Herr talman! Jag sätter värde på Bo Lundgrens
erkännande att vi nu har kommit ur den kniptång när
det gäller offentliga finanser som Sverige har befun-
nit sig i under en mycket lång tid. Ja, det har vi gjort
och det ska vi tacka den här riksdagen och dess före-
gångare för. Det har varit ett hårt och tålmodigt arbe-
te. Men vi har nu skaffat oss en frihet. Det är bra att
vi alla ser den. Vi behöver den om vi ska klara de
stora åtaganden som vi har på välfärdsområdet.
Sedan är det ingen hemlighet för Bo Lundgren
eller för någon annan att det samarbete som vi har
med Miljöpartiet och Vänsterpartiet omfattar inte
utrikespolitik, säkerhetspolitik och Europafrågor. Jag
tror inte att jag behöver fördjupa mig i varför vi har
gjort det valet. Det är säkert ett naturligt ställningsta-
gande från alla tre partier.
Däremot har vi inte kommit så långt som vi skulle
ha önskat med det samarbete som vi har haft om den
ekonomiska politiken, om sysselsättningspolitiken,
om miljöpolitiken och om jämställdhetsfrågorna. Men
Sverige är i alla avseenden i dag i ett läge då vi har
bättre förutsättningar än vad vi hade i motsvarande
konjunkturfas vid tidigare tillfällen. Samarbetet kan
naturligtvis ta åt sig en del av äran för detta.
Om Bo Lundgren bjuder in till ett brett samarbete
är jag alltid öppen för ett sådant. Men låt mig göra ett
klarläggande på en punkt.
Det är tre saker som går igenom i de borgerliga
partiernas gemensamma ekonomiska politik: massiva
utförsäljningar av statliga företag, stora skattesänk-
ningar med dålig fördelningspolitisk profil utöver
dem som regeringen redan gör och dessutom en fi-
nansiering av skattesänkningarna som ofta innehåller
det som vi trodde att man hade kommit bort ifrån,
nämligen s.k. dynamiska effekter, dvs. att de finansie-
rar sig själva.
En sådan politik är vi inte beredda att samarbeta
omkring. Den har lett oss in i fördärvet tidigare. Vi
ska inte tillbaka dit en gång till.
(Applåder)