Fru talman! Det är mycket bra att insikten om ter-
rorismens farlighet har ökat i Sverige. Terrorismen är
den yttersta formen av diktatur. Några få med totalt
förakt för andra människors värde anser sig ha rätt att
med våld tvinga andra till underkastelse.
Terroristerna vill skrämma oss till rädsla. Vi ska
svara med mod. Terroristerna vill skrämma oss till
missmod. Vi ska svara med framtidstro. Terroristerna
vill så split och splittring. Vi ska svara med samver-
kan.
Händelserna den senaste tiden har gjort det så up-
penbart att människorna på den här planeten hör
samman, och händelserna har illustrerat hur bisarrt
det är att Sveriges politik delvis påverkas av isole-
ringspartier. Vi ska inte vara främmande för att den
internationella utvecklingen kan bli så dramatisk att
de nuvarande samarbetsmönstren i svensk politik
måste omprövas, att det blir orimligt att isolerings-
partierna har det inflytande de har.
Att vi hör mera samman bör naturligtvis påminna
oss om att den moraliska utmaningen i välstånds-
klyftan i världen finns där hela tiden. Varje dag dör
fler av svält än alla dem som dog av terrorattackerna i
USA. Men det kan ändå inte jämföras: Människorna i
USA mördades, dvs. de dog genom en aktiv handling.
Men även underlåtenhet är synd lärde man sig i sön-
dagsskolan. Vad som sker i världen i dag är att den
rika världen begår underlåtenhetssynder mot den
fattiga världen.
Sambandet finns i att vi varje dag får illustrerat
för oss att det är viktigt också för vår säkerhet hur
situationen i fattiga länder är. Det har talats om ett
brett program för Afghanistan. Det vore utomordent-
ligt. Men sanningen är att det behövs breda program
för många länder.
Det borde nu tas ett brett initiativ från den rika
världen - varför inte från den europeiska unionen,
och varför inte låta Sverige gå i spetsen? Det ska tas
ett brett initiativ för global rättvisa.
Detta är också inrikespolitik. För varje punkt be-
rör naturligtvis vårt eget land och den politik som
olika partier vågar ta strid för. Självklart måste ett
initiativ för frihandel ingå. Alla är beredda att säga
det utom globaliseringsmotståndarna i isoleringspar-
tierna. Men sanningen är att ett verkligt frihandelsal-
ternativ från Europeiska unionen måste innebära en
omprövning av den jordbrukspolitik som nekar fattiga
bönder i tredje världen att exportera sina produkter
till Europa. Då utmanas genast mäktiga intressegrup-
per här hemma.
Ett sådant internationellt brett initiativ måste ock-
så inkludera ökat bistånd. Det går inte att tro att glo-
balisering i meningen frihandel löser alla problem i
världen. Det finns hundratals miljoner människor på
den här planeten som fortfarande står helt vid sidan
av, har aldrig kommit upp på, globaliseringståget. För
dem behövs bistånd. Detta måste öka från den rika
världen.
Sverige har inte särskilt mycket att yvas över. Vi
ligger fortfarande inte särskilt mycket över det vi
ibland kallar för skammens gräns. Det finns en nästan
komisk mellanrubrik i budgetpropositionen, nämligen
"Ökade resurser - särskilt på sikt". Det är precis så
det är. Man talar vackert om resurser som ska komma
om några år. Men i den här budgeten skärs anslaget
till humanitärt bistånd ned, och den totala ökningen är
mycket blygsam. Ett sådant initiativ måste inkludera
skuldavskrivningar. Ett sådant initiativ bör också
inkludera en mer human flyktingpolitik från den rika
världens sida.
Alf Svensson hade mer i förbigående ett resone-
mang om att vi inte kan göra så mycket åt den inter-
nationella tryggheten utan i stället ska koncentrera
oss på det som vi kan göra mycket åt. Det är klart att
vi rent matematiskt har större inflytande på trygg-
hetspolitiken här hemma. Men varje sådan motsätt-
ning - och jag är övertygad om att Alf Svensson
håller med mig om det - är naturligtvis numera falsk,
eftersom trygghet inkluderar både den globala ut-
vecklingen och den nationella.
I morgon börjar Folkpartiets landsmöte som vi
håller i Lund. I fonden kommer det att stå: Du ska
bestämma. Det är en sammanfattning av en väldigt
stor del av det liberala budskapet. Det rymmer också
väldigt mycket social sprängkraft. Det liberala egen-
maktsbudskapet gäller alla och även människor som
av sig själva inte kan ta för sig. Det gäller handikap-
pade och sjuka.
