Herr talman! Det är inte bara en sund ekonomi,
tryggad välfärd och ökad valfrihet som är viktigt i vårt
svenska samhälle. Lika angeläget är det att medbor-
garna känner trygghet i sin tillvaro. Brottsligheten,
drogmissbruket och det våld som tenderar att gå allt
längre ned i åldrarna måste bekämpas med kraft för
att göra vårt samhälle säkrare och tryggare.
Ett enhälligt socialutskott har uttalat att Sverige
måste hålla fast vid sin traditionella narkotikapolitik,
dvs. en politik som vid sidan av omfattande kon-
trollåtgärder främst utmärks av kraftfulla satsningar
på förebyggande arbete, utbildning, effektiv behand-
ling och rehabilitering.
En liberalisering av narkotikapolitiken, liksom en
legalisering av narkotiska preparat som aktualiserats
på många håll i Europa - nu senast i Holland - kan vi
aldrig acceptera. En sådan politik strider inte endast
mot bestämmelserna i de internationella narkotika-
konventionerna utan kan också orsaka ett mycket
allvarligt hot mot folkhälsan.
Jag anser att Sverige skall ta bestämt avstånd från
alla tendenser till den knarkliberalisering som före-
kommer ute i Europa. Som medlem i Europeiska
unionen - EU - skall Sverige i samarbete med lika-
sinnade länder verka för en kompromisslös kamp mot
narkotikabrotten.
Socialutskottet ägnar betydande uppmärksamhet åt
drogfrågorna. Vi har också initiativet när det gäller
åtgärder mot bruket av anabola steroider och andra
dopningsmedel. Utvecklingen är, mot bakgrund av de
aktuella våldshändelser som massmedierna nästan
dagligen berättar om, djupt oroande. Kopplingen
mellan detta missbruk och våldsbrott måste studeras
närmare, och det sker nu i den utredning som rege-
ringen har tillsatt efter en beställning från riksdagen,
som i sin tur har sin grund i ett enhälligt uttalande från
socialutskottet.
På tisdag i nästa vecka håller socialutskottet en of-
fentlig hearing där vi åter sätter dessa problem i fo-
kus.
Herr talman! Trots det ytterst allvarliga ekono-
miska läget tog den borgerliga regeringen de första
stegen för att förbättra de handikappades situation i
enlighet med Handikapputredningens förslag. Sedan
den 1 januari 1994 finns en rättighetslag som ger vissa
funktionshindrade rätt till personligt stöd och person-
lig service. För att skydda de handikappades rätt har
det inrättats en ombudsman som skall ta till vara de
handikappades intressen.
En grupp som alltför länge har åsidosatts är de
psykiskt handikappade. Därför presenterade den bor-
gerliga regeringen i april 1994 ett förslag till förbätt-
ringar för de psykiskt sjuka. Dessa beslut, som riksda-
gen fattade i stor enighet, innebär mycket angelägna
åtgärder för grupper i samhället som tveklöst hör till
de sämst ställda.
Samhällets insatser när det gäller psykiatrisk och
yrkesmässig rehabilitering måste kraftigt förbättras,
bl.a. genom insatser som skall göra det möjligt att öka
tillgången till skyddat arbete och långsiktig arbetsre-
habilitering. De sjuka måste ha ett helt annat stöd än
vad som har getts tidigare. Annars är risken stor att de
åter hamnar i sluten psykiatrisk vård, och då blir det
ett slags passiv rundgång som blir mycket dyr för
samhället. Fungerar inte vardagen och de sociala
insatserna, fungerar inte heller medicin eller terapi.
Insatserna måste samordnas, och de sociala myndig-
heterna måste samverka med den psykiatriska vården.
Redan 1992 avskaffade den borgerliga regeringen
Lex Pysslingen - en lag som i praktiken förbjöd of-
fentliga medel till enskilt drivna barnstugor. Arbetet
inom familjepolitiken fortsatte sedan med förändring-
ar i socialtjänstlagen som gav enskilt drivna barnstu-
gor samma möjligheter att erhålla kommunala medel
som offentligt drivna. Detta kombinerades med infö-
randet av vårdnadsbidraget och avdragsrätten för
styrkta barnomsorgskostnader.
Syftet med vårdnadsbidraget var och är att skapa
rättvisa i familjepolitiken. Även de föräldrar som valt
att inte använda sig av den offentliga barnomsorgen
skulle ges ett ekonomiskt stöd. Att vårdnadsbidraget
var uppskattat och sågs som en möjlighet till barnom-
sorg som passade barn och familj visades genom att
nära 180 000 familjer ansökte om och erhöll vård-
nadsbidrag.
