Herr talman! Låt mig först kommentera några av
inläggen här.
Sten Svensson tog upp frågan om Sveriges age-
rande internationellt när det gäller kampen för ett
drogfritt samhälle. Jag vill börja med att säga att Sve-
rige i EU och i andra sammanhang har varit utomor-
dentligt noga med att visa på den enhällighet som
finns i Sveriges riksdag när det gäller kampen mot
narkotika på alla nivåer. Vi har också, i de samman-
hang där vi haft möjligheter, inför EU:s ministerråd
fört fram dessa ståndpunkter. Det har vi gjort både i
arbetsgrupper och i själva ministerrådet. Under de
kommande åren kommer vi naturligtvis också att föra
en sådan kompromisslös kamp.
Andreas Carlgren tog upp frågan om arbetslös-
hetsförsäkringen och ägnade en stor del av sitt inlägg
åt just denna. Kanske kunde mycket av den debatten
få återkomma i den debatt som är arrangerad för sys-
selsättningsområdet. Jag noterade att Andreas
Carlgren ägnade en del av sin uppmärksamhet åt att vi
måste skära ned i hushållen, samtidigt som han skarpt
kritiserade Socialdemokraternas förslag om att just
dra ned på transfereringarna till hushållen.
Barbro Westerholm tog upp frågan om hälso- och
sjukvården. Jag återkommer alldeles strax till en del
synpunkter på detta område. Vidare tog Barbro Wes-
terholm bl.a. upp frågan om pensionsåldern och del-
tidspensioneringarna. Jag vill då bara påminna Barbro
Westerholm om att det är knappt ett år sedan vi ge-
mensamt i denna riksdag och i den arbetsgrupp som
förberedde detta beslut - både Barbro Westerholm
och jag själv var med där - kom överens om att inte
generellt höja pensionsåldern. Jag tycker att det är
utomordentligt märkligt att Barbro Westerholm åter-
kommer till detta nu när vi står inför genomförandet
av det principbeslut som riksdagen alldeles nyligen
har fattat.
Ulla Hoffmann ägnade en stor del av sitt inlägg åt
kvinnoperspektivet. På många sätt har jag samma
inställning som Ulla Hoffmann. Men jag är litet för-
vånad över att Ulla Hoffmann inte mer ägnade sig åt
vilken enorm betydelse för kvinnor och kvinnors liv
som statsskulden och arbetslösheten har. Kommer vi
inte till rätta med den ekonomiska utvecklingen och
arbetslösheten är det naturligtvis kvinnorna som drab-
bas hårdast.
Ragnhild Pohanka tog upp frågan om att vi borde
byta kurs. Kanske uppfattade jag det så, att Ragnhild
Pohanka inte längre tillägnar den fulla sysselsättning-
en betydelsen av mål för den politik som vi bör ha när
det gäller människors välfärd. Men i så fall delar jag
inte Ragnhild Pohankas generella uppfattning.
Chatrine Pålsson var inne på hälso- och sjukvår-
den och sade att vi under förra mandatperioden fick
en del effektiviseringar och neddragningar. Men det
är just de förändringarna och de försämringarna som
utgör underlaget för den situation som vi i dag har.
Diskussionerna om statsbidrag till kommuner och
landsting förstår jag över huvud taget inte - i varje
fall inte om Chatrine Pålsson har läst de socialdemo-
kratiska budgetförslagen.
Herr talman! För oss socialdemokrater är det allra
viktigaste att medborgarna skall få tillgång till bra
omsorg, vård och utbildning och att de som är mest
beroende av samhället - barnen, ungdomarna, de
svårast sjuka och de äldre - skall ha vårt gemensam-
ma stöd. Regeringen har därför valt att inte skära i
statsbidragen till kommuner och landsting. Besparing-
arna görs i stället i överföringen till hushållen mot
bakgrund av att vi anser att vi bör klara en tid av lägre
materiell standard. Men utarmar vi barn- och äldre-
omsorgen samt hälso- och sjukvården får det allvarli-
ga konsekvenser för människor på både kort och lång
sikt.
Många landsting och kommuner har redan i dag en
kärv ekonomi bl.a. till följd av politiska missgrepp
och det faktum att arbetslösheten har minskat skat-
teinkomsterna.
Resurserna till hälso- och sjukvården och möjlig-
heterna för landstingen att klara sina åtaganden är ett
ämne som är väl debatterat och uppmärksammat.