Till grupp efter grupp, individ efter individ, säger
vi: Du ska bestämma. Gudrun Schyman hade någon
formulering om att politiken inte ska utformas så att
somligas frihet innebär att andras frihet inskränks.
Det är precis det vi tycker sker när exempelvis just
Vänsterpartiet nu stöder att tusentals föräldrars och
elevers egna val av skola ska omöjliggöras.
Budskapet: Du ska bestämma, gäller också pen-
sionärer. De ska inte behöva bli omyndigförklarade
för att de blir gamla. Det gäller i boendet. Varför ska
politiker bestämma om det är bättre att bo i bostads-
rätt, i hyresrätt eller i villa? Det ska naturligtvis män-
niskorna bestämma över själva.
Verktyget är egen makt: Du ska bestämma. Nu
kommer Göran Persson fram till podiet här i kamma-
ren, men det är inte honom jag syftar på när jag säger
detta. Verktyget är också mycket verksamt när det
gäller ett av de mest försummade områdena i Sverige
för närvarande, nämligen de växande problemen i
arbetslivet. Det handlar om de förskräckande siffror
som nu strömmar in om långtidssjukskrivningar och
stress.
Går man bakom statistiken och analyserar orsa-
kerna handlar det väldigt ofta om en frustration.
Människor känner att de verktyg de har tillgång till
inte är tillräckliga för att hantera de problem de ställs
inför, kraven från familjen, kraven från arbetsgivaren,
kraven från gamla föräldrar och allt vad det kan
handla om.
Det är inte vi här i denna kammare som vet vad
den exakta lösningen är för varje familj. Hur länge
ska du jobba? Vilken skola ska du gå i? Hur ska du
bo? Poängen är att det är när människor känner att de
har kontroll över sin egen tillvaro och att det är de
som faktiskt bestämmer så långt som det är möjligt
som tendensen till stress minskar.
Tänk på alla dessa barnfamiljer som har en oer-
hört utsatt och jobbig situation. Vi har det perspektiv
som en debattartikel drar upp i dag. Den demografis-
ka situationen kommer att bli bekymmersam om inte
barnafödandet ökar eller om vi inte har en omfattande
invandring med barnfamiljer. Även den möjligheten
finns naturligtvis. Det talar för att inte minst barnfa-
miljernas situation ska analyseras i detta perspektiv.
Hur ger vi dem ekonomiska marginaler? Hur ger vi
dem beslutsrätt så att de känner att de får kontroll
över sin egen tillvaro?
Skolan är central i det perspektivet. Även där be-
höver vi ha större inslag av valfrihet. Individualise-
ringen ska vara ett honnörsord. Det har det alltid varit
i skolpolitiken sedan skolkommissionerna på 1940-
talet. Men sanningen är att individualiseringen fortfa-
rande är alldeles otillräcklig. Skolan ska också stå i
centrum därför att en bra skola är en förutsättning för
att man ska kunna leva på ett bra sätt i ett valfrihetens
samhälle.
Jag tror att skolan nu kommer att bli en stor val-
fråga. Jag trodde ett tag att socialdemokraterna skulle
göra en frontförkortning, dvs. att de skulle inse att
också deras egna väljare är främmande inför en
kravlös skola, en skola där man t.ex. har givit upp
kraven på arbetsro. Men alla signaler som kommer
från departementen, Skolverket och Kommunförbun-
det talar för att man med full fart kör vidare med den
skolpolitik som har misslyckats.
I går ägnade man i den socialdemokratiska riks-
dagsgruppen tydligen tid åt att diskutera friskolor.
Det är ett exempel på vilken total felprioritering man
gör. Friskolorna är inget problem att tala om i det
svenska skolsystemet. Möjligen är de tvärtom en del
av lösningen. Problemen ligger i att vi har en otill-
räcklig satsning på kunskap och lärare.
Det har flera gånger bara i år kommit förslag om
hur kravnivåerna ska luckras upp. En av de få riktigt
bra saker som Ylva Johansson genomförde som
skolminister var kraven på godkänt i svenska, engels-
ka och matematik för att få börja på gymnasiet. Det
kommer nu utredningsbetänkanden och promemorior
från olika socialdemokratiska instanser och utred-
ningar om hur bekymmersamt detta har blivit. Enbart
detta bör bli en valfråga. En kravlös skola är ingen-
ting som Sverige och Sveriges ungdomar behöver.
Min grundtanke har varit att världen har kommit
närmare och att Sverige behöver mer av liberalism.
Den signalen kommer att gå ut från Lund de närmaste
fyra dagarna. Vårt landsmöte kommer att bli ett start-
skott för en elva månader lång kampanj för att stärka
liberalismens parlamentariska roll i Sverige. Tack ska
ni ha.
(Applåder)