Fru talman! Säkerhetspolitiken har av tradition,
som har vuxit fram ur Sveriges historiska tradition
som något av en nödvändighet, behandlats med något
slags respekt och inte helt irrationellt. Det har varit av
värde för Sverige att ha en gemensam syn i dessa
frågor. Så kommer det naturligtvis att förhålla sig
även i fortsättningen, även om det utifrån min och
Vänsterpartiets synpunkt har blivit något svårare. Jag
återkommer strax till det.
Därför är det inte konstigt att det här betänkandet
från det sammansatta utskottet i många stycken ut-
trycker en samsyn. Dokumentet har naturligtvis den
funktionen. Det är nödvändigt att få fram ett doku-
ment som uttrycker just detta. Därmed tonas också
skiljaktigheter ner, och vi väljer själva att göra detta.
Vi önskar ingen strid kring frågan.
Jag tror att det är viktigt att ha det här som bak-
grund och att inte tolka det som att det inte finns någ-
ra underliggande skilda synsätt. Samtliga är medvetna
om att det ligger ett värde i att markera denna samsyn.
Betänkandets skrivningar om den allmänna bak-
grunden och den historiska utvecklingen - kort sagt
det som i dag utgör bakgrunden till vårt allmänna
ställningstagande - är formulerat på ett sådant sätt att
i stort sett alla kan ställa upp på det.
Den för mig och för Vänsterpartiet viktiga dis-
tinktionen gäller naturligtvis synen på Europeiska
unionen och dess värde för den framtida säkerhets-
politiken i Europa. Det är självfallet så som det har
sagts här tidigare, nämligen att medlemskapet i sig
medför att neutralitetsbegreppet inte kan ha samma
innehåll för oss som det har haft tidigare. Jag tror att
det var Lennart Rohdin som sade det senast, och det
är självklart. Det var ett av argumenten för att Väns-
terpartiet inte ville att vi skulle bli medlemmar i unio-
nen.
När vi nu befinner oss i den här situationen tror
jag att det är än mer nödvändigt att vi pekar på detta
och faktiskt visar att det finns en skiljaktig syn. Att
erkänna att ett samarbete i Europa är en nödvändighet
ur säkerhetspolitisk synpunkt är inte detsamma som
att acceptera överstatligheten som princip. Demokra-
tin och därmed också ytterst säkerheten måste bygga
på en process underifrån - inte på diktat från över-
statliga organ. Nationen, nationsbegreppet, bör från
vår synpunkt i någon mening utgöra basen. Ett samar-
bete mellan självständiga nationer i säkerhetspolitiskt
avseende är en självklarhet i det historiska perspekti-
vet, men icke den europeiska unionens konstruktion.
Den europeiska unionens funktion att vara en
stormakt i traditionell mening kan vi inte bortse ifrån.
Det finns inget historiskt exempel på en ekonomisk
stormakt som inte förr eller senare manifesterar sin
styrka även på det militära området. Där har vi svag-
heten i den säkerhetspolitiska konstruktionen med
EU. Vi vänder oss emot de positiva tongångar som
framförs, även i sammanhang där man väl inser den
här historiska bakgrunden.
Jag tror att synen på den europeiska unionen lik-
som på andra skeenden som vi står inför naturligtvis
kommer att förändras och nyanseras. Jag inser också
att det finns värdefulla inslag i det här samarbetet -
även ur säkerhetspolitisk synpunkt. Det gäller i första
hand utifrån de samarbetsformer och de strukturer
som växer fram ur de fria nationernas deltagande i det
arbete som kan utföras inom unionens ram. Utveck-
lingen mot ett alltmer integrerat samarbete som får
konsekvenser främst på det militära området vänder vi
oss emot.
Det här var en aspekt på det allmänna säkerhets-
politiska resonemanget. En annan aspekt är naturligt-
vis situationen i Ryssland. Jag tar det som ett exem-
pel, eftersom vi i betänkandetexten har uppehållit oss
mycket kring Ryssland. Det är ingen slump. Historiskt
sett har Ryssland i Östersjöområdet alltid utgjort ett
"problem" ur svensk synpunkt. Vår utgångspunkt är
att den tid då man löste problem med vapenmakt skall
vara förbi. Det är ett passerat historiskt stadium i
Europas historia, liksom det förmodligen är ett passe-
rat historiskt stadium att det skulle bli ett inbördeskrig
i USA.
