Fru talman! Inledningsvis vill jag bara säga att
Miljöpartiet står bakom alla de reservationer som vi
har fogat till betänkandet. Men för tids vinnande yrkar
jag bifall bara till reservationerna 4, 6, 9 och 11 i
utrikes- och försvarsutskottets betänkande 1 och till
reservationerna 5, 13, 15 och 16 i försvarsutskottets
betänkande 1.
Målet för den traditionella säkerhetspolitiken är
inte fred utan statens överlevnad. Militär makt har
setts som det viktigaste medlet för att säkra oberoende
och inflytande. Och man har hävdat att man måste
rusta för krig om man vill uppleva fred. Detta synsätt
lämnar öppet för upprustning, men gör faktiskt i
praktiken en global nedrustning till en ouppnåelig
utopi.
Jag ser dagens riksdagsbeslut som ett steg i rätt
riktning på vägen mot freden som säkerhetspolitikens
reella mål. Nu skall andra säkerhetspolitiska hot än
enbart de rent militära mötas och förebyggas. Det är
ett krav som vi i Miljöpartiet drev redan förra gången
som vi satt i riksdagen, och nu har det blivit verklig-
het.
Utskottet skriver att förhållanden rörande bistånd,
miljö och handel, som också har stor säkerhetspolitisk
betydelse, spelar en mindre framskjutande roll i be-
tänkandet. Då vill jag gärna hjälpa till litet grand
genom att komplettera den säkerhetspolitiska be-
dömningen med ett par viktiga fakta som kommer att
visa sig vara väldigt viktiga och spela stor roll för den
globala säkerheten i en inte alltför avlägsen framtid.
Utarmningen av jordens ändliga resurser fortsät-
ter. I-världen konsumerar på ett sätt som skulle kräva
fler jordklot än det enda jordklot som vi har, medan
utvecklingsländerna, vilkas befolkning är nära fyra
gånger så stor som i-ländernas, släpper ut skadliga
ämnen i en mängd som är mindre än en fjärdedel av
vad vi gör i i-världen.
Nästan 800 miljoner människor får inte tillräckligt
att äta, och 500 miljoner människor är kroniskt fel-
närda i utvecklingsländerna. I i-världen lever 100
miljoner människor i fattigdom, och mer än 5 miljo-
ner människor är arbetslösa. Samtidigt blir en grupp i
samhället bara rikare och rikare. Det finns många
siffror som bekräftar den enorma klyfta av orättvisa
som skär genom nord och syd.
Vi har även en skrämmande utveckling i vårt eget
land. Klyftorna i samhället ökar, med tanke på både
ekonomi och tillgång till information och delaktighet i
samhället.
På världshavens bottnar ligger atomubåtar och
rostar sönder. I Sverige skjuter vi årligen ut 50 ton
ammunition i vår största dricksvattentäkt Vättern. Vi
uppfyller inte de fastställda miljömål som vi har fattat
beslut om här i riksdagen. Och i den här talarstolen
ställs ofta ekonomi och miljö mot varandra, även om
det på senare tid glädjande nog finns tendenser som
visar på en ökad insikt om att en god miljö är en god
ekonomi.
Vi känner alla till ozonskikt och växthuseffekt. En
klimatförändring kommer troligen att föregås av ex-
trema väderfenomen, värmeböljor, torka och över-
svämningar. För Nordens del räknar man med, i den
händelse att inget radikalt görs åt växthuseffekten, att
vattenresurserna kommer att påverkas starkt. Man
talar också om risken för en dramatisk avkylning och
nedisning av norra Europa. Klimatpåverkan kan leda
till enorma flyktingströmmar, med social misär, poli-
tisk instabilitet och ekonomisk utarmning som följd.
Säkerhetspolitikens mål i Sverige är att bevara vår
frihet och vårt oberoende. Vi skall i alla lägen och i
former som vi själva väljer trygga en handlingsfrihet
att - såsom en enskild nation och i samverkan - kun-
na utveckla vårt samhälle. Oavsett vad man tycker om
EU måste det konstateras att Sverige är medlem i en
union. Vi är därför inte fria att handla precis som vi
vill, och vi är inte fria och oberoende.
En EU-president föreslås i reflexionsgruppens ar-
bete - en Mr EU som skall tala för det gemensamma
EU. Fru utrikesminister, är det förenligt med vårt
säkerhetspolitiska mål?
Vi måste vidga det säkerhetspolitiska målet till att
syfta mer på fred, ekologiskt hållbar utveckling och
mänskliga rättigheter, i stället för att vara inriktat på
nationalstatens överlevnad, vilket jag talade om tidi-
gare.
