Herr talman! Jag vill först kommentera det som
socialministern sade. Visst är det så att jag tar budge-
tunderskottet på största allvar, vilket också visas i
Vänsterpartiets ekonomiska motion. Det som Ingela
Thalén hävdade, att statsskulden och ekonomin skulle
ha större betydelse för kvinnor som drabbas hårdast,
är faktiskt inte riktigt rätt. Det var inte det som jag
sade. Hade Ingela Thalén lyssnat noga hade hon hört
att jag hävdade att det skulle ske en rättvis fördelning
mellan kvinnor och män.
Det kanske ändå är så att Ingela Thalén instämmer
i att vi inte har råd med jämställdhet, att kvinnors
underordning är en sakfråga som kan prioriteras i
goda tider och prioriteras bort när vi inte har råd. Kön
är en politisk dimension på samma sätt som klass.
Genom nedskärningarna i budgetpropositionen priori-
terar man bort denna politiska dimension. Och jag
trodde faktiskt att regeringen hade varit på kurs i
jämställdhetsfrågor!
Herr talman! I detta inlägg vill jag också ta upp en
annan fråga. Det gäller åderlåtningen av AP-fonderna.
Det är förvånande att socialdemokraterna vårdar
överenskommelsen i pensionsfrågan med bl.a. mode-
raterna, eftersom det var den borgerliga regeringen
som på egen hand - utan socialdemokraternas med-
verkan och vid sidan om pensionsöverenskommelsen
- tog bort 22 miljarder kronor från AP-fonderna, som
gick dels till forskningsstiftelser, dels till riskkapital-
fonder. Genom överflyttningen till premiereserven
minskar den offentliga sektorns konsolidering med
ytterligare 9 miljarder i år. På kort tid har man alltså
slängt ut 31 miljarder kronor. Ändå vidhåller social-
demokraterna viljan att komma överens med de parti-
er som på egen hand kört solo i fondfrågan.
Med denna misshushållning är det självklart att vi
inte har råd med en lika stor offentlig sektor. På olika
sätt har pengar förts över från offentlig till privat
sektor. Den borgerliga regeringen vågade inte skära i
socialförsäkringarna direkt utan man skänkte i stället
bort pengar på olika sätt.
I krisuppgörelsen 1992 sänktes folkpensionsdelen
av arbetsgivaravgiften med nästan 2 %. Företagen
fick stora ekonomiska lättnader och fördelar medan
statens budgetunderskott ökade med 14 miljarder
kronor, pengar som nu staten måste låna tillbaka av
företagen till höga räntor. I budgetpropositionen för-
sämras socialförsäkringssystemens ekonomi ytterliga-
re genom arbetsgivaravgiftsbefrielsen på 7 miljarder
kronor för RAS. För att ytterligare kompensera ar-
betsgivarna för karensdagen sänks arbetsgivaravgif-
ten.
Socialförsäkringssystemen - inkl. a-kassan - gick
1991 med ett sammanlagt överskott på 40 miljarder
kronor, varav statsbidrag utgörs av drygt 30 miljarder
kronor. På grund av arbetslösheten har överskottet i
socialförsäkringssystemen på två år minskat från 40
miljarder kronor till ca 1,5 miljarder kronor. Dess-
utom har statsbidragen bl.a. på grund av krisuppgörel-
sen ökat med drygt 15 miljarder kronor. Om vi bortser
från a-kassan går systemen fortfarande med överskott.
Svenska folket betalar in mer i avgifter än vad vi tar
ut i bidrag. Alltså: Det är inte den generella välfärden
som är orsaken till underskottet.
Ekonomgruppen bland arbetsmarknadens parter
har inför avtalsrörelsen i år kommit fram till att det
finns utrymme för att behålla konkurrensförmågan
gentemot utlandet på 3,5 %, inkl. sociala avgifter. Här
betraktas dessa pengar som löntagarnas pengar som vi
får avstå ifrån. Så har det förstås varit i tidigare av-
talsrörelser också. Likafullt kan man göra sådana
överenskommelser som krisöverenskommelsen och
flytta över pengarna till företagen, pengar som vi
sedan måste låna tillbaka.
Herr talman! Ekonomgruppens rapport visar på att
de sociala avgifterna ingår i löneutrymmet. Det är
alltså löntagarnas pengar som man behandlar på det
här sättet. Det är ett svek mot löntagarna. Det är det
sveket som vi borde debattera.