Herr talman! Låt mig inleda med att kommentera
Lars Leijonborgs sista inlägg här. Problemet för sko-
lan i Lund var att den här konkurrensutsättningen inte
gav de vinster som man hade tänkt sig. Därför var
skolan tvungen att skära i verksamheten för att klara
sin budget. Så var det med den saken.
Herr talman! Dagarna efter terroristattacken i
USA talades det om hur viktigt det var att förhindra
att attackerna och den oro de framkallade skulle göra
att människor tappade framtidstron. Men vad är då
framtidstro och hur visar man det? På väldigt många
lät det som om framtidstro visades genom köplust,
genom konsumism. I USA talades det om att man
skulle vara god medborgare och visa ryggrad genom
att använda kreditkortet. Ungefär likadana tanke-
gångar kom från finansminister Ringholm som sade
att det var viktigt att hålla konsumtionen uppe.
Men framtidstro kan väl inte reduceras till en vilja
att konsumera mer? Framtidstro visar sig snarare i
viljan att sätta barn till världen eller genom att man
vågar kliva ur ekorrhjulet och ta ett år ledigt.
Miljöpartiets friår ger en möjlighet till ledighet
under ett år med en ersättning på motsvarande 85 %
av a-kassan. Förutsättningen är att en arbetssökande
kan gå in och vikariera under tiden. Under ledigheten
kan man göra vad man vill, t.ex. vara med barnen,
studera, resa eller bara vara.
Typiskt nog sade Bo Lundgren, när det stod klart
att friåret skulle införas i tio kommuner från årsskif-
tet, att problemet med svenskarna inte var att de job-
bade för mycket utan att de jobbade för lite. Det är ett
lika oerhört som moderat påstående i en verklighet
där alltfler blir sjukskrivna allt längre och antalet
utbrända bara ökar.
TCO har i dag presenterat en rapport med under-
rubriken Sverige allt mer barnovänligt. Det är en
rapport som bör stämma till eftertanke. Trots FN:s
barnkonvention är barnperspektivet fortfarande satt
på undantag i politiken. Vi i Miljöpartiet krävde, och
fick igenom, att barnkonsekvensbeskrivningar skulle
införas och fogas till beslutsunderlaget i alla beslut
som påverkar barnen. Men statens kvarnar mal lång-
samt, och formerna för hur det här ska göras utreds
fortfarande.
TCO presenterar en del förslag till förbättringar,
bl.a. att man ska utvidga arbetsmiljölagen så att den
omfattar förskola och fritidshem och att man ska ge
elevskyddsombuden en starkare roll. Det är bra för-
slag. Förslaget om att ändra lagen om anställnings-
skydd så att risken att bli uppsagd under föräldrale-
digheten minskar är också bra, liksom förslaget att
förnya arbetstidslagen så att den anställde får ökat
inflytande över sin arbetstid.
Men vi måste våga gå längre än så. Den reform
som skulle kunna lösa många av de problem som
TCO pekar på heter sänkt normalarbetstid. Sänkt
normalarbetstid skulle vara bra för barnen, hälsan,
miljön och inte minst för jämställdheten.
TCO:s rapport bekräftar bilden av att kvinnan
fortfarande gör den ojämförligt största delen av hem-
arbete. En sänkt normalarbetstid till 35 timmar, och
på sikt 30 timmar, skulle innebära en revolution för
jämställdheten. Jämställdhetsombudsmannen har tagit
tydlig ställning för en förkortning av den dagliga
arbetstiden, och då handlar det inte om regeringens
skambud på 2 minuter och 24 sekunder om dagen
utan om en rejäl arbetstidsförkortning. Med en rejäl
förkortning av den dagliga arbetstiden får man bättre
förutsättningar att kombinera arbete med föräldraskap
och en jämnare fördelning mellan kvinnor och män
av betalt och obetalt arbete. En rejäl arbetstidsför-
kortning kan leda till att kvinnors arbetsskador och
långtidssjukskrivningar minskar och att fler orkar
arbeta fram till den stipulerade pensionsåldern. En
rejäl förkortning av normalarbetstiden leder till en
omorganisation inom arbetslivet som kan bidra till att
manligt uppbyggda hierarkier luckras upp och till
strukturförändringar som ändrar maktförhållanden
mellan kvinnor och män i arbetslivet.