Sjukvården är hårt pressad på många håll. Hälso- och
sjukvårdens andel av våra gemensamma resurser kan
inte minska. Främst måste naturligtvis den nödvändi-
ga tillväxten i den totala ekonomin få genomslag i
hälso- och sjukvården.
Problemen inom sjukvården är dock inte bara en
fråga om pengar utan också en fråga om sjukvårds-
struktur, organisation, arbetsrutiner och ökad flexibili-
tet. Här ligger en stor utmaning för de politiska led-
ningarna i landstingen. Det kommer att behövas ett
ständigt förändringsarbete för att anpassa vården till
förändringar i befolkningsstruktur, medicinsk utveck-
ling m.m.
Hälso- och sjukvårdslagen ger sjukvårdshuvud-
männen ansvaret för planeringen av all hälso- och
sjukvård, även den som lämnas av annan än landsting
och kommuner. Därför måste landstingen också ges
möjligheter att ta det fulla ansvaret för hälso- och
sjukvårdens kostnader och planering.
Rätten för läkare och sjukgymnaster att fritt etab-
lera sig på landstingens bekostnad utanför detta pla-
neringsansvar går inte att kombinera med hälso- och
sjukvårdslagens krav. Därför har den rätten tagits
bort.
Etableringsfriheten har lett till stora kostnadsök-
ningar, men enbart för en del landsting.
Husläkarsystemet behöver förändras. Det bygger
på en väldigt bra grundtanke, nämligen att alla männi-
skor skall ha rätt till en fast läkarkontakt som de själ-
va väljer. Men den utformning som husläkarsystemet
har fått genom husläkarlagen innebär en onödig och
byråkratisk detaljstyrning av landstingens primärvård.
Det goda som husläkarsystemet fört med sig är att det
har blivit betydligt fler läkare i primärvården. Det är
viktigt att medborgarna får behålla dem även om
lagen försvinner och att medborgarna får välja en fast
läkarkontakt om de vill.
Primärvården skall vara en första god kontakt med
sjukvården för människorna. Privata läkare kan vara
ett mycket bra komplement till den offentligt drivna
primärvården.
Det är också regeringens uppfattning att kvinnors
hälsa bör ägnas särskild uppmärksamhet. Det finns
många tecken som tyder på att kvinnor får ett sämre
bemötande i sjukvården och att forskningen i hög grad
utgår från männens sjukdomar. Förra regeringen tog
fram direktiv, och jag har nu tillsatt en särskild utre-
dare för att titta närmare på dessa frågor.
Herr talman! Flera stora reformer har beslutats av
riksdagen och de är nu i inledningsskedet av ett ge-
nomförande. De behöver följas upp noggrant. Det
gäller psykiatrireformen. Det gäller handikapprefor-
men. Men det gäller också äldrereformen, som kräver
en viss uppmärksamhet.
Psykiatrireformens syfte, att förbättra de psykiskt
sjukas livssituation genom att ge kommunerna ett
tydligt ansvar, är en oerhört viktig reform. Det har
satts av stora ekonomiska resurser för de kommande
tre åren för att stötta genomförandet. Detta bör under-
lätta.
Det är naturligtvis regeringens förhoppning att de
avtal som behövs mellan landsting och kommuner
inom kort skall vara klara, så att reformen kan börja
genomföras. Här vill jag understryka betydelsen av att
brukarorganisationerna får ett verkligt inflytande
också i kommunerna.
Erfarenheterna av äldrereformen är i huvudsak
positiva, men det finns problem. Det gäller särskilt
brister inom rehabilitering, på hjälpmedelsområdet
och i fråga om den medicinska kvaliteten på vissa
sjuk- och ålderdomshem.
Många äldre visar symtom på demens. Det är vik-
tigt att utreda ordentligt för att kunna ställa en säker
diagnos och ge rätt behandling. Socialstyrelsen lyfter
fram demensområdet dels i ett planerat allmänt råd,
dels i ett projekt tillsammans med Äldrecentrum.
När det gäller rehabilitering för äldre har rege-
ringen i samråd med kommunförbunden avsatt 300
miljoner kronor för att just utveckla rehabliteringsom-
rådet.Att skapa goda livsvillkor för människor med
funktionshinder är en av de viktigaste uppgifterna för
välfärdspolitiken. Nu bereder vi inom regeringskans-
liet de delar av Handikapputredningens förslag som är
inriktade på generella åtgärder för att öka tillgänglig-
heten i vid mening.
