Fru talman! Jag tror att det är många som känner
en stark oro för det som händer i världen. Jag tror att
vi är väldigt många som är starkt berörda av det som
pågår, precis som vi blev mycket starkt berörda när
USA utsattes för terrorattackerna den 11 september.
Jag tror att vi var väldigt många som gick ut i mani-
festationer av olika slag för att visa vår medkänsla
och för att visa vår solidaritet med de överlevande
och efterlevande och vår respekt för alla som dog. Jag
tror att vi var många som var väldigt glada över att
det här ganska snabbt förklarades vara en stor inter-
nationell fråga, en fråga som skulle hanteras av FN:s
säkerhetsråd. Alla stod bakom den första resolution
som antogs, där man förklarade USA:s rätt till själv-
försvar, eftersom detta var en attack som jämställdes
med en attack från en annan stat. Så långt hade vi
också en enighet mellan de politiska partierna.
När sedan diskussionen fortsatte så tror jag att vi
var många som förutsatte att denna eniga resolution
sedan skulle följas av fortsatt samarbete i säkerhets-
rådet om vad som skulle göras. Självförsvarsrätten i
den första resolutionen gällde fram till dess att säker-
hetsrådet hade sammanträtt igen och fattat nödvändi-
ga beslut för att säkerställa fred, vilket ju är FN:s
uppgift. När säkerhetsrådet sammanträdde igen den
28 september antog man en resolution bestående av
fyra sidor där det räknades upp en mängd åtgärder
som man tyckte var nödvändiga - frysning av finan-
siella tillgångar, diplomatiska insatser, humanitära
insatser, osv. Med detta beslut hade säkerhetsrådet
återtagit frågan till sig. Så tolkar många folkrättsliga
experter och jurister inom internationell rätt de para-
grafer som vi hänvisar till i FN-stadgan. Men då val-
de USA att sätta i gång sin militära attack och mena-
de att det var korrekt och att man bara behövde rap-
portera i efterhand till FN vad som har hänt och på
det sättet få sitt godkännande. Och USA har hittills
fått sitt godkännande av samtliga stater i efterhand.
En hel värld håller andan och undrar: Hur ska det
gå? Vad ska komma nu? Enligt det här sättet att tolka
FN-stadgan försvagar man FN:s roll. Då har vi åter-
igen gått tillbaka till situationen där enskilda stater
kan ta den internationella rättsordningen i egna hän-
der, medan vi andra får hålla andan. Det är inte en bra
världsordning.
En bra världsordning måste ju vara en ordning där
det är FN som har besluten i sin hand och som talar
om när, var och hur saker ska göras för att bryta den
situation som varit så länge och där just enskilda
stater, supermakter, har kunnat hantera världen enligt
egna önskemål. Om detta handlar diskussionen, Bo
Lundgren - inte om vi ska bekämpa den internatio-
nella terrorismen eller inte!
Det är, såvitt jag förstår, den svenska regeringens
uppfattning att det här är rätt. Det är också, såvitt jag
förstår, den svenska regeringens uppfattning att i och
med den här tolkningen av FN-stadgan är det upp till
USA och dess allierade att fatta beslut om en eventu-
ell utvidgning av kriget. Man har sagt från USA:s
sida att det kan innebära att man måste utvidga därför
att de här terroristorganisationernas nätverk kanske
också finns i andra länder; då kanske man måste
utvidga de militära aktionerna till att också gälla
andra stater. Det har man mycket klart uttalat.
Såvitt jag förstår - men det vore bra att få ett få ett
klargörande, Göran Persson - är det nu den svenska
regeringens hållning att de bevis som bör föreligga
för att det här är nödvändigt och de förslag som USA
eventuellt kommer med för en utökning har man rätt
att gå vidare med på egen hand samt att detta ska
underställas FN:s säkerhetsråd först i efterhand för att
FN då ska besluta om det här var klokt eller inte.
Det innebär alltså att FN:s roll är att stå vid sidan
av och titta på; detta i ett läge där vi har en helt ny
situation som naturligtvis ställer nya krav på hur vi
tolkar folkrätten och som ställer nya krav på en för-
stärkning av FN-mandatet. Det är där som bevisfö-
ringen ska läggas fram och det är där som besluten
ska fattas om vad som ska göras - enligt Vänsterns
sätt att se det hela.
När det gäller diskussionen om bomberna är det
så, Bo Lundgren, att det är i solidaritet med de civila
som ständigt faller offer för bomber, för de civila
offren i USA och för de civila offren nu i Afghani-
stan, som vi framhärdar i att vi måste komma fram till
en civilisationens ordning som utesluter krig och våld
som lösning på problem som vi vet har sin grund i
orättvisorna i världen.
Jag säger inte att orättvisorna i världen legitimerar
terrorism - långt därifrån - men det finns ett samband
mellan de fanatiska ledare som kan få stora folkgrup-
per att stödja sina fanatiska idéer. Det sambandet
handlar om att döden för en del människor när värl-
den framstår som omöjlig, när man blivit berövad sitt
människovärde genom att dagligen, stundligen, och
dygnsligen - leva i en situation där ens eget männi-
skovärde ständigt förtrampas, till slut blir befrielsen
från ett liv som verkar omöjligt att leva. Så ser det ut
på många håll i världen. Många människor lever ett
liv som verkar omöjligt att leva, och det beror på att
västvärlden så länge så stillatigande har accepterat att
klyftorna mellan fattig och rik växer. Detta är ett
problem som vi gemensamt borde ta oss an.