Mot den bakgrunden finns det verkligen anledning
för oss att diskutera vilka medel vi vill ha för att upp-
rätthålla, stödja och gynna stabiliteten. Det finns ing-
en objektiv gräns för om vi skall satsa på resurser i
förebyggande arbete eller i "brandkårsarbete". Jag ser
vår militära organisation som ett uttryck för det sena-
re.
Vi undanröjer inte hot med traditionell försvars-
politik. Vi kan möjligen ta hand om en del av dem när
de uppstår. Undanröjandet av framtida hot måste
bygga på att man stärker, understödjer och stabiliserar
de strukturer som gynnar våra intressen.
Utskottet har gjort en skrivning som i och för sig
innebär ett instämmande i den här linjen. Enligt ut-
skottstexten har vi dock nått något slags optimum vad
gäller balansen mellan dessa olika satsningar.
Ett Ryssland i organisatoriskt, ekonomiskt och
socialt förfall eller i oreda eller hur vi nu vill uttrycka
det utgör självfallet ett säkerhetspolitiskt hot. Därom
är vi alla överens. Texten innebär ingen tvekan på den
punkten.
Hur gör vi då för att undanröja dessa hot? Enligt
utskottet skall vi göra som hittills. Vi satsar fyra mil-
jarder på demokratiuppbyggnad och annan form av
stöd för att säkra den här önskade demokratiska ut-
vecklingen.
Ja, det är gott och väl, men det uttrycker också en
principiell syn på vad det är vi har att skydda oss mot.
Jag utgår från att vi inte kan hantera Ryssland så,
att hur det än går är Ryssland ett växande hot. Ett
Ryssland i organisatoriskt kaos är förvisso ett hot,
men ett Ryssland med ordning och med ekonomisk
styrka utgör också ett hot. Vi får bestämma oss var
risken är störst. Självfallet är det så att en demokrati,
ett system som fungerar, där folket lever någorlunda
väl och där trycket att finna lösningar utanför de egna
gränserna minskar, på sikt är den önskade situationen
och den enda hållbara situationen för norra Europa.
Då är frågan återigen: Hur understöder vi detta?
Jag menar att läget är sådant att vi redan nu kan säga
att vi bör ta av våra militära anslag för att understödja
denna utveckling. Vi har inte nått något slags opti-
mum.
Därmed är jag också inne på frågan om den eko-
nomiska ramen. Det är klart att vi i ett visst läge
måste bestämma oss, och det läget befinner vi oss i
nu.
Jag tror att det är utomordentligt viktigt att vi inte
skjuter på ett sådant här beslut. Självfallet kan jag, i
likhet med Lennart Rohdin, säga att vi vill ha mer
fakta på bordet, att vi vill ha fler ställningstaganden
som gör det möjligt att mer precist uttrycka oss i
ekonomiska termer. Men att bestämma en ekonomisk
ram är ett styrmedel som är fullt legitimt i det läge
som vi i dag befinner oss i. Det är praktiskt taget det
enda instrument som vi politiskt har att agera med.
Jag menar att den samsyn som vi nu har bekänt
oss till vad gäller dokumentet om säkerhetspolitiken
trots allt innebär skilda synsätt i fråga om vilka följder
detta får i praktiken.
Om jag tar Lennmarker som exponent för den syn
som innebär att vi mot bakgrund av detta dokument
måste göra en förstärkning av vår militära förmåga,
menar jag att exakt samma dokument ger utrymme för
motsatt tolkning. Just detta uttrycker både dokumen-
tets styrka och dess svaghet.
Vi menar att den ekonomiska ramen kan vara
mindre än vad majoriteten föreslår. Vi har också
förslag om hur detta skall uppnås. Eller rättare sagt:
Vilka konsekvenser får vår syn på organisationen?
Hur mycket blir det möjligt att minska utifrån rege-
ringens och Centerpartiets förslag?
