Fru talman! För ett par månader sedan böljade de-
batten av och an om globaliseringen. Vi resonerade
om globaliseringens möjligheter och risker. Vi såg
framför oss hur murar mellan länder, kontinenter och
kulturer skulle bli allt lägre och betyda allt mindre. Vi
uttalade relativt samfällt vår tro på frihandeln och
dess möjligheter att minska klyftor - dess möjligheter
att både öka och fördela välstånd. Så sitter vi i dag
framför våra TV-apparater och funderar över om
morgondagen kommer att bestå oss med den natio-
nella och i synnerhet internationella trygghet som vi
nästan alla räknar som självklar efter det att kom-
munismen rasat samman i sin egen omöjlighet och sin
egen förljugenhet.
Globaliseringen - insikten om hur beroende vi är
av varandra - finns förvisso kvar. Våra möjligheter
att hålla oss ajour med hur medmänniskor runtom oss
och på andra sidan klotet har det existerar i allra hög-
sta grad också fortsättningsvis.
Men ett stråk av ängslan, på många håll stegrad
till ångest, drar nu runt jordklotet. Debatten handlar i
dag knappast om frihandel. Den handlar svenska
partier emellan häpnadsväckande nog, som vi har hört
här, om demokratier ska behöva fråga om lov för att
få försvara sina medborgare mot terrorism och vidta
åtgärder för att motverka terrorism.
På vår sida om Atlanten, med den krigsfria histo-
ria vi har, må det vara relativt enkelt att teoretisera.
Vi undrar förstås: Vad mer kan vi göra? Vi kan säkert
göra åtskilligt för att inför framtiden främja förståelse
nationer och religioner emellan. Vi kan helt säkert
göra mer för att lyfta medmänniskor ur den materiella
fattigdom där hatets entreprenörer lättare kan smida
sina våldsmättade projekt. Vi kan göra mer både som
individer och som nationer.
Fru talman! Flera barn och ungdomar i min om-
givning har under den gångna månaden frågat - och
jag är säker på att många av er möts av precis samma
spörsmål: Blir det krig nu? Ja, för många människor
långt borta är det krig nu. Under alla omständigheter
är det tydligt, menar jag, att en traktan efter trygghet
nu gör sig gällande, att ett önskemål om att få ett
slags garanti för en fredlig framtid växer sig stark.
Likväl vet vi att ingen av oss kan utfärda en sådan.
I budgetpropositioner och i budgetmotioner försö-
ker vi numera väga in miljöhänsyn. Vi talar om gröna
siffror. Det är en självklarhet, ett uttryck för insikten
om att vi måste bli bättre på att värna våra livsbeting-
elser. Vi talar också om att beslut som ska fattas och
åtgärder som ska vidtas måste värderas utifrån ett
jämställdhetsperspektiv. Vad kan vara mer självklar-
het i en demokrati?
Jag tror att det också är dags att mäta och belysa
beslut om åtgärder och reformer utifrån ett trygghet-
sperspektiv. Vi vet ju att trygghet i alla dess dimen-
sioner inte kan uttryckas i kronor och ören. När vi
påpekar att människan inte lever enbart av bröd pro-
testerar egentligen ingen. När vi hävdar att trygghet
är mer än pengar opponerar sig knappast någon. Inget
politiskt parti förespråkar otrygghet. Men nog finns
det anledning att fråga om vi på ett rätt sätt främjar de
faktorer och satsar på de resurser som bäst skapar
trygghet.
Ofantligt många avarter och misslyckanden,
mycket av vilsenheten och åtskilligt av det som vi
skulle vilja göra oss kvitt - alkoholism, narkomani,
kriminalitet och klotter - främjas av eller har sina
rötter i otrygghet.
Jag anser, som bekant, att de viktigaste åren i en
människas liv är de allra första. Det är då individens
livskvalitet i mångt och mycket grundläggs. Om bar-
nets första år präglas av otrygghet riskerar barnet att
också i vuxen ålder dras med rotlöshet, hamna i en
jakt efter sin förlorade och aldrig nådda identitet.
Fru talman! Jag anar att en del av er här i kamma-
ren är trötta på kristdemokraternas ständiga tal om
familjens roll. Vi tänker fortsätta i alla fall. Det finns
inga perfekta människor och således inga perfekta
familjer. Vi misslyckas alla på ett eller annat sätt.
Ingen behöver förhäva sig. Barnkonventionen slår
emellertid fast följande:
"Konventionsstaterna, som är övertygade om att
familjen, såsom den grundläggande enheten i sam-
hället och den naturliga miljön för alla dess medlem-
mars och särskilt för barnens utveckling och välfärd,
bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till
fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället".
Barnkonventionen menar självfallet vad den for-
mulerar. Jag tycker inte att Sverige lever upp till
barnkonventionens krav. Skattepolitik och bidrags-
politik, som exempel kan förstås nämnas maxtaxan,
auktoriserar inte familj och föräldrar - tvärtom.
Maxtaxan betror inte föräldrar och ger inte föräldrar
något så elementärt som valfrihet. Den familjepolitik
som förs är inte tillräckligt inriktad på barnets trygg-
het. Detta tycker vi är beklagansvärt.