Herr talman! Olof Palme sade så här 1985: Jag
tror att vi kan lita på att en förkortad arbetstid skulle
vara bra för barnen och att den också i högsta grad
skulle gagna jämställdheten. Kanske är det så att det
inte kommer att ske någon avgörande förändring av
arbetsfördelningen i yrkeslivet eller i hemmet om vi
inte får en förkortad arbetstid.
Det skulle vara skönt att få höra Göran Persson
säga så i dag.
Låt mig så gå över till miljön. Som alltid sägs det
nästan ingenting om miljön i partiledaredebatterna
förrän en representant för Miljöpartiet kommer upp i
talarstolen, och det är betecknande.
Just nu håller vi på att förhandla om den viktigaste
framtidsfrågan av alla, nämligen växthuseffekten och
en politik för att minska de koldioxidutsläpp som
orsakar den. Man kan inte kompromissa med växt-
huseffekten. Här finns en tydlig gräns för vår för-
handlingsvilja. Miljön är inget särintresse, utan det är
någonting som berör oss alla.
Det senaste årtiondet har tolv av EU:s femton
stater ökat sina utsläpp, trots att man vet att de måste
minska. Transportsektorns utsläpp ökar i hela EU.
Den ökande växthuseffekten är historiskt sett mänsk-
lighetens största ingrepp i livsmiljön. Risken är att vi
på sikt får uppleva kraftigare höststormar, skyfall och
översvämningar t.ex. här i Sverige, svält och umbä-
randen för människor i vissa länder och framtida
massflykt för människor i andra länder.
Klimatförändringarna går att hejda, med då krävs
det politiskt mod och beslutsamhet. Vi vet inte ännu
om regeringen är beredd att visa det modet och den
beslutsamheten. Klimatkommittén har satt upp ett
ambitiöst mål för att begränsa ökningen av koldiox-
idhalten i atmosfären fram till 2050 som innebär att vi
i vår del av världen måste halvera våra utsläpp. I det
arbetet måste Sverige ta sitt ansvar och våga vara ett
föregångsland.
Miljöministern sade i ett tal i London den 1 okto-
ber att klimatet inte går att förhandla om, men här
hemma i den politiska verkligheten på behörigt av-
stånd från de internationella högtidstalen hålls inte
fanan särskilt högt. Då är det en minskning av kol-
dioxidutsläppen med 2 % som gäller. Det uppjustera-
des till en minskning på 4 % häromdagen. Men om
utsläppen bara minskar med 4 % fram till 2010 har vi
46 % till att åtgärda på de återstående 40 åren fram
till 2050. Det betyder att takten måste ökas avsevärt.
Det är kanske möjligt att genomföra, men det är var-
ken ansvarsfullt eller effektivt.
Sverige kan klara den utsläppsminskning på 8 %
som EU-kollektivet förbundit sig till. Vi måste våga
gå före med en smart och nytänkande politik. Vi i
Miljöpartiet har presenterat konkreta förslag för rege-
ringen på samma sätt som de gröna i Tyskland,
Frankrike, Belgien och andra länder. Tillsammans
kan vi åstadkomma den kursändring som Sverige och
världen behöver. Frågan är om Socialdemokraterna
vill och vågar.
Vi är övertygade om att man kan minska utsläp-
pen av koldioxid och andra växthusgaser med 8 %
fram till 2010 om bara den politiska viljan finns. Det
ska vara möjligt att tanka förnybara klimatneutrala
bränslen på alla bensinmackar, vilket också ökar
valfriheten för konsumenten.
Med skärpta byggregler för nybyggnation när det
gäller energiförbrukning minskar vi utsläppen samti-
digt som hyresgäster och villaägare får mer pengar
över till annat. Med ekonomiska styrmedel kan vi
stimulera ett mer miljövänligt beteende. Det kan t.ex.
ske genom en klimatrelaterad landningsavgift för
flyget, genom ökad skatteväxling, genom kraftigt
reducerad beskattning på bilar som går att köra på
annat än bensin och diesel, genom mer investeringar i
järnväg och betydligt mindre investeringar i nya fyr-
fältsmotorvägar.
Förslagen finns där. Möjligheterna finns där. Vi
väntar på regeringens ställningstagande. På de bor-
gerliga partierna har vi ingen anledning att vänta.
Klimatpolitiken är ju för dem närmast en blind fläck.
(Applåder)