Den syn på EU som utskottsmajoriteten ger ut-
tryck för i betänkandet är så rosenröd att man blir
alldeles tårögd. Jag tycker att det hör till allmän he-
derlighet att åtminstone försöka beskriva verkligheten
som den är, med de problem som den innebär, oavsett
vad man tycker om själva projektet.
Jag ser nya säkerhetspolitiska problem i och med
EU-medlemskapet. Nya gränser och murar byggs upp
mellan EU och vår omvärld, men också inom EU,
mellan folken och etablissemanget. En stor del av
befolkningen i många av U-länderna är ju som bekant
motståndare till Europeiska unionen. Detta gäller inte
minst inom vårt eget land.
Det minsta man kan göra inför regeringskonferen-
sen 1996 är att utlova Sveriges befolkning att en folk-
omröstning skall hållas om regeringskonferensen
innebär nya förpliktelser och utfästelser inom för-
svars- och säkerhetspolitiken. I EU sitter Sveriges
representant i reflexionsgruppen och driver att Sveri-
ge skall släppa kravet på vetorätt, förutom när det
gäller vitala säkerhetsintressen. Det var väl egentligen
inte vad som utlovades inför folkomröstningen?
I EU-parlamentet skrattas det åt våra svenska re-
presentanter när de försöker få in skrivningar som
garanterar neutrala staters rätt att även fortsättningsvis
vara neutrala och militärt alliansfria.
Det ligger ett stort värde i att det finns länder i den
rika delen av jordklotet som ser neutralitetspolitik
som ett aktivt val. Miljöpartiet anser att formuleringen
om att kunna vara neutral i händelse av krig i vårt
närområde lämnar möjligheter till olyckliga tolk-
ningsmöjligheter.
Just nu pågår ett VEU-möte i Paris. På detta möte
skall det framtida militära samarbetet i Europa disku-
teras. Frågor om nästa års regeringskonferens och om
upprättandet av en gemensam underrättelseorganisa-
tion, ett slags EU-CIA, diskuteras. Regeringen skriver
nu i propositionen - med stöd av Centern, som här för
övrigt verkar ha gjort en historisk kovändning - att
man vill stärka VEU såväl generellt som speciellt vad
gäller fredsfrämjande verksamhet. Vad i hela friden
menar regeringen och Centern med formuleringen om
att stärka VEU generellt?
Risken är stor att FN:s ställning undergrävs i och
med att fredsbevarande insatser splittras upp på olika
regionala organisationer som inte kan betraktas som
alliansfria vare sig militärt eller intressemässigt.
Min slutsats blir då att Sverige måste avstå från
observatörsskapet i VEU, därför att det inte är fören-
ligt med en trovärdig neutralitetspolitik. För övrigt
anser Europas Gröna att VEU skall upplösas. I stället
utpekas OSSE som den alleuropeiska organisation
som kommer att ha stor betydelse i framtiden. Där
deltar, som bekant, även Ryssland som likvärdig
medlem.
Utskottsmajoriteten gläder sig inte åt att avsätt-
ningsmöjligheterna för krigsmateriel minskar interna-
tionellt. Nej, nu skall man från myndigheter och re-
gering vidta ihärdigare ansträngningar för att den
svenska krigsmaterielindustrin skall kunna sälja mera
vapen i stället för att låta marknadsekonomin råda och
krigsmaterielindustrin ställas om till civil produktion.
Nu skall Sverige också närma sig WEAG. Men
vad betyder detta konkret? Jag har ställt den frågan ett
antal gånger men har aldrig fått något svar. Jag börjar
låta tjatig, det är jag medveten om, men jag undrar
fortfarande vad man menar med att Sverige skall
närma sig WEAG. Man behöver inte vara särskilt
konspiratorisk för att ana ett samband och en trend
här. Vi skall närma oss WEAG, och vi skall samman-
väga uppställda utrikespolitiska restriktioner med de
försvarspolitiska behoven av export. Så står det i
utskottsbetänkandet, men så står det inte i regelverket
för krigsmaterielexporten. Utskottet skriver att en
ändring av gällande regler inte är aktuell. Men varför
vill då utskottet inte se till att det inte blir missförs-
tånd och helt enkelt rätta till regeringens fadäs genom
att ta bort den här skrivningen?
Fru talman! Nu kommer jag in på nästa betänkan-
de som vi skall behandla i dag, nämligen försvarsut-
skottets betänkande om totalförsvarets förnyelse.
