Fru talman! Dagens namn är Nikolaus. Ute i Eu-
ropa heter det Sankt Nikolaus. Där firar man i dag den
sed som för ungefär 100 år sedan införlivades med
vår nordiska tomtetradition - tomten som delar ut
presenter, fast det hos oss sker på julafton. I början av
december kommer den rödklädde Sankt Nikolaus med
det väldiga vita skägget och delar ut ros, men också
ris.
Utan några som helst anspråk på vare sig symbo-
lisk eller verklig likhet vill jag i dag ge en stor ros till
utrikesminister Lena Hjelm-Wallén som till slut tagit
kommandot i den svenska säkerhetspolitiken. Det var
säkert i den andan vi i utskottet lyckades skriva oss
samman om den säkerhetspolitiska lägesbeskrivning-
en. Det bådar gott för framtiden.
I Lund för en vecka sedan sade utrikesministern:
"Vårt mål - den kompassriktning mot vilken vi stäm-
mer av vårt agerande och våra ställningstaganden i
olika frågor - är att skapa en alleuropeisk säkerhets-
gemenskap. Tillsammans med andra kan vi göra EU
till ett fredsprojekt, som öppnar sig mot övriga Euro-
pa och mot tredje världen.
För att nå detta mål måste Sverige och övriga län-
der vara konstruktiva och dynamiska, men samtidigt
ansvarsmedvetna och realistiska, aktörer. Väljer vi att
vara passiva betraktare, eller i oreflekterad föränd-
ringsiver söker förenklade lösningar, tar vi på oss ett
enormt ansvar. Det kan i sin yttersta konsekvens med-
föra att den historiska möjligheten går förlorad och
gamla, eller nya, säkerhetspolitiska konfrontationer
återuppstår.
Ett aktivt och kreativt deltagande i det framtida
europeiska säkerhetsbygget är också en förutsättning
för att vi inte skall riskera att bli frånsprungna av
verkligheten, och själva hamna i ett sämre läge när
den säkerhetspolitiska kartan ritas om. Behovet av att
kunna delta för att påverka skapandet av en alleurope-
isk säkerhetsgemenskap är så mycket större än beho-
vet att stå utanför."
Fru talman! I dessa ord kan jag som liberal bara
instämma helt och fullt. Jag är dessutom övertygad
om att detta inte är någon plötslig eller nyvunnen
insikt hos landets utrikesminister. När man hör de här
orden kan förvisso mycket av den gångna vinterns,
vårens och sommarens, åtminstone utifrån sett, förvir-
rade svenska säkerhetspolitiska debatt bara verka än
mer obegriplig.
Låt mig gärna medge att det, åtminstone ytligt be-
traktat, rör sig om en omvälvande förändring av Sve-
riges plats i Europa. Olika tabuföreställningar har
länge omöjliggjort en fri och förutsättningslös dis-
kussion, som i god tid kunde förbereda svenskarna på
den nya verkligheten. Låt mig också gärna medge att
det här säkert för många - inte minst olika politiska
partier - varit en plågsam process, som ännu inte på
långa vägar läkt ut. För ett samhälle som så länge
präglats av samförstånd kan det därför tyckas naturligt
att det här är en process som måste få ta tid.
Men, som utrikesministern själv framhöll i Lund,
är det nu som vi inte får "riskera att bli frånsprungna
av verkligheten, och själva hamna i ett sämre läge när
den säkerhetspolitiska kartan ritas om". Det är nu vi
inte har tid "att ängsligt avvakta för att värna enskilda
dogmer eller slå vakt om traditioner som vi utveckla-
de i en annan historisk epok, det kalla kriget", för att
använda utrikesministerns egna ord.
Fru talman! Vi liberaler har en vision, där demo-
kratierna gemensamt uppträder till försvar för fred,
frihet och demokrati i vår del av världen. Efter mu-
rens fall i Berlin och Sovjetunionens upplösning fanns
det anledning att tro på ett skifte i Europas framtida
säkerhetspolitik.
