Fru talman! Detta betänkande från det sammansat-
ta utskottet är ett av riksdagens mest intressanta. Det
kanske är ett av de intressantaste säkerhetspolitiska
betänkanden som Sveriges riksdag över huvud taget
har avgivit. Vi har haft en god erfarenhet av ett sam-
mansatt utskott. Jag tror att det har varit klokt att gjuta
samman både utrikessynpunkterna och försvarssyn-
punkterna i ärendets beredning.
Utskottets betänkande har ett betydligt bredare
grepp och har ett väsentligt vidare perspektiv när det
gäller den säkerhetspolitiska utvecklingen än propo-
sitionen. Det tecknar en mer realistisk bild och tydlig-
gör riskerna på ett bättre och mer utförligt sätt. Detta
är alldeles avgörande för den säkerhetspolitiska be-
dömningen och de försvarspolitiska konsekvenserna.
Betänkandet är inte bara sammansatt av två utskott
utan är dessutom enigt när det gäller det säkerhets-
politiska perspektivet, där Moderaternas och Folk-
partiets partimotioner bildar underlag tillsammans
med regeringens proposition.
Om riksdagen både vad avser utskottens ställ-
ningstagande och partipolitiskt är osedvanligt enigt i
ett utförligt och långtgående betänkande är frågan om
detsamma kan sägas om regeringen. Alla har noterat
skillnaden och spänningen mellan å ena sidan Utri-
kesdepartementet och utrikesministern och å andra
sidan försvarsministerns uttalanden. Sent omsider
kunde t.o.m. regeringens deltagande i denna debatt
och därmed talarordningen fastställas, vilket vi tackar
för.
Genom riksdagens bredare och djupare säkerhets-
politiska bedömning finns det en klyfta i förhållande
till försvarspolitikens inriktning och totalförsvarets
ekonomiska ram. Det är ohållbart att inte det säker-
hetspolitiska perspektivet får konsekvenser för försva-
rets framtid. Det måste finnas en seriös koppling
mellan de säkerhetspolitiska bedömningarna och
dimensioneringarna av försvaret. Det vore bra om
regeringens representanter, och särskilt försvarsminis-
tern, markerade en samsyn med riksdagens bedöm-
ningar. I den så viktiga säkerhetspolitiken får det inte
råda en klyfta mellan riksdagens och regeringens
bedömningar.
Fru talman! Jag vill ta upp en fråga som har beto-
nats i utskottet. Det handlar om EU:s roll när det
gäller att stärka den civila säkerheten. Utskottet beto-
nar att just utvidgningen av EU är en oerhört viktig
del för att stärka det säkerhetspolitiska klimatet i hela
Europa. Vi kan erinra oss att i Östersjöområdet är i
dag fyra länder EU-medlemmar, fyra länder har Eu-
ropaavtal med perspektiv mot framtida medlemskap,
och med den nionde strandstaten vid Östersjön,
Ryssland, skall det bli ett partnerskaps- och samar-
betsavtal. Det finns anledning att betona EU:s roll i
den civila säkerheten.
Låt mig också göra en randanmärkning när det
gäller det vidgade säkerhetsbegreppet. Det framförs i
propositionen som om det vore en nyhet. Men var och
en som kan Europas historia vet att det vidgade sä-
kerhetsbegreppet på intet sätt är nytt. När den europe-
iska integrationen startade i slutet på 1940-talet med
visionen om det gränslösa Europa byggde det just på
det vidgade säkerhetsbegreppet. Civil samverkan och
ett samarbete över gränserna stärker säkerheten.
Detta låg bakom hela det europeiska integrations-
synsättet. Detsamma gäller de väsentliga insatser som
Sverige alltsedan hösten 1991 har gjort vad avser
Baltikum, samarbete med Ryssland och Östersjö-
samarbetet. Det ger ett litet yrvaket intryck att säga att
detta är ett säkerhetspolitiskt nytt begrepp. I själva
verket är det ett mycket gammalt begrepp.
Låt mig också som en detaljanmärkning betona att
när regeringen i propositionen talar om "gemensam
säkerhet" bör vi observera att detta begrepp är helt
skilt från det "gemensam säkerhet" som introducera-
des år 1982 av den dåvarande socialdemokratiska
regeringen. Nu bygger gemensam säkerhet på en
uppfattning om att det är mänskliga rättigheter, de-
mokrati och marknadsekonomi som bildar grunden
för det gemensamma Europa.
Då gick gemensam säkerhet ut på att blunda för
förtrycket. Om jag inte minns fel hade vi en socialde-
mokratisk utrikesminister som för 10-12 år sedan
sade att man inte fick kritisera förtrycket och systemet
utan enbart enskilda händelser. Det var en lågvatten-
punkt i svensk utrikespolitik. Nu menar vi med ge-
mensam säkerhet en säkerhet formulerad på demo-
kratins och de mänskliga rättigheternas grund.
Fru talman! Låt mig efter dessa randanmärkningar
gå in på en mycket central del i utskottets betänkande.