Denna oro som finns för vad som händer i världen
har jag faktiskt också mött i Sverige - en oro inte
bara för världshändelsernas utveckling utan också för
utvecklingen i det svenska samhället.
Jag har i två veckor dagligen varit ute i olika
verksamheter i Stockholm, i vad vi brukar kalla för
våra gemensamma verksamheter - vården, skolan,
omsorgen, kulturen och kollektivtrafiken.
Jag har också rest i landet och träffat människor i
samma situation och har då mött många människor
som uttrycker en oro över att välfärdssamhällets revor
börjar bli så stora att gapet mellan dem som har och
dem som inte har visar sig med en sådan dramatik,
inte minst i våra storstäder. Jag har träffat många som
känner en stark oro för den privatiseringsvåg som
sveper över Sverige - idén om att vårt gemensamma
ansvar ska privatiseras och bli upp till var och en.
Det här är en djupt ideologisk fråga som jag tror
att det vore väldigt bra om vi någon gång lyfte fram,
gärna i en sådan här partiledardebatt. Vad är det som
gör att de borgerliga partierna, med Högern i spetsen,
med en otrolig envishet driver på privatisering, bola-
gisering och konkurrensutsättning, medan vi i Väns-
tern talar om att stärka solidariteten människor emel-
lan, om att reparera och förstärka trygghetsnäten?
Jag tror att det handlar om människosyn; jag tror
att grunden finns där. Ser vi på människor som indi-
vider med rättigheter, just för att vi är människor,
eller ser vi på människor som måste kvalificera sig
för att få sina rättigheter? Ser vi på invandrare så att
de ska kvalificera sig genom att uppföra sig på ett
visst sätt eller vara här en viss tid innan de får sina
mänskliga rättigheter? Ser vi på människor som är
arbetslösa så att de på något sätt måste kvalificera sig
för att t.ex. genom att ta anvisat arbete få sina rättig-
heter - mat för dagen och tak över huvudet? Ser vi på
barn så att de måste kvalificera sig genom höga betyg
för att få rätt att välja en annan skola, en som förut-
sätts vara bättre? Ser vi på oss människor framför allt
som konsumenter som med checkar eller tjocka plån-
böcker ska kryssa oss fram i detta valfrihetens förlo-
vade land och plocka åt oss från hyllorna av den
trygghet som vi behöver? Att köpa, är det detta som
är meningen? Är det friheten i livet att vara konsu-
ment?
Jag möter stora frågetecken inför den här utveck-
lingen när jag är ute och reser och träffar människor.
Jag känner att många bär på en oro, och jag delar den
oron. Jag delar en väldigt stark oro inför ett samhälle
där vi konkurrensutsätter solidariteten och där vi
marknadsför människovärdet. Jag tror att det är en
farlig utveckling och kan se en desperation hos
många människor inför denna utveckling.
Jag tror att vad vi i dag behöver göra är att stärka
solidariteten människor emellan, och jag tror att vi
måste se att det finns ett stort värde för oss alla i att
veta att också andra människor lever väl. Även om
jag har ett arbete och en bostad och inte har några
större ekonomiska problem mår jag väl av att veta att
andra lever väl.
Det finns för mig ett värde i att slippa se att män-
niskor far illa - står utan bostad, inte har mat så det
räcker och inte har pengar så det räcker. Och det finns
för mig ett värde i att leva på ett sådant sätt att jag
inte inskränker och inkräktar på någon annan männi-
skas frihet att leva sitt liv. Detta är solidaritet, och det
är i så fall solidaritet som ett mänskligt kontrakt - inte
solidaritet som välgörenhet där det som spiller över
från de rikas bord ska falla ned på de fattiga.
Jag tror att vi har ett grundproblem i den här frå-
gan och att vi måste tydliggöra denna skillnad, för det
är den här skillnaden som ligger till grund för våra
olika resonemang kring det som vi brukar tala om:
vården, omsorgen och skolan. Vem ska ha "rätt till"?
Vem ska ha "tillgång till"? På vems villkor ska detta
fungera?
Är det fråga om marknadslösningar, eller är det
fråga om solidariskt ansvarstagande? Detta är huvud-
frågan, och detta är skillnaden mellan höger och
vänster. Jag hoppas att vi kan tydliggöra lite av denna
skillnad i den här debatten.
Naturligtvis vill jag också fråga de borgerliga
partierna nu när barntemat kommit upp: På vilket sätt
tycker ni, jag har nämligen tittat i era ekonomiska
motioner, att det stärker barnens situation i samhället
att inte genomföra maxtaxan, att inte genomföra för-
längningen av föräldraförsäkringen eller höjningen av
taket av föräldraförsäkringen, att inte ha någon extra
kontaktdag för att kunna hälsa på barnen i förskolan
eller skolan, att ta bort de 90 garantidagarna i föräld-
raförsäkringen, att korta föräldraförsäkringen till tolv
månader och att minska underhållsstödet - relativt
gemensamma förslag från de borgerliga partierna?
(Applåder)