Fru talman! Det har sagts många gånger, men det
tål att upprepas: Det kalla kriget är slut. Det innebär
nya förutsättningar för men också nya krav på svensk
säkerhetspolitik och svensk försvarspolitik som en del
av den. Detta är utgångspunkten för regeringens pro-
position Totalförsvar i förnyelse.
Jag vill i några korta meningar påminna om de se-
naste årens omvälvande förändringar i Europa, efter-
som vi aldrig kan bortse från dessa förändringar.
Sovjetsystemet har brutit samman och själva Sovjet-
unionen har upplösts. Ryssland, som övertagit Sovjet-
unionens stormaktsroll, är ekonomiskt, politiskt och
militärt mycket försvagat. En demokratisk process har
kommit igång. Den är ännu mycket skör, och utgång-
en av den demokratiska processen är oviss.
Våra baltiska grannländer, Polen och övriga cen-
tral- och östeuropeiska stater är nu fria demokratier.
Östersjön är som i gamla tider en förbindelselänk
mellan länder och folk. Tyskland har återförenats.
Sverige, Finland och Österrike har blivit medlemmar i
Europeiska unionen, som nu förbereder Central- och
Östeuropas anslutning.
NATO består som försvarsallians för sina med-
lemmar, men vidgar sina uppgifter. Genom Part-
nerskap för fred, som också Sverige har anslutit sig
till, har NATO skapat ett redskap för samverkan med
de forna Warszawapaktsländerna.
Det hot som i decennier vilade över Sverige, att
trots alliansfriheten dras in i ett krig mellan supermak-
ter och militärallianser i Europa, finns inte i dag. Den
militära situationen i Europa har förändrats radikalt.
De ryska trupperna har inte bara dragits bort från
Central- och Östeuropa, utan de har skurits ned från
nära 4,5 miljoner man till omkring 1,3 miljoner. Det
finns gott om vapen, men man har inte råd med öv-
ningar.
Naturligtvis går det att på några år sätta dagens
ryska försvar i stånd om det finns politisk vilja och
om ekonomiska förutsättningar skapas, men en verk-
lig återuppbyggnad och modernisering av försvaret
blir både kostsam och tidsödande.
Också i NATO-länderna har försvarsmakterna re-
ducerats. Det gäller Tyskland, Storbritannien och
även Frankrike och andra NATO-länder. Det gäller
särskilt markstridskrafterna. USA:s samlade strids-
krafter minskar under perioden 1989-1999 från 2,1
miljoner till 1,4 miljoner man. De amerikanska för-
banden i Europa har skurits ned med 200 000 man
sedan 1989. Två tredjedelar av de amerikanska militä-
ra anläggningarna i Europa har lagts ned.
Det har skett en strukturomvandling i NATO.
Materielen står inte och rostar, men nedskärningarna
är ändå ett klart uttryck för hur man bedömer risken
för ett storkrig och kraven på betryggande försvars-
förmåga.
Sverige befinner sig till följd av det kalla krigets
slut i en säkerhetspolitisk situation som är långt gynn-
sammare än någonsin tidigare under efterkrigstiden.
Jag håller med Moderata samlingspartiet som menar
att vår politiska säkerhet är större än någonsin tidigare
under vår moderna politiska historia.
Det innebär att Sverige, i likhet med flertalet and-
ra länder, kan och bör dra ner på försvarskostnaderna.
Det är en säkerhetspolitiskt motiverad besparing på
försvarsutgifterna som regeringen föreslår i proposi-
tionen. Det är samtidigt en internationellt sett måttfull
besparing, en 10-procentig sänkning, som skall vara
uppnådd år 2001.
USA, som förvisso rustade upp i början av 1980-
talet, minskar sina försvarsutgifter med 40 % under
perioden 1986-1996. Tyskland har dragit ned sina
försvarskostnader med 20-25 % och Storbritannien
med ca 15 %. Frankrike står inför kraftiga besparing-
ar. Många mindre NATO-länder har gjort det samma.
Samma sak gäller de forna Warszawapaktsländerna
med Ryssland i spetsen.
Fru talman! Jag vill med kraft slå fast att det kalla
kriget inte har ersatts av den eviga freden. Därför
måste vi ha ett betryggande försvar i dag och förmåga
att anpassa det efter förändringar i det säkerhetspoli-
tiska läget. Det har vi med 90 % av försvarsbudgeten
kvar.