Vad får den här förnyelsen kosta? Regeringen och
Centern tycker att 36 miljarder kronor om året är en
lämplig nivå. Många frågetecken kvarstår dock. Vi
har hört exempel på det tidigare här. Men den största
och viktigaste frågan av alla borde vi inrikta oss på i
den här debatten, nämligen frågan: Är de här
36 miljarder kronorna rätt investerade, för vår gemen-
samma säkerhet? En annan stor fråga är vad de andra
åtgärderna får kosta - de åtgärder som ligger utanför
totalförsvarets ram.
Vi i Miljöpartiet vill spara mer än alla andra parti-
er. Vi vill dra ner totalförsvarsramen med ytterligare
5 miljarder utöver regeringens förslag fram till 1998.
Därefter, det är vår inriktning, vill vi spara ytterligare
6 miljarder fram till år 2001. En del av de pengar som
vi drar in på det militära försvaret skall investeras i
den rustningsväxling som skall ske för att möta hot
inom det vidgade säkerhetsbegreppet.
Det är alltså inte bara av nödvändiga bespa-
ringsskäl inom den offentliga sektorn som vi vill spara
pengar på det militära försvaret. I grunden ligger vår
övertygelse om att militära medel inte främjar vår
säkerhet och om att andra hot som vi nu fört in i det
säkerhetspolitiska begreppet skall mötas med annat än
vapen. Till detta behövs det resurser.
Fru talman! Vi i Miljöpartiet aktualiserar i vår
motion frågan om att man skall avväga totalförsvarets
uppgifter och anslag mot verksamheter inom andra
samhällsområden, som Försvarsberedningen uttrycker
sig i rapporten Totalförsvarets utveckling och förnyel-
se. Den skrivningen togs bort i regeringens proposi-
tion, men utskottet skriver i betänkandet att man utgår
från att den prövningen genomförs under de fortsatta
försvarsbeslutsförberedelserna. Det är sannerligen
intressant! Det måste väl, herr försvarsminister, bety-
da att det skall ingå som en del av Försvarsberedning-
ens uppdrag inför arbetet med etapp 2 i försvarsbeslu-
tet.
Med varierande grad av gillande har vi accepterat
återtagning, eller höjning av krigsdugligheten - vilket
kanske är ett bättre begrepp - som en del av det
svenska totalförsvaret. Vi dimensionerar inte vårt
försvar utifrån ett värstafall. Då kommer man auto-
matiskt in på hur man skall kunna bedöma och möta
de här utvecklingstendenserna inom andra samhälls-
områden än det militära.
Den vidgade hotbilden måste också följas upp och
bedömas för att kunna mötas. Frågan är hur vår un-
derrättelsetjänst kan göra en fullständig analys av de
hotbilder som kan tecknas inom ramen för ett vidgat
säkerhetsbegrepp. Här krävs det en samordning av
olika myndigheters och intresseorganisationers kom-
petens. Vi kan inte bygga vår säkerhetspolitiska be-
dömning på traditioner, utan den måste bygga på en
faktisk verklighet.
För ett tag sedan diskuterades här i riksdagen ett
totalförbud mot antipersonella minor. Miljöpartiet,
Centern och Vänstern hade motionerat om ett total-
förbud. Nu sviktar Centern. Måhända gör man det
därför att man prioriterar det goda samarbetsklimatet
med regeringen. Men jag undrar varför man från
Centerns sida inte passade på att ställa krav på ett
förbud inför uppgörelsen med regeringen om för-
svarspolitiken. Eller ställde man ett krav utan att få
igenom det?
Det har hänt mycket på det internationella planet i
minfrågan. Sverige, som hittills varit väldigt snabbt
med en EU-anpassning, verkar inte vara lika ambitiöst
i den här frågan. EU-parlamentet antog under somma-
ren två resolutioner som uppmanar medlemsländerna
till totalförbud mot antipersonella minor. Följande sex
länder har antingen förbjudit användning av truppmi-
nor eller beslutat att sluta använda det vapnet:
Schweiz, USA, Filippinerna, Österrike, Norge och
Belgien. Till försvarsministern och till er som här i
dag representerar andra partier - speciellt Centern -
vill jag ställa frågan: Är det inte rimligt att i dag slå
fast att totalförbud skall införas i Sverige?
Vi skall också ta ett beslut som inte väckt den
uppmärksamhet som det förtjänar. I dag skall det
nämligen slås fast att ytterligare JAS-plan skall bestäl-
las. En del talar om tre. Detta har vi i Miljöpartiet
givetvis reserverat oss mot. Det är ett tydligt exempel
på att man traditionsenligt fortsätter att investera
militärt, samtidigt som man avrustar socialt och t.ex.
drar ner på biståndet.
