Fru talman! Annika Nordgren och Miljöpartiet
trycker på och säger att det är alldeles för mycket tal
om nationalstaternas försvar. Vi liberaler har traditio-
nellt inte hört till de starkaste försvararna just av
nationalstaterna. Nu är väl de flesta nationalstater
ganska multikulturella.
Tvärtom är det en av utgångspunkterna för oss li-
beraler att vi just vill utnyttja och utveckla de institu-
tioner och de samarbetsformer som faktiskt finns för
att nu i Europas dynamiska skede medverka till att
forma den framtida säkerhetsstrukturen i Europa, inte
till att använda minst de närmaste tio åren till att ut-
veckla och bygga upp en annan samarbetsform som
ännu inte ens finns på papperet. Det är nu vi kan byg-
ga en gemensam säkerhet just för att minska natio-
nalstaternas behov av att förlita sig enbart till deras
egen försvarsförmåga.
Det här med nationalstater är dock inte så oprob-
lematiskt. Det är bl.a. en av grunderna i den interna-
tionella folkrätten. Även om vi vill minska national-
staternas betydelse finns det onekligen de som vill
motsatsen och som är beredda att förverkliga sina mål
med vapen. Utvecklingen i Bosnien de senaste åren är
ett mycket tydligt exempel på detta. Det gör tyvärr att
arbetet för en gemensam säkerhet ändå inte kan från-
kopplas behovet hos nationalstaterna också att värna
om sin säkethet på kort sikt.
Det här är en debatt som förs även inom den gröna
rörelsen i Europa, och Miljöpartiet yrkar ju inte på att
det inte skall finnas något militärt försvar alls i Sveri-
ge. Därför tror jag att vi ändå har en ganska gemen-
sam syn på de här sakerna: gemensam säkerhet för att
minska nationalstaterna, men försvar för nationalsta-
terna så länge de är hotade.