FN:s säkerhetsråd kunde 1991, för första gången
utan att någon använde sig av sin vetorätt, ta itu med
Iraks angrepp på Kuwait. FN kunde till slut uppträda
som ett effektivt värn av fred och säkerhet fullt ut
enligt hela FN-stadgan. Det var ett stort steg i FN:s
utveckling och en stor framgång för FN. Stormakter-
nas samsyn gav generalsekreteraren tillfälle att pre-
sentera "Agenda för fred", där en mer aktiv roll för
FN i värnandet av fred och säkerhet - i sista hand i
form av fredsframtvingande åtgärder - skisserades.
Men kriget i Bosnien och belägringen av Sarajevo,
dess alltmer utbombade huvudstad, kom efter hand att
bli till en alltmer traumatisk symbol för ett nytt Euro-
pa som kört fast på vägen. Inför de serbiska fascister-
nas massiva militära angrepp i april 1992 på republi-
ken Bosnien-Hercegovina, där ett par månaders s.k.
etnisk rensning snabbt skapade fullbordade fakta, stod
såväl FN som Europa splittrat och handfallet.
USA höll sig länge på tillbörligt avstånd från kri-
get i Bosnien. Först sommaren 1995, sedan Karadzic
och Mladic lekt katt och råtta med FN-gisslan och
därefter på det mest brutala sätt överfallit och krossat
FN:s "fredade zoner" Srebrenica och Zepa medan FN
hjälplöst tittade på, tog USA kommandot och ställde
Europa och dess medlare vid sidan. Den amerikanska
kongressen var på väg att utsätta president Clinton för
ett förödmjukande utrikespolitiskt nederlag med all-
varliga konsekvenser för hans möjligheter att bli åter-
vald i presidentvalet hösten 1996.
Ingen kan känna annat än en oerhörd lättnad över
att kriget med uppgörelsen i Dayton nu kan vara över.
Det är ingen rättvis fred som uppnåtts. Därtill var
världssamfundet inte berett. Nu gäller det att omvärl-
den är beredd till ett omfattande och uthålligt stöd,
som Bosnien oundgängligen behöver för att kunna
bygga fred, att omvärlden också i handling visar sig
vilja och kunna slå vakt om att Bosnien kan leva vida-
re som en stat, med ett odelat Sarajevo som huvud-
stad, att alla flyktingar också i praktiken kan återvän-
da hem och att de ansvariga krigsförbrytarna ställs till
ansvar. Vi välkomnar därför Sveriges medverkan fullt
ut i den kommande insatsstyrkan i Bosnien.
Fru talman! Genom att stabilisera de nya demo-
kratierna i Öst- och Centraleuropa genom utvidgning
österut, genom en djupare utrikespolitisk samordning
och genom samarbete kring fredsbevarande och kon-
fliktförebyggande insatser är EU den avgörande freds-
faktorn i framtidens Europa. Det är i Sveriges intresse
att Europas framtida säkerhetsordning blir så stark
som möjligt. I den mån vi i Sverige aktivt kan bidra
till detta ökar vårt lands möjlighet att leva i fred.
Folkpartiet har en öppen attityd till hur den framtida
säkerhetsordningen skall utformas.
Den ofta påtalade risken för renationalisering av
Europas säkerhetspolitik är redan förhärskande verk-
lighet. Europas staters agerande i Bosnien dikterades
nästan uteslutande från nationella utgångspunkter.
Den pågående upplösningen av de gemensamma
grundvalarna för NATO-samarbetet liksom allt star-
kare tecken på oförmåga och rent av ovilja att gå
vidare på den europeiska integrationen inför 1996 års
regeringskonferens är olycksbådande. För bara några
månader sedan visade det svenska folket att inte heller
vi i Sverige ännu är beredda att ta de nödvändiga
stegen.
Det är därför ytterst allvarligt att den svenska re-
geringen så länge tycks ha saknat såväl vision som
strategi för ett kraftfullt svenskt agerande i syfte att
börja förverkliga det mångåriga talet om "gemensam
säkerhet". När förutsättningarna förändrades och
gemensam säkerhet inte bara var en vacker utopi,
tycktes svensk socialdemokrati se som sin huvud-
uppgift att definiera hinder och svårigheter som krä-
ver särskilda villkor och särskild status för Sveriges
medverkan i strävandena att värna freden i Europa.
