sin politik
på ett medvetet, närmast målmedvetet, sätt har ökat
de sociala och regionala klyftorna. De tydligaste
exemplen på detta är införandet av en maxtaxa i
barnomsorgen och den förda skattepolitiken. Maxtax-
an i barnomsorgen gynnar kraftfullt och ensidigt
höginkomsttagare och medverkar till de ökade sociala
klyftorna.
En summering av den förda skattepolitiken under
mandatperioden ger samma bild. De sociala klyftorna
ökar genom att höginkomsttagare får betydligt större
skattesänkningar än låginkomsttagare har fått. Så är
förhållandet icke enbart i kronor räknat utan även om
man uttrycker det i procent, vilket är utomordentligt
anmärkningsvärt.
Det innebär t.ex. att socialchefen med 35 000 kr i
månadslön får en nästan fyra gånger större skatte-
sänkning än undersköterskan som tjänar 13 000 kr i
månaden. Undersköterskan har fått en skattesänkning
på 7 600 kr om året medan socialchefen har fått en
skattesänkning på 29 000 kr om året.
Arne, Marie och Gunnel - om hon lyssnar på det
här i någon annan lokal! Hur har ni kunnat medverka
till detta? Frågan är relevant till er alla, men den är
särskilt relevant till Marie, som i sitt anförande angav
sig ha som ambition just att minska klyftorna. Hur
kan hon då medverka till det diametralt motsatta?
Fru talman! Centerpartiets väl genomarbetade för-
slag till inkomstskattereform går i motsatt riktning. Vi
vill minska de sociala klyftorna genom att också på
skatteområdet ge till dem som bäst behöver och inte
till dem som skriker mest och högst. Det åstadkom-
mer vi genom att sänka inkomstskatten framför allt
för låga och normala inkomstlägen. Genom att vi på
detta sätt minskar de sociala klyftorna minskar vi
också de regionala. Sambandet är klart, och består i
att större resurser till hushåll med låga inkomster ger
större resurser till regionalt utsatt områden eftersom
medelinkomsten är klart lägre där än annorstädes.
Vårt alternativ till inkomstskattereform är starkt
tillväxtbefrämjande. Det sker på olika sätt. De s.k.
marginaleffekterna minskar vid en inkomstökning. I
dag tar högre skatt och minskat bidrag vid en in-
komstökning hand om 80-85 % av inkomstökningen
just i låga inkomstlägen.
Med vårt förslag blir det lönsamt att arbeta. Det
ökar sysselsättning och tillväxt. Tillväxten ökar också
genom att en ökning av köpkraften just i dessa in-
komstlägen till nästan 100 % kommer att resultera i
ökad konsumtion. Det beror helt enkelt på att de otill-
fredsställda köpbehoven är så stora just hos dessa
grupper. Det ger ökad omsättning och därmed ökad
sysselsättning i det svenska samhället.
Dessutom kommer vårt inkomstskatteförslag att
ge ett verksamt bidrag till att minska de höga och
ökande ohälsotalen. Det kan i förstone förefalla lång-
sökt, men beviskedjan är i korthet följande. De kraf-
tigt ökade och alltjämt ökande ohälsotalen och sjuk-
skrivningarna beror till stor del på utbrändhet och
närliggande anledningar. Det anses ofta bero på ökad
press och stress i arbetslivet. Det är säkert sant, men
det är inte hela sanningen. Det beror också på ökad
press på fritiden. Störst är pressen på dem som dess-
utom har problem med att få den vardagliga ekono-
min att gå ihop. Mer pengar över för att bestrida de
vardagliga kostnaderna för stora grupper av låg- och
normalinkomsttagare kommer att minska pressen i
dessa grupper. Det leder i sin tur till förutsättningar
för lägre ohälsotal, bättre livskvalitet för många indi-
vider och lägre kostnader för sjukskrivning och ar-
betsbortfall.
Fru talman! Sverige behöver en ny inriktning av
skattepolitiken. Det är nödvändigt med en tillväxtbe-
främjande skattepolitik med sänkta arbetsgivaravgif-
ter för småföretag, sänkta boendeskatter och framför
allt sänkta inkomstskatter på låga och normala in-
komster. Stora grupper av svenska medborgare behö-
ver en ny inriktning av skattepolitiken. Den stora
grupp människor som har låga och normala inkomster
har anledning att kräva en bättre fördelningspolitik än
den nuvarande. En ny inriktning av skattepolitiken
kräver en ny regering.
Jag ber att få yrka bifall till reservation nr 8.
Fru talman! För övrigt anser jag att grundvalarna i
det kommunala skatteutjämningssystemet måste för-
svaras.