Det handlar om Ryssland och bedömningen av Ryss-
land. Utskottet betonar kraftigt osäkerheten om Ryss-
lands framtida vägval. Det finns vida valmöjligheter
mellan en utveckling i genuint demokratisk riktning
till motsatsen, ett återfall i auktoritära tendenser,
chauvinism eller t.o.m. revanschism.
Jag vill betona att det finns många positiva ten-
denser i Ryssland. Det är en framväxande demokrati
med en ordentlig yttrandefrihet. Det råder en verkligt
öppen debatt i landet och i medierna. Det finns frän
kritik mot presidenten, regeringen och krigsmakten.
Vi bör också erinra oss president Jeltsins agerande i
Baltikum våren 1991, den omedelbara självständighe-
ten för Estland, Lettland och Litauen efter kuppförsö-
ket i augusti, liksom avvecklingen av Sovjetunionen
juldagen 1991. De ryska trupperna lämnade Baltikum
för över ett år sedan med ett specifikt avtalsmässigt
undantag.
Ryssland är inte alls dömt att misslyckas. Det
finns många goda krafter som verkar för demokrati-
sering och modernisering. När detta är sagt måste vi
också observera motsatsen. Det finns betydande ne-
gativa tendenser. Tjetjenienoperationen var skräm-
mande i sin brutalitet. Vad värre är: den kanske var
inledningen på ett nytt tänkande, eller snarare återfall
i gammalt tänkande.
Retoriken mot de baltiska länderna och diskussio-
nen om inflytelsesfär i det nära utlandet är inte bara
störande utan direkt oacceptabelt. Vi kan inte ha en
ordning där stormakter diskuterar sin möjlighet att
påverka sina nära grannar på ett oacceptabelt sätt. En
doktor Surikov från institutet för försvarsstudier har i
en mycket uppmärksammad artikel i en Moskvatid-
ning öppet talat om nödvändigheten av planering för
en rysk inmarsch i Baltikum.
De rödbruna krafterna växer sig starkare. Inom de-
ras led finns skrämmande tendenser. Utgången av
parlamentsvalet om en och en halv vecka och presi-
dentvalet om ett halvår kan bli mycket utslagsgivande.
Oron för utvecklingen delas av många i Ryssland.
När jag i förra veckan var i Moskva bekräftades
detta i samtal med personer från många olika håll.
Denna oro finns säkerligen i ett brett spektrum. De
demokratiskt sinnade krafterna som strävar mot
marknadsekonomi av västligt snitt och ett nära samar-
bete med Europa är mycket bekymrade. Jag vill beto-
na att Moderata samlingspartiet sedan många år har
ett nära samarbete med vårt ryska systerparti. De
uttryckte naturligtvis en stor oro för de rödbruna
krafternas frammarsch.
Säkerhetspolitik handlar om riskbedömning. Där-
för är det naturligt att riskerna och hoten i den ryska
utvecklingen betonas. Jag vill återigen säga att ingen
här eller i Moskva kan förutsäga hur det går. Men
utskottets skrivningar är tydligare och skarpare än i
propositionen vad avser bedömningen av riskerna
med utvecklingen i Ryssland.
Fru talman! Utskottet tar också upp frågan om det
i särklass viktigaste avtalet när det gäller konventio-
nella vapen i Europa, det s.k. CFE-avtalet. Det in-
gicks ursprungligen mellan NATO och Warszawapak-
ten i syfte att minska spänningarna mellan de stående
styrkorna i Centraleuropa.
Avtalet skulle ha trätt i kraft för enbart ett par
veckor sedan. Så skedde inte därför att Ryssland
uttryckt missnöje med avtalet och därmed anser sig ha
rätt att förhala dess ikraftträdande. Det är allvarligt
eftersom internationella avtal måste följas. Av sär-
skild betydelse är naturligtvis de diskussioner som
förs från rysk sida om att tillåta större trupper på
flankerna, dvs. nere i söder mot Kaukasus och här i
norr i Leningrads militärdistrikt.
Ur svensk synpunkt vore det negativt om Ryssland
fick ökade möjligheter att stationera både trupp och
vapen i närområdena till de baltiska länderna. Därför
är det glädjande att den svenska riksdagen enhälligt
väljer att lägga en mycket bestämd markering i just
detta avseende. Denna markering riktar sig såväl till
Ryssland som till de parter som förhandlar med
Ryssland om CFE-avtalet och inte minst till de baltis-
ka länderna.
Fru talman! När det gäller de baltiska länderna
betonar utskottet att de resurser och de påverkan-
smöjligheter som en stormakt besitter sträcker sig
över ett vitt spektrum. Om den ryska försvarsförmå-
gan utvecklas i volym och slagstyrka kommer det
sannolikt inte att influera uppfattningen i västvärlden.
Västvärlden i sin helhet känner sig inte hotad.
Däremot kan grannländerna uppfatta det som be-
svärande. Påtryckningar mot de militärt svaga baltiska
staterna lämnar inte övriga Östersjöstater oberörda.
Det är ett mycket viktigt och centralt konstaterande i
betänkandet.