Behovet av gemensamma aktioner från FN, OSSE
och EU för att förebygga, lindra och med fredsbeva-
rande eller fredsframtvingande åtgärder skapa förut-
sättningar för verklig fred kommer tyvärr att vara
oförändrat stort. Det är viktigt att Sverige har stor
beredskap att aktivt delta i detta gemensamma arbete.
Det är därför angeläget med de förslag till ökad be-
redskap och kapacitet som propositionen föreslår för
svensk del. Det vore emellertid mycket allvarligt om
FN:s fredsbevarande aktiviteter efter Bosnien visar
sig ha passerat zenit. Sverige har, som en av FN-
tankens främsta förespråkare och ett av FN:s största
bidragarländer, ett stort ansvar att medverka till att
FN även framgent kan verka kraftfullt fullt ut enligt
FN-stadgans alla föreskrifter till värn av fred och
säkerhet i världen.
Fru talman! I söndagens DN skriver Hans Berg-
ström mycket tänkvärt om "Bosniens lärdomar för
svensk säkerhet". Han sammanfattar sina tankar i fyra
punkter: 1. "God vilja räcker inte. Om ett land utsätts
för våld från krafter som inte respekterar demokratis-
ka rättsprinciper så räcker det inte att försöka tala
angriparna till rätta." 2. "FN hjälper inte." 3. "Europa
fungerar inte. - - - Ska något stort företag sättas i
sjön är det bara NATO som klarar det." 4. "USA
kommer inte. Inget litet land som står utanför NATO
kan längre lita på att USA kommer till undsättning
den dag det behövs."
Hans Bergströms slutsats för svensk säkerhetspo-
litik är att "vi bör hålla ett starkt eget försvar och vi
bör ansöka om medlemskap i NATO". Att göra var-
ken-eller är inte någon klok säkerhetspolitik. Han
avslutar sin krönika med frågan: "Varför ska vi för-
kasta och tabubelägga för egen del vad vi anser ange-
läget för andras del i Europa?" Hans Bergström gör
inte anspråk på att ha det enda svaret.
Det är viktigt att vi nu mot bakgrund av utrikes-
ministerns tal i Lund och statsministerns inför Utri-
kespolitiska institutet den 19 oktober äntligen kan
tillåta oss en debatt i sak, att den tiden är förbi när
förutsättningslösa debattinlägg skräms till tystnad
genom hot eller marginalisering. Att den tiden
kommit när Sverige kan diskutera sina säkerhetspoli-
tiska förutsättningar lika normalt som varje annan
europeisk nation kan göra.
När väl detta har sagts vill jag ändå för vår del un-
derstryka att det i dag saknas tyngre säkerhetspolitiska
skäl för att Sverige skulle överge den militära allians-
friheten. Det kunde visserligen finnas ideologiska skäl
att markera en samhörighet som få i vårt land i grun-
den skulle förneka. Men i den alltmer komplicerade
process som NATO är på väg in i med sin aviserade
östutvidgning skulle en ansökan om medlemskap från
Sverige, Finland eller Österrike bara ytterligare
komplicera en redan mycket känslig europeisk säker-
hetspolitisk fråga. Det skulle åtminstone på kort sikt
inte öka säkerheten för någon i Europa.
Däremot är det som utskottet konstaterar: Med
den utgångspunkt som fastlades vid NATO:s utri-
kesministermöte i Bryssel i december 1994 kommer
ett NATO som utvidgas, och därmed integrerar ett
antal nya demokratier i Öst- och Centraleuropa i det
samarbetet och under de förutsättningar som gäller för
NATO-samarbetet, att kunna bidra till att öka den
politiska stabiliteten i Europa. I detta perspektiv är
NATO-utvidgning inget hot mot Sveriges säkerhets-
politiska förutsättningar. Jag skulle vilja säga att det
snarast skulle stärka dem.