Samtidigt som den nya riksdagsmajoriteten av-
skaffat vårdnadsbidraget stoppar man också enskild
barnomsorg. Den socialistiska majoriteten här i riks-
dagen följde den socialdemokratiska regeringens
förslag att ändra i socialtjänstlagen så att enskild
barnomsorg endast kan få offentligt stöd om kom-
munpolitikerna anser att detta är befogat. I praktiken
innebär det ett stopp för alternativ barnomsorg.
Avskaffande av vårdnadsbidraget och stoppet för
enskild barnomsorg handlar inte bara om att ta bort en
lagstadgad valfrihet. Trycket på den offentliga barn-
omsorgen kommer snabbt att öka eftersom barnom-
sorgsgarantin kvarstår, med två konsekvenser som
följd. Den ena blir att vi återvänder till 80-talets köer.
Den andra blir kraftigt ökade kostnader för kommu-
nerna.
Det är en central politisk uppgift under de allra
närmaste åren att först stabilisera den börda för vår
samlade ekonomi som statsskulden innebär, för att
därefter börja att successivt minska den. Om utveck-
lingskraften i samhällsekonomin inte skall bromsas
med höjda skatter måste detta ske genom att de sam-
lade offentliga utgifterna pressas ned. Det är bara
genom att sänka utgiftsbördan, aldrig genom att höja
skattetrycket, som vi långsiktigt kan minska skuldbör-
dan.
Valfriheten i barnomsorg och vård, kvaliteten i
skolan, stabiliteten i försäkringssystemet och förtro-
endet för pensionssystemet är avgörande för trygghe-
ten i livets olika skeenden. På alla dessa områden
krävs förändringar och förbättringar, som dessutom
skall leda till att de olika systemen fungerar bättre och
billigare.
Som ett led i saneringen av statsfinanserna finns
ett behov av att minska också det generella famil-
jestödet. Vi vill prova olika modeller för detta utan att
för den skull avvisa de modeller som regeringen nu
har föreslagit. I detta sammanhang måste flerbarns-
familjernas situation beaktas.
De olika trygghetsförsäkringarna - sjukförsäkring,
föräldraförsäkring, arbetsskadeförsäkring, arbetslös-
hetsförsäkring - bör inriktas på ersättningsnivåer som
inte överstiger 75 %.
För sjukförsäkringen innebär ett system med två
karensdagar mycket stora besparingar inte bara för
företagen utan också för stat, landsting och kommun.
Vi vill bygga vidare på ett öppet husläkarsystem
och etableringsfrihet för att nå fram till ett sjukför-
säkringssystem som garanterar valfrihet för patienten
men också för personalen när det gäller att välja ar-
betsgivare, samt för kvaliteten i vården.
Även svårt sjuka och handikappade måste få be-
stämma över sin vardag genom att på lika villkor få
välja mellan olika former av service, vård och boende.
Så långt detta är ekonomiskt och praktiskt möjligt
måste de mest vårdbehövande också få behålla ett
eget hem i äldrevården - även sedan man flyttat till
institution.
Alternativ äldreomsorg och äldrevård som uppfyl-
ler rimliga kvalitetskrav skall ges samma rätt till
samma stöd från det allmänna som motsvarande of-
fentligt bedriven verksamhet.
Välfärdspolitiken måste ha som utgångspunkt ett
system med gemensam finansiering, men där resur-
serna styrs mot de reella behoven och i stor utsträck-
ning följer de val som den enskilde själv träffar. Där-
med kombineras marknadens fördelar, som valfrihe-
ten, med det gemensamma ansvarets rättvisa och
solidariteten med dem som ej kan välja.
Det allmännas uppgift blir att säkerställa att även
de individer som av olika skäl ej själva kan föra sin
talan eller göra meningsfulla val garanteras med andra
jämbördiga förhållanden.
Herr talman! En välfärdspolitik med denna in-
riktning kommer att möjliggöra en bättre service och
ge helt nya möjligheter såväl för dem som arbetar
inom vård, omsorg och utbildning som för dem som
är beroende av dessa tjänster. Dessutom leder ett ökat
inslag av konkurrens till bättre utnyttjande av resur-
serna. Då kan vi på ett bättre sätt sörja för att vårt land
återfår en sund samhällsekonomi som i det långa
loppet, herr talman, ändå är grunden för medborgar-
nas välfärd.