Jag har vid flera tillfällen i denna kammare tagit
upp frågan om ubåtarna. Jag gör det nu också, men
helt kort.
Försvarsberedningen kom fram till att det skall
finnas sju ubåtar i den svenska försvarsmakten. I
propositionen står det högst nio. Företrädare för
Centern och Socialdemokraterna har slagit fast att det
inte blir fråga om en beställning av Ubåt 2000. Jag
tycker att man klart och tydligt kan säga att det skall
vara sju; detta för att inte minsta risk för missförstånd
skall föreligga.
Miljöfrågor inom försvaret har ingen vidare priori-
tet, att döma av andra partiers intresse för att skriva
motioner i frågan. Vi i Miljöpartiet är än så länge
ensamma om att ha motionerat om miljöproblemen.
Det är glädjande att det finns ett miljöavsnitt i
propositionen. Tyvärr har regeringen och utskottsma-
joriteten inte en enda idé om hur utvecklingen på
området skall gå vidare. Man redogör för vad som har
gjorts och för hur bra man tycker att man lyckats på
olika områden. Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut
än det som verkar framgå när man läser försvarsmak-
tens publikationer och propositionen. T.ex. kan näm-
nas, som jag tidigare nämnt, att det varje år skjuts ut
50 ton ammunition i Vättern, som är norra Europas
största vattentäkt. Vad det här får för konsekvenser i
framtiden vet ingen i dag.
I försvarsutskottets betänkande från förra året sägs
det att utskottet förutsätter att regeringen i samband
med förberedelserna inför nästa försvarsbeslut över-
väger även miljökonsekvenserna av olika förändringar
i grundorganisationen. Man nämner specifikt försvar-
smaktens marina grundorganisation. Min fråga till
försvarsministern blir: Hur ämnar försvarsministern
verka för att miljökonsekvensbeskrivningar ingår som
en del i försvarsbeslutets etapp 2? Jag förutsätter att
det inte bara blir den marina grundorganisationen som
skall undersökas från miljösynpunkt utan att det gi-
vetvis gäller hela grundorganisationen.
Det civila försvaret kommer att få en starkare
ställning efter dagens behandling i kammaren, och det
tycker jag är bra. Ett starkt civilt försvar är viktigt i
både freds- och krigstid, och ett robust och stryktåligt
samhälle är ofta lika med ett ekologiskt hållbart sam-
hälle som gagnar vår säkerhet i ett vidgat hotbilds-
perspektiv.
Den kunskap som ryms inom det civila försvaret
och dess frivilligorganisationer spelar en stor roll på
gräsrotsnivån, där engagemanget och kunskapen väx-
er sig starka och betydelsefulla i en tid då säkerhet-
saspekterna måste vägas in innan investeringar görs.
Sårbarhetsaspekter bör vara en lika naturlig del av
förberedelserna som miljökonsekvensbeskrivningar.
Dessutom sammanfaller de, som sagt, oftast.
Fru talman! Tänk om det blev krig och ingen kom!
Frågan om hur utbildningen inom totalförsvaret skall
arrangeras har varit en het potatis i höst - naturligtvis
med all rätt. Miljöpartiet har en modell för hur en
utbildning skulle kunna se ut som vi än så länge är
ensamma om att driva. Det gäller då den frivilliga
värntjänsten. Den frivilliga värntjänsten bygger på
frivillighet kopplad till motivation och meriter. Ut-
bildningen skall ske i enlighet med den vidgade hot-
bilden och skall självfallet vara öppen för både kvin-
nor och män.
En positiv sak, som jag gläder mig mycket åt, är
att alla partier i riksdagen har ställt sig bakom ett
yrkande i Miljöpartiets motion. Yrkandet gäller att
man skall kunna säga upp människor, totalför-
svarspliktiga och anställda inom försvarsmakten, om
de visar prov på rasism och främlingsfientlighet.
Detta grundas givetvis på att demokratin måste
kunna försvara sig. Om man inte kan ställa upp på en
av demokratins hörnstenar, nämligen människors lika
värde i fred, kan man heller inte kan försvara demo-
kratin i krig.
Jag ser nu fram emot att regeringen återkommer
till riksdagen med information om problemets om-
fattning och om vilka lagändringar som eventuellt
behöver göras.
Slutligen, fru talman, herr och fru statsråd och
kolleger! Det kan inte bli fred utan rättvisa, och det
kan inte bli rättvisa utan fred. Det kan heller inte bli
fred mellan människor utan en fred med naturen.