Fru talman! Med blockpolitikens upplösning och
det kalla krigets slut upphörde förutsättningarna för
traditionell svensk neutralitetspolitik. Med Sveriges
inträde som fullvärdig medlem av EU är neutralitets-
politik inte längre möjlig. Den militära alliansfriheten
lägger däremot inga hinder i vägen för medlemskap i
EU och fullt deltagande i EU:s gemensamma utrikes-
och försvarspolitik. Vårt medlemskap i EU har ökat
våra säkerhetspolitiska förutsättningar. De förstärks
ytterligare av vårt deltagande i PFF och observatörs-
skapet i VEU.
Det föreligger således i dag inga säkerhetspolitis-
ka skäl att överväga en förändring av den militära
alliansfriheten. Det finns däremot mycket starka skäl
att vara öppen och fullt ut delta i alla de möjligheter
som erbjuds i arbetet på att skapa en gemensam euro-
peisk säkerhetsordning och att aktivt delta i olika
fredsfrämjande aktiviteter.
Varthän europeisk säkerhetspolitik kommer att ut-
vecklas är för överskådlig framtid mycket svårbe-
dömt. Det ligger därför i svenskt intresse att ha ett
öppet förhållningssätt till de möjligheter som kan
erbjudas och att inte försvåra möjligheterna till så stor
svensk handlingsfrihet som möjligt.
Med blockpolitikens upplösning, det kalla krigets
slut och kommunismens sammanbrott öppnades ett
"window of opportunity" för att långt in på 2000-talet
skapa gemensam fred, frihet och säkerhet i Europa. I
dag har visserligen mycket av optimismen från 90-
talets början förbleknat, men vår historiska uppgift
måste ändå vara att se till att fönstret inte stängs för
gott, utan att det snarast öppnas igen.
Fru talman! 1992 års försvarsbeslut har urholkats
rejält som en följd av landets ekonomiska utveckling.
Sparpaketet hösten 1992 och det svarta hål som följde
främst av kronans urholkade värde har bidragit till
detta. Det stora budgetunderskottet och inte minst den
oförändrat höga arbetslösheten kastar mörka skuggor
inför nästa lågkonjunktur. Det finns anledning att
befara att det kommer att ta lång tid innan svensk
samhällsekonomi är i balans. Det ställer ytterligare
krav på effektivisering och besparingar. Försvaret,
med en årsbudget på ca 40 miljarder kronor, utgör en
stor sektor i statens budget och kan därför inte heller
utgöra någon fredad zon i detta avseende.
Kommer vi inte till rätta med den svenska sam-
hällsekonomin blir det mindre pengar också till för-
svaret. Nya sparpaket och låg köpkraft hos kronan
skulle riskera att medföra nya plötsliga urholkningar
av försvarsanslagen. En väl underbyggd och långsik-
tig anpassning av försvarsbudgeten till landets eko-
nomiska förutsättningar är bästa grunden för stabilitet
och långsiktighet i försvarets framtida utformning.
Riksdagen har redan tidigare ställt sig bakom re-
geringens förslag att spara 2 miljarder kronor t.o.m.
budgetåret 1998 och, om det säkerhetspolitiska läget
tillåter det, ytterligare minst 2 miljarder kronor t.o.m.
budgetåret 2001. Folkpartiet framhöll i samband med
kompletteringspropositionen i våras behovet av ytter-
ligare 1 miljard kronor i besparing under nästa för-
svarsbeslutsperiod. Besparingar i åtminstone den
storleksordnigen är fortfarande önskvärda, och ingen-
ting talar hittills för att det skulle vara omöjligt att
genomföra på ett ansvarsfullt sätt.
Fru talman! Det saknas i dag erforderligt underlag
för att nu närmare kunna ta ställning till den ekono-
miska ramen för totalförsvaret och därmed den viktiga
frågan om dimensioneringen av stridskrafterna avse-
ende antalet förband och organisationsenheter av
olika slag. Regeringen bör därför få i uppdrag att
inför riksdagens beslut hösten 1996 lägga fram ett
mer utförligt beslutsunderlag med en noggrann redo-
görelse för den försvarsmässiga effekten av förslagen.
Detta bör samordnas med de bedömningar som föran-
leds av den säkerhetspolitiska kontrollstationen nästa
år. Därvid spelar det faktiska uppfyllandet av CFE-
avtalets flankvillkor en mycket stor roll för Sverige
och Östersjöregionen. Förslaget till ekonomisk ram
bör därför avvisas i detta sammanhang.
