Herr talman! Välfärden och tryggheten skall gälla
hela folket. Välfärden skall delas av alla och betalas
av alla. Den skall inte bara riktas till de fattiga som
pekas ut. Den skall också fördelas efter enhetliga och
generella regler. Fattiga skall inte behöva stå med
mössan i hand och vända ut och in på den privata
ekonomin för att få behovsprövade bidrag.
Det är de två sakerna det handlar om. Välfärden
skall delas och betalas av alla, och den skall fördelas
inte genom behovsprövning utan efter generella reg-
ler. Det är vad man brukar mena med generell väl-
färdspolitik, det och ingenting annat. Det är grunden
för Centerns välfärdspolitik.
Den spännande frågan är hur vi skall klara den
uppgiften i en ny tid. Det är en ny tid därför att med-
borgarna ställer helt nya krav på inflytande och på att
riva auktoriteter i samhället. Det är en ny tid därför att
statens ekonomi inte är sådan att vi kan lova mer åt
alla, och en ny tid därför att människor mer är tidigare
behöver spelregler som det går att lita på.
I en ny tid klamrar sig den politiska vänstern fast
vid en gammal uppfattning om samhället. Det är ty-
värr den bild som fortfarande styr Socialdemokrater-
nas politik, samhället som ett väldigt snurrande ma-
skineri och en utopi om att kollektivet skall styra och
människor vara undersåtar. Det har gjort alltför
många av oss till passiva bidragstagare och kravställa-
re och allför ofta gjort oss till små hjälplösa kuggar i
ett stort samhällsmaskineri.
Under 80-talet drömde man om att Vänsterns
utopi i stället skulle kunna avlösas av Högerns dröm,
samhället som en väldig marknadsplats. Befriade från
all styrning skulle vi i stället vandra från mark-
nadstorg till marknadstorg och kunna välja. Problemet
var att en del har mycket att köpa för och en del har
litet att köpa för. Framför allt begärs bara att man
skall betala räkningen när man vandrar där som kund.
Men i ett samhälle räcker det inte bara att betala
räkningen. I samhället är vi medborgare. Här är vi
medlemmar och medansvariga. Alla måste vara med
att dela på ansvaret också för betalningarna.
Samhället formas av alla små gemenskaper -
familjerna, föreningarna, byarna, kvarteren, bostads-
områdena där vi bor och arbetsplatserna där vi jobbar.
Det är det som är samhället. Här kan vi som medbor-
gare vara med och ta ansvar. Medborgartanken repre-
senterar ett helt annat perspektiv, inte något mitt
emellan Högern och Vänstern.
Den första uppgiften är att förändra skolan, barn-
omsorgen och vården så att medborgarna kan få välja
personliga lösningar och vara med och ta ett person-
ligt ansvar. De skall också vara med att betala den
delen av välfärden gemensamt.
Denna nya uppgift hotas i dag eftersom Socialde-
mokraterna river upp reform efter reform som just
hade med valfriheten att göra. Samtidigt slår Modera-
terna in på en väg där man inte längre vill ställa upp
på att pengarna skall räcka till en gemensam finansie-
ring. I stället är det viktiga att sänka skatterna för dem
som redan har pengar.
Den andra uppgiften måste vara att få pengarna att
räcka till vård, omsorg och utbildning. Det är allra
viktigast. Men då måste vi skära ner på utgifterna för
alla de bidrag som går till hushållen, det som på ett
fint språk brukar kallas för transfereringarna.
Men det viktiga är då att skära från toppen, dvs. på
de bidrag som går till dem som redan har mest så att
pengarna räcker till dem som finns längst ner i syste-
met och som har det sämst ställt. Vi måste hellre få
pengarna att räcka till sjuka, gamla och till utbildning
åt barnen än till bidrag för dem som redan har mest.
Vi kan inte ha en stat som i längden bara delar ut
välfärd på kredit där människorna vet att staten inte
kan hålla vad den lovar och hela tiden lovar mer än
vad den kan hålla. Människorna måste veta att den
finns en stat som man kan lita på därför att pengarna
räcker.
Den tredje stora uppgiften är att se till att staten
skall gå att lita på också när det gäller spelreglerna.
Då måste man kunna veta vem som har ansvaret för
vad. Det vet vi inte i dagens samhälle.
