Fru talman! Sverige halkar efter. Vi har en lång
erfarenhet av hur Sverige har utvecklats i jämförelse
med övriga industriländer under 70-och 80-talen ocn
nu under 90-talet. Vi kan se att Sverige, som har varit
ett av Västeuropas rikaste länder, nu ligger under
genomsnittet. I ett internationellt perspektiv kan vi
notera att fler svenskar blir lågavlönade. Trots att det
har varit löneökningar på 800 % sedan 1970, enligt
Riksbanken, är en stor andel av svenskarna lågavlö-
nade.
I Sverige och Europa finns det inga bra fattig-
domsmått. Det finns det i USA. Om man tillämpar
USA:s fattigdomsmått på Sverige skulle ungefär en
fjärdedel - eller noga räknat 24 % - av svenskarna
vara fattiga. Det är för övrigt betydligt fler än i USA.
Vi kan se att arbetslösheten i Sverige och i Skan-
dinavien är högre än i Kontinentaleuropa. Vi kan
konstatera att Sverige framstår som ett relativt
lågutbildat land. Det sade den långtidsutredning som
tillsattes av den förra regeringen Carlsson. Det är
kanske ett av de mer pinsamma konstateranden som
den långtidsutredningen gjorde. Det finns vårdkriser.
Det finns människor som inte får vård fast de behöver
vård.
Den här bilden visar situationen i början av 90-
talet, när vi hade haft en lång period av den tredje
vägens politik. Vi befann oss i det stora raset. Vad
beror detta på? Det finns många orsaker. Jag tänker ta
fram två.
Den ena orsaken är högskattesamhället. Bekymret
med högskattesamhället är att kostnaden för att ta ut
skatten är så mycket högre än den välfärd som man
får för skattepengarna. När man kommer upp i höga
skattetal är skadorna betydligt större än nyttan. Man
kan gräla om hur mycket det rör sig om. En del häv-
dar att den extra skattekronan i vissa fall gör tre gång-
er större skada än nytta. Arbeten urholkas. Sparandet
motverkas. I Sverige är det ett ohälsosamt lågt hus-
hållssparande. Behöver man motverka företagande? I
Sverige saknas det kanske 100 000-150 000 företag
för att landet skall kunna kallas ett välfärdsland. Ut-
bildning motverkas. Det lönar sig inte att utbilda sig.
Den förra långtidsutredningen sade, som sagt, att
Sverige är ett relativt lågutbildat land. Sverige är ändå
ett land med 150 års folkbildningstradition. 1842
fanns faktiskt folkskolestadgan.
Högskattesamhället innebär att man tar ut hög
skatt på låga inkomster. Det är förutsättningen för
högskattesamhället. Om man har en hög total skatte-
kvot måste man redan från början beskatta mycket
högt.
Nu vet vi ganska väl att alla högskattesamhällen
har problem. Möjligen kan man göra undantag för de
länder som har oljeinkomster. Vi vet också att robusta
socialförsäkringssystem väl låter sig förenas med ett
måttligt och t.o.m. ett lågt skattetryck. Det har man
110 års erfarenhet av, sedan Bismarck införde detta
system i 1880-talets Tyskland.
Det andra huvudproblemet är de offentliga mono-
polen. Att vi får så litet för skattepengarna beror just
på att de kramas ut genom monopolen. Skattesats-
ningarnas största fiende är de offentliga monopolen,
eftersom skattepengarna i och med dem ger en mindre
effekt. Vi borde ha en ordning där varje skattekrona
utsätts för konkurrens så att vi får ut det mesta möjli-
ga. Naturligtvis måste myndighetsuppgifter och sam-
hällets tvångsmakt ligga i det offentliga monopolet.
Patienter får sämre service. Anställda i de offent-
liga monopolen får låga löner. Samhället i övrigt
tappar i effektivitet och välstånd som en följd av de
offentliga monopolen. Detta ligger också bakom
iakttagelsen att man inte kan ha en socialistisk väl-
färdsstat.
Många länder har tillämpat ett socialistiskt sam-
hällssystem under en lång tid. Det är faktiskt en tred-
jedel, kanske mer, av jordens befolkning som har levt
under detta system. Överallt har vi sett resultatet. Alla
är fattiga utom en liten minoritet i nomenklaturen.
Det intressanta med de socialistiska systemen är
inte bara fattigdomen och miljöförstöringen utan
också att välfärdssystemen har brustit. Det har varit
en urusel sjukvård. Vi kan se hur familjepolitiken har
utformats. När det gäller livslängd, barnadödlighet
och behandling av svaga grupper som handikappade,
omsorgstagare etc. är förhållandena under all kritik.
Det går inte att bygga ett socialistiskt välfärdssamhäl-
le. Det går inte ens att bygga en socialistisk välfärds-
stat. Det var själva grundidén bakom socialismen.
Därför är det naturligtvis det största fiaskot av alla.
Det är litet svårt att förstå den socialdemokratiska
politiken. Vi har sett en mycket reaktionär politik.
Man går de facto tillbaka till den tredje vägens politik.
Man går tillbaka till det tillstånd som rådde för ca 3 år
sedan. Då blir det rimligtvis så här. Det jag beskrev
inledningsvis var ju inte en situation när vi hade en
statsfinansiell kris. Det var situationen när grunden till
den statsfinansiella krisen lades men inte när den
fanns.
Vi känner ganska väl till hur den gamla politiken
var. Den fördes fram till 1976, och den fördes med
stor tydlighet 1982-1991. Om man går tillbaka till
den politiken uppstår naturligtvis samma effekter som
uppstod under dessa perioder. Man tar om den gamla
politiken. Hur ser det då ut om 15-20 år? Det skulle
vara mycket intressant att veta det. Kommer Sverige
då att vara Västeuropas fattigaste land, möjligtvis
efter Grekland? Kommer vi alla att vara lågavlönade i
Sverige? Kommer 50 % att vara fattiga, enligt den
amerikanska definitionen? Kommer det att finnas
ständiga köer? Kommer vi så småningom att få ett
femtionde sparpaket i det befintliga systemet? Det är
risken om vi behåller systemen men sparar och sparar
och skär i dem hela tiden och låter kösamhället lösa
problemen. Det vore intressant att veta om Socialde-
mokraterna vill ha en återgång till den tredje vägens
politik. Vad är det egentligen man strävar efter?