Man kan inte heller bortse från risken att Sverige
skulle påverkas av en eventuell konflikt som primärt
avser Ryssland och dess grannländer. Det är också ett
nytt element som har förts in i det här betänkandet.
Utskottet diskuterar också NATO:s roll i Europas
framtida säkerhetspolitik. Först och främst betonar vi
att varje stat har rätt att själv besluta om sin säker-
hetspolitik. Detta är en alldeles central uppfattning.
Det ankommer inte på någon stormakt, och ej heller
på någon annan grannstat eller någon annan stat, att
föreskriva hur ett självständigt land skall sträva efter
att säkra sin självständighet. Det finns begränsningar,
och de anges bl.a. av FN-stadgan och Parisfördraget.
Det är alltså en viktig markering som Sveriges riksdag
väljer att göra i en mycket central fråga.
Utskottet går också vidare och konstaterar att
NATO-utvidgningen, med den förutsättning som
angivits av organisationen själv, innebär ett positivt
bidrag till den politiska stabiliteten i Europa. NATO:s
inställning framgår bäst av formuleringen
"membership and partnership". Det första syftar på
rätten för de nya demokratierna som uppfyller kraven
att, om de så önskar, gå med i organisationen. Det
andra avser strävan att parallellt därmed ha ett nära
samarbete med Ryssland.
För Sveriges del är det viktigt att slå fast att strä-
van efter en europeisk freds- och säkerhetsordning är
en central del i vår politik. Det är ännu oklart hur en
sådan skall se ut. Däremot är det viktigt att en sådan
kan utformas på ett sådant sätt att den verkligen för-
mår att trygga freden och skapa säkerhet också för
små länder som av egen kraft inte kan försvara sitt
territorium.
Fru talman! När det gäller alliansfriheten gjorde
riksdagen en formulering 1992. Den kommer tillbaks
i detta betänkande. Sveriges militära alliansfrihet
syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i
händelse av krig i vårt närområde består. Det förutsät-
ter att vi har en betryggande försvarsförmåga.
Denna definition av den militära alliansfriheten,
som alltså skedde första gången 1992, har styrt Sveri-
ges agerande alltsedan dess. Dock vill jag erinra om
att det inträffade egenartade händelser i vintras och
våras. Då förde företrädare för regeringen fram tankar
om att Sverige skulle ändra denna doktrin. Statsminis-
tern inbjöd t.o.m. till särskilda partiöverläggningar i
syfte att utröna förutsättningar för en sådan föränd-
ring. Av detta blev ingenting.
Därför är det mycket bra att sex av riksdagens sju
partier nu sluter upp bakom denna precisa och exakta
formulering. Det vore bra om regeringen övergav sitt
vankelmod och samlar sig kring den av den borgerliga
regeringen introducerade formuleringen. Det vore ett
framsteg i svensk säkerhetspolitik.
Jag vill också hälsa Centerns beslut att ställa sig
bakom den här formuleringen med glädje.
Utskottet uttalar sig också om det viktiga i att inte
binda svensk säkerhetspolitik för framtiden. Bevaran-
det av den militära alliansfriheten förutsätter nämligen
att Sverige inte i något annat avseende skulle behöva
ålägga sig restriktioner vad gäller deltagande i det
framväxande och mångfasetterade europeiska samar-
betet. Tvärtom skall den svenska säkerhetspolitiken
karaktäriseras av ett aktivt och fullvärdigt deltagande
i arbetet för de mål som numera delas av praktiskt
taget alla europeiska stater.
I en central formulering menar utskottet nu, lik-
som före det kalla krigets slut, att de medel som bäst
lämpar sig för att nå säkerhetspolitikens mål betingas
av den långsiktiga utvecklingen i världen runt om-
kring oss. En permanent bindning av svensk utrikes-
politik för varje tänkbart läge i en oförutsägbar fram-
tid bör avvisas.
Denna på erfarenhet och klokskap byggda formu-
lering är precis lika väl lämpad för framtidens osäkra
utveckling som den var i det förgångna.
Föreställningen att det går att förespråka neutrali-
tet i alla lägen är helt enkelt inte sakligt hållbar. Den
stämmer inte heller med Sveriges historiska erfaren-
het.
Fru talman! Låt mig så avslutningsvis ta upp en
fråga där vi moderater har en särmening. Det gäller
samarbete på vapenindustrins område.
Vi menar att det är viktigt att det råder rimliga ar-
betsvillkor för försvarsindustrin vad avser internatio-
nell samverkan och export. Då marknaden är begrän-
sad till andra länders försvarsmakter krävs det att
regeringens politik innefattar ett starkt stöd från staten
vid exportaffärer och samverkansprojekt genom en
väl fungerande tillståndsgivning från Krigsmaterielin-
spektionen. Vid internationell samverkan måste det
föreligga samsyn om villkoren för vapenexport mellan
de deltagande länderna. En sådan samsyn är möjlig
inom ramen för gällande lagstiftning.
Fru talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till
reservation nr 10.