Trafikområdet tas upp i Samreseutredningen, som
kommer att avsluta sitt arbete i juni. Telekommunika-
tioner och handikapp tas upp i en proposition i år.
I den centrala frågan som rör arbete för funk-
tionshindrade har jag samrått med arbetsmarknads-
ministern om att låta en snabb åtgärdsinriktad utred-
ning analysera vilka metoder som är effektivast för att
fler funktionshindrade skall få arbete.
Herr talman! Aldrig tidigare har svenska hushåll
varit så beroende av bidrag som de är nu. Det handlar
främst a-kassa men också om socialbidrag. Arbetslös-
heten, och särskilt långtidsarbetslösheten, har tvingat
in många hushåll i ett bidragsberoende. De är inte
enbart beroende av pengar, utan hela situationen för
människorna blir oerhört pressande.
För att komma till rätta med dessa allvarliga pro-
blem krävs krafttag på många områden. Att minska
arbetslösheten är en nyckelfråga. Men också social-
tjänsten i kommunerna måste få bättre resurser och
tillgång till ett brett register av handlingsalternativ.
Regeringen kommer under detta år att lägga fram
en proposition som bygger på Socialtjänstkommitténs
utredning beträffande socialbidrag. Men jag vill än en
gång understryka att det är insatser för flera i arbete
som är grundbulten.
Herr talman! I arbetslöshetens och den ekonomis-
ka krisens spår ser vi hur en rad oroväckande saker
händer runt om i landet:
- bostadsområden där de flesta vuxna är arbetslösa,
- invandrare som inte ens närmar sig möjligheten till
ett fast arbete, trots att de söker allt som finns,
- unga, som tappar fotfästet och vänder upp och ned
på dygnet, skapar egna normer och regler
som försvar för sin livssituation,
- meningslöst och rått våld mot oskyldiga människor.
Detta kan vi naturligtvis aldrig tolerera. Vi kan
inte heller acceptera att vi fastnar i en väg in i ett
tvåtredjedelssamhälle. Sverige skall vara ett välvärds-
samhälle där alla skall få tillgång till ett bra liv på
mänskliga och värdiga villkor.
Under de gångna åren har utvecklingen gått
mycket snabbt. Neddragningarna inom de offentliga
sociala trygghetsnäten syns tydligt, främst i storstä-
derna. Den medvetna politiska styrningen från offent-
ligt driven social omsorg till olika privata alternativ
har inte gått spårlöst förbi.
Men det sker också andra förändringar i samhället
och i vår omvärld, förändringar som kan vara svårare
att överblicka. Det gäller t.ex. den ökade internatio-
naliseringen, framväxten av ett mångkulturellt sam-
hälle, användningen av ny teknik och den snabba
utvecklingen på kunskaps- och informationsområdet.
För att kunna modernisera välfärden, främja jäm-
ställdheten och solidariteten behöver vi bättre kunska-
per om dessa förändringar.
Inom Socialdepartementet har vi startat att väl-
färdsprojekt. Vi skall ta vara på alla de kunskaper som
vi redan har om utvecklingen. Vi skall också ta fram
kunskap och information, där vi känner att detta sak-
nas. Det tänker vi göra på litet olika sätt, genom
forskning och kartläggning av hur exempelvis välfär-
den har förändrats under de gångna åren. Men vi vill
också ha en ordentlig debatt som är öppen och fram-
tidsinriktad. Därför lyssnar vi på många olika männi-
skor: unga elever, arbetslösa och gamla med lång
erfarenhet och visioner om hur det borde vara.
Herr talman! I riksdagens debatter lyfter vi fram
det som skiljer oss åt. På några områden finns det så
skilda principiella utgångspunkter att de inte går att
förena, t.ex. om samhället skall grundas på en s.k.
grundtrygghet eller på inkomstbortfallsprincipen.
Detsamma gäller synen på finansieringen av hälso-
och sjukvården. Den svenska välfärden skall enligt
min mening byggas på en gemensam skattefinansie-
ring och inte på en försäkringslösning.
Men jag vill ändå säga att det i flera av de motio-
ner som har väckts finns bra synpunkter och förslag
om hur vi skall komma tillrätta med problemen i
samhället.
Herr talman! Riksdagens behandling och denna
debatt blir naturligtvis också ett viktigt led i det öppna
samtalet om hur vi skall nå det moderna, goda väl-
färdssamhället.