Fru talman, ledamöter, åhörare! Jag måste precis
som alla andra börja med det som sker i Afghanistan.
För en del år sedan åkte jag längs gränsen mellan
Pakistan och Afghanistan i en FN-jeep, genom alla de
flyktingläger som ligger utkastade i det som egentli-
gen är det vi i Sverige skulle kalla grustag, med solen
mitt på himlen och ingen skugga någonstans. Svält,
misär och förtryck i oerhörda dimensioner. Det som
var en tragedi då är också en tragedi nu.
Det som händer i världen i dag och USA:s rätt till
självförsvar är förstås viktigt att diskutera. Den rätten
har slagits fast av FN:s säkerhetsråd och stöds av
världens alla demokratiska regimer.
Men folkrätten sätter också ramarna för hur USA
får agera när man utnyttjar rätten till självförsvar. Det
måste vara proportionellt, det måste syfta till att
skydda civilbefolkningen, och det måste ske i enlig-
het med folkrätten.
USA, FN och världens stater, alla har vi också ett
långsiktigt ansvar, ett ansvar för vad som händer om
en månad, ett halvår eller fem år. Och det börjar bli
hög tid att diskutera hur vi ska kunna åstadkomma en
återuppbyggnad av Afghanistan, de insatser, huma-
nitärt, strukturellt och långsiktigt, som måste till.
Så bygger man ett långsiktigt förtroende för
världssamfundets förmåga att hantera kriser, både
akut och långsiktigt. Det blir också en viktig del i en
ny säkerhetsordning, men också i en ny världsord-
ning, där mänskliga rättigheter respekteras.
Det är också så att vi allihop, jag och du, ni alla
som lyssnar, har ett ansvar för demokratin, för öp-
penhet och för trygghet. Vi måste i vårt vardagsliv nu
visa att vi har en annan människosyn, som bygger på
respekt för varandra, och inte den som talibanerna
och bin Ladin står för.
Fru talman! Terrordåden i USA och konflikten i
Afghanistan spär ytterligare på den ekonomiska osä-
kerhet som råder i världen i dag. Det borde stämma
till eftertanke också på det området. Människor är
rädda för lågkonjunkturen och konsekvenserna av en
lågkonjunktur. Vi har ett ansvar för att skapa en ro-
bust ekonomi och för att rusta människor och företag
inför lågkonjunkturen.
Då, fru talman, är det särskilt allvarligt att de so-
ciala klyftorna i Sverige har ökat under de senaste
åren. Mest handlar det faktiskt om barnfamiljer, sär-
skilt ensamma mammor, som inte klarar sig på sin
inkomst, inte kan lösa ut sin medicin och inte kan gå
till tandläkaren om det behövs. Det har också visat sig
att deras barn inte orkar med skolan på samma sätt
som de annars skulle göra och faktiskt har en sämre
hälsa.
Nej, jag pratar inte om 30-talets Sverige, utan jag
pratar om det Socialstyrelsen har visat i sina senaste
undersökningar och det Joakim Palmes välfärdsbok-
slut har visat. Det lägger ett särskilt ansvar på oss, fru
talman, när det gäller att hantera reformer och eko-
nomi i Sverige. Så här ser det inte ut trots, utan på
grund av den politik som förts av regeringen under de
senaste åren.
Ett exempel på misslyckade och missriktade prio-
riteringar är diskussionen om tak och golv i trygg-
hetssystemen. Ska vi höja de högsta ersättningarna?
Ska vi höja golven? Golven är de lägsta ersättningar-
na. För mig är prioriteringen att börja jobba med
taken innan man har ordnat golven ofattbar. En dryg
tredjedel av de vuxna som får försörjningsstöd tving-
as söka det därför att de är arbetslösa utan rätt till a-
kassa. De kommer inte ens in så att de kan börja
trampa på golven. De får inte vara med. De ställs
utanför, därför att det är systemet och inte männi-
skorna som prioriteras.
I Centerpartiets budgetalternativ vill vi höja gol-
ven, de lägsta ersättningarna i trygghetssystemen. I
Göran Perssons Sverige har en sjuk student 20 kr om
dagen, 140 kr i veckan. Det kan man multiplicera,
men det blir inte lättare att leva på vare sig man räk-
nar ut det per dag, per vecka eller per månad.
Vi föreslår i stället att man höjer golven till 200 kr
för den som är sjuk, den som är arbetslös eller den
som är föräldraledig. Det är politik som gör skillnad,
som ökar människors självbestämmande, som läker
de sociala klyftorna och bidrar till livskraft för män-
niskor i hela landet.
Vi prioriterar skattesänkningar som gör det möj-
ligt för fler att leva på sin lön, som gör att man kan gå
från bidrag till förvärvsarbete, som sänker skatten på
boende, som underlättar för företag att anställa och
som bidrar till en uthållig tillväxt.
Vi vill rusta människor, företag och regioner för
att klara en lågkonjunktur, en nedgång i ekonomin.
Lägger man ihop detta med strukturella reformer för
att minska arbetslösheten, ett reformpaket för att ge
de nya svenskarna chansen och satsning på rehabilite-
ring så att människor kan komma tillbaka i arbete och
må bättre blir det inte bara en ökad livskvalitet, det
blir också en stabilare samhällsekonomi i en tid när
det faktiskt blåser rätt hårt ekonomiskt.
Fru talman! En av de viktigaste förutsättningarna
för att skapa en stabil ekonomi är att företagen kan
växa. Att vara företagare innebär att man har ett stort
ansvar för sina anställda, sig själv och sin familj, men
också för samhället. Då är det viktigt att företagare
värderas på samma sätt som andra människor. Men så
är det inte i dag. Jag ska bara ta ett exempel från en
lång lista.