Folkpartiets spariver att dra ner med hela 27 %
skall jag bemöta senare under debatten. Men jag för-
står faktiskt inte hur Göran Lennmarker kunde in-
stämma i Lennart Rohdins stora sparkrav på försvaret.
Jag kan kosta på mig att ge Lennart Rohdin en ros,
en stor röd ros, för att han rakryggat och moraliskt
ställde upp för sina nedrustningskrav - jag betecknar
Folkpartiets krav så - men jag måste samtidigt ge
honom ett fång törnen för de förslag som jag anser
vara oansvariga, för det negativa som det skulle inne-
bära för Sveriges försvar och säkerhet. På denna vik-
tiga punkt finns det nog inte utrymme för någon sam-
syn.
Fru talman! I dag är det svårare än tidigare att
förutsäga den säkerhetspolitiska utvecklingen på
längre sikt. Den största osäkerheten är Ryssland. Det
som händer i Ryssland har avgörande betydelse för
säkerheten och samarbetet i hela Europa. Vi kan hop-
pas, och rent av tro, att den demokratiska utveckling-
en kommer att fortsätta. Processen kommer sannolikt
att ta lång tid och ske med avbrott och bakslag. Men
det är också fullt möjligt att processen avstannar och
en auktoritär regim kommer till makten. Detta kan vi
inte bortse ifrån.
I likhet med Göran Lennmarker kan jag sätta upp
plus och minus i den demokratiska utvecklingen i
Ryssland. Det finns mycket som inger oro. Jag har
sagt det flera gånger tidigare, och jag vill upprepa en
gång till: Det skulle kännas lugnare med ytterligare
fem år av demokratisk utveckling i Ryssland.
Det är detta vi hoppas på, och inte bara vi. Just
situationen och utvecklingen i Ryssland var en av
huvudfrågorna i mina samtal med den amerikanska
regeringen när jag nyligen var i USA.
Avgörande för Rysslands framtid är den ekono-
miska utvecklingen. Den utövar också ett bestäm-
mande inflytande över den militära utvecklingen,
därför att en forcerad satsning på militära rustningar
för att uppnå Sovjetunionens militära styrka troligen
på nytt skulle leda till ett ekonomiskt sammanbrott.
Fru talman! För omvärlden gäller det att på samma
gång visa fasthet och förståelse för Ryssland. Rysk
politik skall mätas med samma måttstock som andra
länders, och samma krav skall ställas på Rysslands
uppträdande mot sina grannar som på andra länders.
Men det gäller samtidigt att förstå hur de senaste
årens utvecklingen kan te sig i ett ryskt perspektiv.
Supermakten Sovjetunionen har upphört att existe-
ra. Ryssland är visserligen en stormakt på kärnva-
penområdet, men har i övrigt förlorat en stor del av
sin militära och ekonomiska styrka. Detta tär på den
nationella stolthet som varje suverän stat vill hålla
högt. I en situation av vikande nationell stolthet är det
lätt för revanschsugna och högljudda att göra sig
gällande.
EU och NATO-länderna delar uppfattningen, och
framhäver den med frenesi, att det vore farligt om
Ryssland kände sig förödmjukat. Inget kan vara mer
skadligt för vår strävan att skapa en ny europeisk
säkerhetsordning än om Ryssland uppfattar det som
om omvärlden utnyttjade deras svaghetstillstånd i eget
maktintresse. Därför gäller det, fru talman, att få till
stånd nya stabila samarbetsformer med Ryssland för
att skapa just den gemensamma säkerhet i Europa
som så många har talat om här i dag och som präglar
det gemensamma utrikes- och försvarsutskottets be-
tänkande. Det gäller att stödja de demokratiska kraf-
terna. Säkerheten och samarbetet i hela Europa skulle
lida allvarlig skada om det uppstod ett auktoritärt
inåtvänt Ryssland.
Sveriges säkerhet kan aldrig ses isolerad från Eu-
ropas säkerhet. Vårt närområde är, främst på grund av
den ryska Kolabasen, en skärningspunkt för stormak-
ternas strategiska intressen. Kolahalvöns betydelse
har vuxit i takt med att kärnvapnen fått en viktigare
roll för Ryssland, både militärt och framför allt poli-
tiskt.