Utgångspunkten för försvarsbeslutet hösten 1996
bör vara ett fullföljande av principerna i 1987 och
1992 års försvarsbeslut att återställa tidigare försum-
melser och att förbättra såväl den materiella som
utbildningsmässiga kvaliteten inom det militära för-
svaret och i särskilt hög grad inom markstridskrafter-
na. Osäkerheten i den säkerhetspolitiska bedömningen
tillåter inte annat än att varje krona som satsas på
försvaret får maximal försvarseffekt. I detta samman-
hang skall t.ex. frågan om anskaffning av attackheli-
koptrar ses, vilket kan få hög aktualitet inom kort.
För luftförsvaret bör möjligheten belysas att åt-
minstone för 10-15 år framåt ha handlingsfrihet att
öka detsamma genom att t.ex. behålla redan anskaffa-
de flygplan i sådant antal att det räcker till en större
organisation med kanske ytterligare en-tre divisioner.
Även om antalet flygdivisioner minskar finns det
behov av en ganska omfattande basorganisation. En
minskning av antalet basbataljoner till ca 16 riskerar
att minska flexibiliteten i utnyttjandet av flygförban-
den alltför mycket.
Fru talman! Pliktutredningen tog starkt avstånd,
liksom vi i Folkpartiet gör, från varje tanke på en
yrkesarmé. Utredningen var helt enig när den föreslog
att behovet skall styra och att man genom den nya
totalförsvarsplikten skall ta ett samlat grepp på hela
totalförsvaret. Totalförsvarsplikten innebär att man
kan få en rationell personalförsörjning oavsett hur
personalbehoven kan komma att utvecklas i framti-
den, såväl kvantitativt som i fråga om utbildningsbe-
hoven för olika uppgifter. Riksdagsbesluten 1992 och
1994 var stora steg framåt för att ge en förstärkt kvali-
tet inom både militärt och civilt försvar. Det är illa-
varslande att man nu i propositionen tycks vilja vrida
klockan tillbaka.
Tankegångarna i propositionen synes oss vara en
återgång till gammalt tänkande att folklig förankring
av totalförsvaret helt är en fråga om hur stor andel av
männen som grundutbildas. Med en totalförsvarsplikt
och i ett modernt samhälle med många servicefunk-
tioner kommer flertalet vuxna medborgare - män och
kvinnor - att i krig ha viktiga uppgifter att utföra,
flertalet med koppling till deras fredstida arbetsplat-
ser. Det är föga risk att en del står utan uppgifter.
Tvärtom är det i ett krigsläge sannolikt att behovet att
komplettera försörjningen och att ta hand om skadade
och sjuka, att svara för barnen och på olika sätt söka
mildra verkningarna av krigshandlingar gör att
mänsklig arbetskraft kommer att te sig som en bristva-
ra i krig, trots att viss fredstida verksamhet upphör.
Fru talman! Vad gäller de civila delarna av total-
försvaret kan vi bara beklaga att frågan om direkt-
rekrytering av unga så länge förhindrades. Vill man
ha en någorlunda jämn åldersfördelning i en organi-
sation behövs en långsiktig inriktning. Det är därför
önskvärt att 1996 års försvarsbeslut innehåller en klar
inriktning vad gäller hur många som bör utbildas för
civila totalförsvarsuppgifter. Det finns således för
närvarande inte tillräckligt underlag för att ta ställning
till propositionens förslag om inrättande av en civil-
brigad.
Inte bara statsfinansiella skäl talar emot att inleda
utbildning som inte sakligt behövs. Principiellt viktig
är relationen mellan den enskilde och staten. Princi-
pen måste vara att staten har motiv när den begär
uppoffringar av enskilda. Uppoffringen kan inte vara
ett självändamål. Påfrestningen på den enskilde skall
vara rationellt motiverad. Den som tas ut för en ut-
bildning skall känna att utbildningens innehåll styrs
av ett reellt behov.
Fru talman! Vi i Folkpartiet står givetvis bakom
samtliga våra reservationer i de två betänkandena,
men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 3
i UFöU1 och till reservationerna 3 och 19 i FöU1.