Vi tycker att det vore bra att redan nu säga att ar-
méns organisation inte behöver vara större än tio
brigader. Jag menar att den säkerhetspolitiska analy-
sen ger utrymme för den ståndpunkten. Likaså bör vi
avstå från att göra ytterligare beställningar i JAS-
projektet. Likaså bör vi, mot bakgrund av insikten om
vilka system vi inte skall ha i framtiden, slå fast att vi
naturligtvis inte behöver dem i närtid. Om vi tror att
det på sikt är möjligt att ha ett mindre antal ubåtar är
det naturligtvis rationellt att skrota överexemplaren
redan i dag; vi skall inte tro att de är gratis. Eftersom
de heller inte har ett säkerhetspolitiskt berättigande i
dag, talar detta naturligtvis för att vi redan nu bör slå
fast att vi skall minska antalet utbåtar till exempelvis
sju.
I den ekonomiska ramen måste vi naturligtvis re-
dan nu kunna ta ställning till vad det här betyder för
organisationen i stort. Jag menar att både Folkpartiet
och Miljöpartiet har försummat det. Jag skulle också
vilja spara betydligt mer, men jag menar att den sä-
kerhetspolitiska grunden ger vissa förutsättningar för
vilken organisation vi har och vilka konster den skall
kunna utföra. Detta kan då översättas i ekonomiska
termer.
Lennart Rohdin uppehöll sig en del kring pliktfrå-
gorna, och de är oerhört väsentliga. Jag tror också att
det är ett uttryck för det som försvarsministern, inte
minst personligen, har drivit i den här saken. Att be-
hålla en folkförankring innebär ett erkännande av att
försvaret inte kan omfatta hur liten andel som helst av
befolkningen. Självfallet är det så. Däremot finns det
ingenting, absolut ingenting, som gör att vi i dag kan
dra slutsatser om var denna andel skall ligga för att vi
i någon mening skall behålla en totalförsvarsvilja.
Under det arbete som Pliktutredningen utförde
vände och vred vi på det här begreppet under åtskillig
tid och under betydande tankemöda, inte bara i ut-
redningen utan också i den allmänna diskussionen och
vid de kontakter som utredningen hade. Systemet med
utbildningsreserv är en konstruktion som förvisso har
principiella och praktiska nackdelar, men vi kan inte
på något slags objektiv grund säga att vi mot bak-
grund av våra erfarenheter i dag måste bestämma att
vi skall öka antalet pliktuttagna av en årskull.
Plikten som grund för totalförsvarets personalför-
sörjning är nödvändig. Det finns både praktiska och
mer principiella grunder för detta, inte minst om man
ser den yttersta konsekvensen av ett väpnat försvar,
där vi måste ta det kollektiva ansvaret för dödandet.
Det är vad det ytterst handlar om; det är den existen-
tiella grunden för att vi över huvud taget har ett väp-
nat försvar. Det skall icke vara möjligt att efter en
konflikt peka ut en viss grupp av människor som har
stått för dödandet. Detta är nationens kollektiva an-
svar, och det kan endast lösas i ett pliktsystem.
Jag kan till en viss del förstå och bejaka behovet
av exempelvis de bevakningsförband som har diskute-
rats i propositionen, men jag värjer mig mot tanken att
vi måste utnyttja detta instrument enbart i syfte att öka
andelen pliktuttagna.
Däremot måste vi av andra skäl allvarligt fundera
på konsekvenserna av en fortsatt förändring av den
geografiska, regionala och klassmässiga grunden när
det gäller pliktuttagningen. I Norrland finns det ingen
utbildningsreserv. I storstäderna finns det en betydan-
de sådan. Det är helt klart att vi här står inför ett pro-
blem som kräver aktiva insatser, inte minst mot bak-
grund av första och andra generationens invandrares
deltagande i pliktsystemet. Jag fasar för den situation
där en ökande andel av befolkningen kommer att peka
på invandrare och deras ättlingar och säga att de inte
gör sin plikt. Den här situationen löser vi inte genom
att öka antalet människor i bevakningsförband. Det
finns kulturella, politiska, sociala och inte minst eko-
nomiska faktorer som gör det omöjligt att tro att en-
bart det kan lösa problemet.
Fru talman! Jag yrkar vad gäller det sammansatta
utskottets betänkande bifall till reservation nr 9
och vad gäller försvarsutskottets betänkande nr 1
bifall till reservation nr 4.