Fru talman! Hälso- och sjukvården har under de
senaste decennierna varit stadd i en snabb förändring.
Allt talar för att så blir fallet även i fortsättningen.
Den medicinsk-tekniska utvecklingen går snabbt, allt
fler människor kan få hjälp, samtidigt som resurser
inte ökar. De förändringar som måste ske kommer att
få genomföras utan att nya resurser tillförs sektorn.
Detta ställer stora krav på ett effektivt utnyttjande.
Kvalitetsförbättringar har skett under de senaste åren
och produktiviteten har också ökat, det visar bl.a.
studier från ESO.
Den generella välfärdspolitiken innebär på sjuk-
vårdsområdet att alla, oavsett inkomst, samhällsställ-
ning och bostadsort, skall ha rätt till en bra sjukvård.
Däremot innebär den inte att vård i praktiken bara
skall kunna ges av vårdpersonal som är anställd av
landsting eller kommuner, inte heller att den ekono-
miska styrningen måste ske på ett sätt som står plane-
konomin nära.
Många olika modeller har prövats under de senare
åren, och mycket talar för att de nya styrsystemen lett
till att medborgarna fått mer valuta för skattepengar-
na. Därför finns det goda skäl att fortsätta att utveckla
arbetet med de nya modellerna och lära av såväl goda
som dåliga erfarenheter av utvecklingsarbetet.
Något skäl för statsmakterna att försöka styra hur
landstingen väljer att uppnå ökad effektivitet inom
den egna verksamheten finns enligt vår mening inte.
Däremot är det av mer allmänt intresse hur landsting-
en hanterar frågor som rör konkurrensutsättning av
den egna verksamheten. Därför anser vi att det finns
anledning att pröva hur regler om bättre konkurrens
mellan offentliga och privata vårdgivare skulle kunna
utformas. Vi anser att Hälso- och sjukvårdsutredning-
en HSU 2000 bör få tilläggsdirektiv om detta.
Det är också angeläget att frågor som rör patien-
tens rättigheter ges större utrymme i det sjukvårds-
politiska reformarbetet. Patienternas inflytande över
beslut som gäller vård och behandling måste öka.
Detta var också intentionen bakom den nuvarande
hälso- och sjukvårdslagen. Inflytandet är dock fortfa-
rande begränsat. Enligt den statliga maktutredningen
upplever allmänheten sitt inflytande över sjukvården
som litet.
Under föregående mandatperiod stärktes patien-
ternas ställning med bl.a. vårdgarantin och husläkar-
lagens regler om rätt till en egen läkare. Enligt vår
uppfattning måste detta arbete fortsätta. Vi föreslår
därför att man sammanför gamla och nya regler till en
plats i lagstiftningen, antingen i en särskild lag eller
som ett särskilt avsnitt i HSL, detta för att öka möj-
ligheterna för allmänheten att ta del av reglerna.
I en sådan lag eller ett särskilt avsnitt bör man
pröva att föra in
vårdgarantins och husläkarlagens regler
rätt till information om olika behandlingsalter-
nativ, deras för- och nackdelar samt betydande möj-
ligheter att välja mellan alternativen
rätt att ta del av behandlingsresultat på sjukhus-
nivå
rätt att få ta del av mer än en läkares bedömning,
s.k. "second opinion"
rätt till rehabiliteringsplan och planering för hela
vårdkedjan
rätt till adekvat smärtlindring
garanti för att kvalitetssäkring tillämpas på vår-
dinrättningar
rätt till specialistvård i annat landsting om opar-
tiskt organ så tillstyrker
rätt till vård i hemmet i livets slutskede om inte
medicinska skäl föreligger
Förslag till en sådan lag eller del av lag bör utfor-
mas snarast och föras ut till en bred och allmän de-
batt.
Läkemedelskostnaderna utgör en väsentlig del av
sjukvårdskostnaderna, ca 10 %. I dag finansieras
läkemedlen i öppenvården via Riksförsäkringsverket
och sjukförsäkringen, medan läkemedlen inom den
slutna vården bekostas av sjukvårdshuvudmännen.
För att få en bättre kontroll över läkemedelskost-
naderna inrättade sjukvårdshuvudmännen redan under
1960-talet läkemedelskommittéer med uppgift att
lämna rekommendationer - först till förskrivare i
sluten vård, senare också i öppen vård - om hur läke-
medlen bäst skall användas. Effekten av rekommen-
dationerna har slagit bäst ut i den slutna vården. Det
har dels berott på att sjukvårdshuvudmännen har haft
det ekonomiska ansvaret för läkemedelskostnaderna i
sluten vård och därför känt ett större incitament att
påverka förskrivningen i positiv riktning, dels på att
förskrivarna i sluten vård regelbundet fått information
om förskrivningsmönster och kostnaderna för det och
därmed fått möjlighet till egen medicinsk revision.
Folkpartiet liberalerna anser mot bakgrund av
detta att läkemedel i öppen vård bör finansieras på
samma sätt som läkemedel i sluten vård och att sta-
tens pengar för läkemedel överförs till sjukvårdshu-
vudmännen. Samtidigt bör system införas för återfö-
ring av läkemedelsförskrivningsdata till läkarna i
öppenvården som ett led i läkarnas och distriktsskö-
terskornas medicinska revision av sin egen verksam-
het.
Fru talman! Många oroande rapporter kommer nu
om växande köer till bl.a. operationer, även sådana
som omfattas av vårdgarantin. Det är därför viktigt
med ett brett arbete för att komma åt orsakerna och att
komma till rätta med problemen. Diskussionerna
kring den sjukvård vi vill ge befolkningen bör bedri-
vas mycket brett, och det bör också höra till arbetet
för HSU 2000 att brett förankra de förslag som arbe-
tas fram. Inte minst gäller detta patienterna, och då
menar jag båda dagens och morgondagens patienter.