Ett angrepp på Sverige skulle direkt beröra stor-
makternas vitala intressen och relationer med varand-
ra. Ett angrepp på Sverige är därför inte rimligt annat
än i samband med en stormaktskonflikt som trappats
upp till hög nivå.
Fru talman! Vår militära alliansfrihet består. För
detta råder en stabil majoritet i Sveriges riksdag.
Nästan tre fjärdedelar av Sveriges folk vill bibehålla
den militära alliansfriheten. Det är den säkerhetspoli-
tik som bäst gagnar oss, men den gagnar också säker-
heten och stabiliteten i vårt närområde och därmed i
hela Europa.
Inget hindrar självfallet Folkpartiet från att aktivt
diskutera NATO eller att öppet kräva ett medlemskap
i NATO. Jag har t.o.m. flera gånger uppmanat Folk-
partiet att gå från ord till handling och begära partile-
daröverläggningar om ett svenskt NATO-
medlemskap. Jag förstår inte varför man inte gör det
om man nu önskar ett svenskt NATO-medlemskap.
I dag liksom under det kalla kriget stöds allians-
friheten av ett modernt och starkt totalförsvar. Total-
försvarets yttersta och viktigaste uppgift är att avhålla
från och försvara Sverige mot väpnade angrepp, men
vårt försvar tjänar också den militära stabiliteten i vårt
närområde. Det verkar förtroendeskapande.
Det är viktigt att den militära stabiliteten i vårt nä-
rområde inte undergår väsentliga förändringar. Det är
också för stabiliteten i vårt närområde som det är
viktigt att de förändringar av CFE-avtalets flankbe-
stämmelser som nu diskuteras inte leder till väsentliga
förändringar av de militära styrkeförhållandena. Det
skulle allvarligt motverka CFE-avtalets oerhört bety-
delsefulla förtroendeskapande karaktär.
Vårt mål, fru talman, är en ny europeisk säkerhets-
och samarbetsordning, och vi strävar efter att uppnå
gemensam säkerhet - det begrepp som Olof Palme
myntade och som nu har vunnit allmänt genomslag.
Det är ett mål och en strävan som delas, glädjande
nog, av alla europeiska länder. En ny europeisk sä-
kerhetsordning skapas inte vid någon stormaktskonfe-
rens i Wien eller i Versailles. Det är en ständigt pågå-
ende mödosam process.
EU är den utan jämförelse viktigaste organisatio-
nen för samarbete i Europa. Inget har större betydelse
för det långsiktiga fredsbygget på vår kontinent än de
central- och östeuropeiska ländernas - bland dem våra
baltiska grannars - inträde i EU. Det är främst genom
EU som vi kan bidra till den sociala och ekonomiska
utvecklingen i Central- och Östeuropa och på så sätt
befästa demokratin där.
OSSE, Europarådet, NATO, med Partnerskap för
fred, och VEU med dess olika anknytningsformer är
alla vid sidan av EU viktiga instrument för säkerhets-
skapande samarbete i Europa, och det är organisatio-
ner som Sverige aktivt deltar och självklart skall delta
i.
Fru talman! Gemensam säkerhet kan aldrig skapas
mot någon nation utan den kan bara skapas med alla
nationer, och det är själva innebörden av gemensam
säkerhet. Därför är det viktigt att vid en utvidgning av
NATO, som är under utredning, inte bidra till att dra
nya gränser genom Europa. Det är också NATO:s
egen klart deklarerade mening. Ingen vill se en ny
Jaltalinje uppstå ett stycke öster om den gamla för-
svunna. En sådan skulle inte gagna vare sig NATO-
medlemmarnas eller övriga europeiska staters säker-
het.
USA:s och NATO:s centrala roll för europeisk
fred och säkerhet har bekräftats genom fredsöverens-
kommelsen i Dayton och genom tillkomsten av freds-
styrkan IFOR. Genom att USA, NATO, Ryssland och
alliansfria europeiska länder samverkar i IFOR är
IFOR också ett konkret och mycket övertygande
uttryck för ett gemensamt europeiskt ansvar för sä-
kerheten i Europa.