Låt mig fortsätta med att omnämna skolan. En
ganska vanlig fråga är: Vilka tror du blir de stora
valfrågorna? Det är inte så lätt att sia om det, som vi
vet. Men nog vore det förbluffande om inte skolan
hamnar rejält i debattfokus. Det handlar om en tryg-
gare skolmiljö för elever, lärare och föräldrar, om
trygghet på skolgården, i skolkorridoren och i klass-
rummet och om ett klimat, ett beteende och en voka-
bulär som står för respekt och integritet. Det är trygg-
het. Det handlar om en respekt för elevens unicitet,
för att vi är olika och för att det inte är rimligt att
pressa alla elever genom ett och samma system, en
respekt för att varje individ är original. Det är trygg-
het.
Tryggheten ökar med ett kontrakt eller något lik-
nande som knyter skolan, eleven och föräldrarna
närmre varandra, ett kontrakt som utvecklar skolans
rättigheter och skyldigheter och elevens och föräld-
rarnas rättigheter och skyldigheter. Det handlar om en
konsekvent och ständig ömsesidig information och
om vetskap om vad som händer i skolan.
Sedan gäller det trygghet i arbetslivet. Jag tror inte
att vi tillräckligt fokuserar på individens rätt och
behov av att känna trygghet i arbetslivets vardag. Det
myckna talet om sysselsättningsökning är ju i det
närmaste bluffartat. Att räkna långtidssjuka som sys-
selsatta kan inte vara rimligt. Naturligtvis spelar ar-
betsrättslagstiftningen roll men än mer vilket nä-
ringslivsklimat vi främjar.
Nog är det i sig alarmerande att ett femtiotal soci-
aldemokratiska kommunalråd behöver vädja till rege-
ringen om att man ska verka för att inte företag ska
flytta ut ur landet eller beskattas för hårt. Hundra
företag läggs ned varje vecka. Det duger inte att hota
med något slags lagstiftning som gränsar till flyttför-
bud. Det krävs att Småföretagsdelegationens förslag
omsätts i praktisk handling. Det fordras att in-
frastruktursatsningar sker nu, inte om tio, tolv år. Det
behövs sänkta arbetsgivaravgifter och en avbyråkrati-
sering, just för att man ska skapa större trygghet i
arbetslivet, inte minst nu när varslen är hotfullt
många och den internationella osäkerheten omfattan-
de.
Sedan gäller det trygghet på gator och torg. Det
kan absolut aldrig vara acceptabelt att människor,
hedervärda medborgare, inte ska våga sig ut på gator
och torg. Sådana begrepp som kvinnofrid får inte bara
bli tomma ord. Att våra barn och ungdomar ska kun-
na ta sig hem utan att bli utsatta för våld måste vara
helt självklart. Att äldre och vi alla ska våga lämna
våra bostäder även efter skymningen måste anses
vara ett basalt krav på trygghet. Det handlar om en
möjlighet till ett slags social infrastruktur som helt
sonika ska finnas. Kristdemokraterna arbetar för att
antalet poliser ska öka från nuvarande 16 000 till
19 000 och att det ska finnas en närpolis per tusen
invånare.
Hur förstärker vi tryggheten för våra äldre i de
särskilda boenden som vi kallar sjukhem, ålderdoms-
hem eller servicehus? Jag talar då i första hand inte
om trygghetslarm och den typen av teknisk säkerhet
som är angelägen. Jag tänker på sinnets trygghet,
känslan av att man inte har fösts åt sidan, att man har
någon att samtala med och att man möter någon som
har tid att lyssna och tid att berätta. Det är att få kän-
na trygghet.
Jag är övertygad om att det civila samhället -
folkrörelsers verksamhet, som ibland benämns ideell
verksamhet eller non profit-verksamhet - skulle kun-
na förstärka tryggheten för många som själva inte
orkar aktivera sig i en social gemenskap.
Det vore bedrövligt om vårddebatten dribblades
bort genom ett partipolitiskt trätande om huvudman-
naskap för sjukvården. Statsministern och finansmi-
nistern har ett antal gånger försökt uppamma rädslor
genom att orda om vinstintressen och att börsen
skulle göra sitt inträde i sjuksalen. Se upp, Göran
Persson!
I en del socialdemokratiskt styrda landsting står
det mycket illa till. Det gör det också i borgerligt
styrda, så ingen av oss behöver förhäva sig. Men om
vi fastnar i en strid om var det är värst eller försöka
komma ur den egentliga debatten genom att fokusera
på Stockholm beter vi oss knappast på ett politiskt
värdigt sätt. Patienter som får diagnosen cancer
skickas i dag hem för att sitta i ovisshet, ångest och
väntan. Patienter får leva med värk i åratal innan en
operation kan komma på tal. Så är det nu. Att koncer-
nen Capio AB driver verksamheten på S:t Görans
sjukhus här i Stockholm förändrar inte ett vitten, vare
sig till det bättre eller till det sämre, vården och till-
gängligheten i vare sig Värmlands läns landsting,
Kalmar läns landsting eller Norrbottens läns lands-
ting.
Fru talman! Många har sagt att ingenting kommer
att bli sig riktigt likt efter den 11 september i år. Jag
tror att de har rätt. Låt oss satsa på att främja trygghet
där vi kan. Det är väl inte på den internationella sce-
nen i särskilt stor omfattning, utan låt oss satsa på att
främja trygghet där vi kan. Striden och debatten har
sin tid, och demokratin fordrar att meningsutbytet är
frimodigt och frejdigt. Men i dag tror jag att inrikt-
ningen måste vara att främja trygghet för alla.
(Applåder)