Det handlar om föräldrapenningen. Företagarnas
föräldrapenning räknas ut enligt årets alla dagar, men
en arbetstagares föräldrapenning räknas ut enligt årets
arbetsdagar. Det innebär att en företagare har mycket
svårare att vara föräldraledig. När, fru talman och
herr statsminister, kommer företagare att betraktas på
samma sätt som alla andra människor i vårt land?
Kostnaden för att genomföra en sådan reform är
enligt riksdagens utredningstjänst bara 20 miljoner
kronor. Ganska väl använda pengar för att jämställa
människor och göra det rättvisare i landet.
Utbildning förtjänar också en stund i en partile-
dardebatt. Utbildning är den enda verkligt uthålliga
vägen till social utjämning och den enda verkligt
långsiktiga och stabila grunden för att ge människor
möjlighet att klara sig i livet och kunna påverka sin
situation.
I dag går var tionde elev ut grundskolan utan nöd-
vändiga kunskaper och möjlighet att gå vidare och
söka till gymnasieskolan. Det är 10 000 elever varje
år. Det är 20 000 oroliga föräldrar. Det är ju en trage-
di när dagens skolsystem producerar 10 000 krossade
drömmar per år - 10 000.
Det finns bra skolor, t.ex. Bredängsskolan i Rin-
keby, Lilla skolan i Gryt, där mina egna barn går,
som ger alla elever chansen och där engagerade lärare
når bra resultat. De borde få visa vägen, för det
handlar om att garantera varje ung människa rätten
till kunskap. Det handlar om att ge skolorna rätt att
styra sig själva och att låta lärare, elever, föräldrar
och skolledare vara med och utforma sin skola. Och
det handlar slutligen förstås om fler lärare och fler
vuxna i skolan.
Så kan vi bygga en bra skola för framtiden, så att
de elever som lämnar högstadiet har kvar sin tro på
framtiden och sitt hopp om att det nog kommer att
kunna ordna sig med ett bra liv för dem också.
Fru talman! Det är likadant med den regionala
klyftan som med den sociala klyftan. För att nå en
verklig regional utveckling gäller det att ha som
grundbult i politiken tron på människan och tron på
att människan vill och kan förändra. Det handlar om
att få det fundamentala på plats, dvs. farbara vägar
året runt, järnvägsförbindelser för människor och
gods, flygplatser för snabba kommunikationer, funge-
rande dataförbindelser och fungerande telefoner. Det
finns inte i dag.
Ge människor verktyg och rätt förutsättningar så
kommer utvecklingen i gång. Så pratar regeringen,
men man gör mindre.
Det är lite kul: Vi har i flera år drivit en utveck-
lingskampanj, Livskraft i hela landet, för sådana
orter. Nu kommer det en regionalpolitisk proposition
som tar upp frågan om livskraft. Det är väl roligt när
orden får den betydelsen. Det är också roligt när rege-
ringen låter som en god medlem i Centerpartiet ge-
nom att ta upp livskraft i den regionalpolitiska propo-
sitionen. Men sedan faller det platt till marken. Man
pratar om en livskraftig landsbygd men gör tvärtom,
dvs. sviker löftena till den gröna sektorn. Man före-
slår regionalpolitiska åtgärder men gör tvärtom, dvs.
avvecklar med kallt stål det självbestämmande i
kommuner, landsting och företag som skulle göra det
möjligt. Runtom i landet visar ungdomar och äldre att
de vill ha mer direktdemokrati, men regeringen gör
tvärtom: All makt åt staten, allt makt åt det centrala -
centraliseringen och byråkratiseringen som livsprin-
cip.
Fru talman! Med mindre än ett år kvar till valet
blir det tydligt var alternativen finns i svensk politik,
dvs. mellan å ena sidan självbestämmande och livs-
kraft och å andra sidan pekpinnar från Rosenbad,
mellan å ena sidan skattesänkningar för människor
för att kunna leva på sin lön och å andra sidan bidrag
och blanketter, mellan å ena sidan livskraft i hela
landet och å andra sidan en politik som i bästa fall ska
låta plågan bli lindrig för kommuner som avvecklas.
I dagarna kommer det fler och fler uppgifter om,
och ett enigt kommunförbund framhåller, hur svårt
det kommer att bli att klara välfärden i framtiden. I
går konstaterade Riksbanken i sin inflationsrapport att
det finns en påtaglig risk för att de statliga utgifterna
kommer att överskrida utgiftstaket vid en oförändrad
politik. Samtidigt presenteras dramatiska uppgifter
om minskningar av nyföretagandet, och på trappan
utanför riksdagen står de fackliga organisationerna
och talar om den dåliga ekonomi familjerna har fått.
Egentligen talar dessa uppgifter för sig själva. De
berättar historien om en regering som satt makten
framför politiken och administrerandet framför idéer-
na. De har misslyckats med tillväxtpolitiken och att få
människor att starta och driva företag, och de har
misslyckats med att minska den sociala klyftan därför
att man tror att lösningen ligger i transfereringar, inte
i människors egen försörjning och nya jobb. De har
allt svårare att få utgifter att gå ihop med inkomster
därför att man inte prioriterar det som är grunden för
den framtida välfärden och gör någonting åt de regio-
nala och framför allt sociala klyftorna.
Fru talman! Sverige behöver en regering som ut-
går från att människor både kan och vill ta ansvar.
Därför behöver Sverige en regering med ett starkt
centerparti.
(Applåder)