Herr talman! Bo Lundgrens fråga är naturlig. Den
tillhör naturligtvis riksdagens skyldighet och rätt att
diskutera.
Jag ska villigt erkänna att jag känner mig osäker
på den ekonomiska utvecklingen. Jag är nog inte
ensam där. Jag tror att vi alla just nu söker efter teck-
en: I vilken riktning går det?
Min bedömning är den att vi går in i en fas av
avmattning som ändock nästa år har förutsättning att
vända uppåt. Så tror vi från regeringens sida att det
kommer att utveckla sig. Där är vi en del i en ganska
stor internationell kör. Det är en samfälld bedömning
just nu. Men vi vet inte.
Men då är det viktigt att man för en politik som
medger nya initiativ och som också lämnar utrymme
för att möta en nedgång som kan bli kraftigare än den
som vi nu ser.
Vi har under de gångna åren med stöd av en riks-
dagsmajoritet byggt upp marginaler i svensk offentlig
ekonomi. Vi är inte trängda statsfinansiellt. Nästa år
stimulerar vi t.o.m. den svenska inhemska efterfrågan
med ca 40 miljarder kronor och har ändå ett överskott
i de offentliga finanserna. Det är ett styrkebesked.
Det var dit vi ville komma, att i lite sämre tider
kunna säga till barnfamiljer, pensionärer och andra att
vi står för en politik som också i sämre tider syftar till
utjämning. Vi tror att den trygghet som ligger i rättvi-
san är en drivkraft också för ekonomiska initiativ. Vi
håller fast vid den politiken.
Därutöver gör vi, som ni alla vet, en omfattande
regionalpolitisk satsning, en omfattande satsning på
infrastrukturen samt en omfattande satsning på hög-
skola och forskning. Det är en politik som jag upp-
fattar som offensiv. Men jag skulle aldrig drömma
om att säga att det är en politik som i alla lägen gör
att jag känner mig lugn. Det kan ingen statsminister
göra någonstans i världen i dag.
(Applåder)