Staten skall skapa ett trygghetssystem som ger
trygghet åt dem som i dag knuffas ut från den generel-
la välfärden. Det finns inte i dag. Vi lever med en myt
att välfärden är så generell. Men i själva verket är det
långt fler arbetslösa som inte får stöd från den gene-
rella tryggheten. Det är långt fler barnfamiljer som
måste dra sig fram på socialbidrag än vad vi i det
officiella etablerade Sverige vill erkänna.
Skall vi klara detta måste vi ta från toppen för att
lägga till grunden. En stat som tar ansvar för de sva-
gaste kan kräva ansvar också av andra. Mer ansvar av
dem som har mer pengar, och mer ansvar av andra
parter i samhället, som t.ex. arbetsmarknadens parter.
Vi vill skapa en arbetslivsförsäkring som gäller
vid all frånvaro från arbetslivet. Där vill vi ha en
enhetlig grund och obligatoriska tillägg med ansvar
för arbetsmarknadens parter att både vara med att
förhandla och betala. Ovanpå det vill vi ha personliga
lösningar.
Den stora invändningen från Socialdemokraterna
brukar alltid vara: Arbetsmarknadens parter vill inte.
Men den socialdemokratiska regeringen gör just nu
mycket som människorna i samhället inte vill. Varför
skall man avstå från att ställa krav på ansvar från
arbetsmarknadens parter?
Nu har jag sett att Socialdemokraterna i budget-
förslaget är på väg att ändra uppfattning när det gäller
just arbetsskadeförsäkringarna. Där lägger man ett
förslag som påminner mycket om det som vi har lagt
fram. Men frågan är varför det bara skall gälla för det
mindre området. Varför kan inte det gälla på fler
områden? Då skulle det finnas en spännande möjlig-
het att samarbeta.
Om vi skall klara uppgiften att göra medborgarna
delaktiga i samhället på ett helt annat sätt men också
kräva det personliga ansvaret kan vi inte säga ett och
göra ett annat. Då kan vi inte gång på gång säga: Vi
står för generell välfärd; och gång på gång krympa
den. Men det är precis vad den socialdemokratiska
regeringen gör.
Fler stöts ut. Fler barnfamiljer än i dag kommer
inte att på pengarna att räcka utan tvingas att gå och
hämta ut socialbidrag. Fler arbetslösa kommer inte att
omfattas av arbetslöshetsförsäkringen och a-kassorna
i samhället. Fler arbetslösa ungdomar t.o.m. förbjuds
att vara med i den generella välfärden. Sedan säger
man: Vi står för generell välfärd.
Socialdemokraterna vill att den generella välfär-
den i första hand skall gälla dem som beter sig som
Socialdemokraterna vill. Det är allra tydligast när det
gäller de arbetslösa. När man avskaffar den allmänna
arbetslöshetsförsäkringen och säger att tryggheten
skall gälla dem som har betalat rätt medlemsavgift till
rätt organisation är det motsatsen till generell väl-
färdspolitik.
Skall vi kunna kräva ansvar av medborgarna
måste vi behandla väljarna som vuxna medborgare.
Men Socialdemokraterna gör tvärtom. Nu skapar ni
ett system där en tredjedel av de arbetslösa ställs
utanför a-kassa. Jag undrar om Ingela Thalén berätta-
de det för väljarna i valrörelsen.
När ni kallade ihop demonstrationstågen mot be-
sparingarna i arbetslöshetsförsäkringen, berättade
Ingela Thalén då här utanför riksdagshuset för dem
som demonstrerade att ni efter det att ni hade vunnit
valet skulle lägga fram förslag som ni själva räknade
med skulle spara 2,5 miljard ytterligare på arbetslös-
hetsförsäkringarna? Skäms ni aldrig?
När det gäller barnfamiljerna är min stora fråga
hur alla de familjer skall klara sig som vi i dag vet
lever med så knappa marginaler att de inte ens klarar
de löpande utgifterna för mat och bostad. Socialsty-
relsen har räknat ut att det gäller mer än vart femte
barn, dvs. 400 000 barn.
Nu behåller ni ett system som ger tio gånger mer
till de högavlönade men skär ner värst på bidragen
som är viktigast för dem som har litet. Hur kan ni
försvara det?