Fru talman! Den svenska socialpolitiska modellen
har vuxit fram under decennier av reformarbete. Ål-
derspensioner till alla och barnbidrag utan behovs-
prövning har från mitten av 1950-talet kompletterats
med inkomstrelaterade förmåner. Hela arbetskraften,
men också grupper utanför den ordinarie arbetsmark-
naden, omfattas av det allmänna trygghetssystemet.
Den svenska modellen syftar också till att ge alla
möjlighet att försörja sig. För att det skall vara ett
realistiskt alternativ för kvinnorna krävs ett omfattan-
de offentligt åtagande när det gäller omsorgen om
barnen och de gamla.
Det finns åtminstone tre fördelar med den här ty-
pen av system. Två handlar om effektivitet och en om
rättvisa. För det första ger inkomstrelateringen i sig
starka drivkrafter till förvärvsarbete. Ju mer man
arbetar, desto bättre blir förmånerna. För det andra
ger de allmänna försäkringarna arbetstagarna en möj-
lighet att röra sig mellan olika företag utan de hinder
och gränser som mera företagsanknutna trygghetssys-
tem innebär. Rättvisan stärks om alla är med i samma
obligatoriska försäkring. Då kan man ta ett särskilt
ansvar för utsatta grupper såsom äldre, handikappade
och ensamföräldrar.
Strategin har varit lyckosam. Fattigdom och
ojämlikhet har hos oss reducerats kanske mer än i
något annat västland. Fler kvinnor förvärvsarbetar,
men det har också kunnat förenas med ett efter väst-
europeiska mått högt födelsetal. Sett i ett internatio-
nellt perspektiv har situationen för utsatta grupper
också varit gynnsam. Barnen och de gamla har det
relativt sett bättre i Sverige än i andra länder. En
grupp - de svenska ensamföräldrarna - har intressant
nog, jämfört med andra länder, betydligt högre in-
komster av egna arbetsinkomster. Deras direkta in-
komstberoende av staten är alltså mindre, samtidigt
som ensamföräldrarna naturligtvis är mera beroende
än någon annan av tillgång till offentligt subventione-
rad barnomsorg för att kunna arbeta på marknaden. I
ett jämförande perspektiv avviker Sverige också där-
för att kvinnorna och barnen inte har ökat sin andel
bland de fattiga.
Det finns således starka skäl att värna om grun-
derna för den svenska socialpolitiken, även när de
stora statsfinansiella problemen kräver åtgärder för en
sanering av svensk ekonomi. Det är dock helt klart att
de nedskärningar som görs är av en sådan storlek att
de märks. Det är därför viktigt att alla får vara med
och dela på de bördor som en sanering av finanserna
kräver.
Förändringarna under senare år har gjort framför
allt sjukpenningförsäkringen komplicerad med olika
typer av ersättningsnivåer för olika perioder. Detta är
bakgrunden till regeringens förslag om en allmän
ersättningsnivå på 75 % från första dagen till sista.
Strävan är att göra socialförsäkringen mera enhetlig
och sammanhållen. De förslag som läggs fram skall
dessutom utgöra grunden för Sjuk- och arbetsskadebe-
redningens fortsatta arbete.
Pensionerna påverkas av flera åtgärder i såväl den
ekonomisk-politiska propositionen som i budgetpro-
positionen. Den stora besparingen består i att basbe-
loppet inte indexeras fullt ut efter konsumentprisin-
dex. Det finns en underliggande tendens till att pen-
sionärskollektivet får en förbättrad ekonomisk ställ-
ning som har att göra med att de som nu pensioneras
har allt högre pensionspoäng, särskilt jämfört med de
äldsta som successivt lämnar systemet.
Ovanpå denna underliggande tendens har det till-
kommit faktorer som har medfört att de äldres eko-
nomiska situation numera är relativt bättre jämfört
med dem i förvärvsaktiv ålder. En viktig faktor är att
inkomsterna för dem i förvärvsaktiv ålder har minskat
i massarbetslöshetens spår. En annan faktor är att
höjningen av de kommunala bostadstilläggen tycks ha
gynnat de pensionärer som har de lägsta inkomsterna.
Varje enskild pensionär har inte fått det bättre.
Vissa har förlorat en del i standard genom framför allt
justeringarna av indexuppräkningen. Men sammanta-
get har ålderspensionärerna och pensionärerna i all-
mänhet sedan slutet av 80-talet fått det bättre jämfört
med den övriga befolkningen. De pensionärer som har
de allra lägsta inkomsterna har också undantagits från
ytterligare besparingar i budgetpropositionen.
Även barnfamiljerna har fått delta i besparingarna,
framför allt genom barnbidraget. Jag beklagar att
samtliga borgerliga partier har avböjt att vara med i
den familjepolitiska beredningen. Jag beklagar att ni
inte ens är beredda att sätta er ner och diskutera olika
besparingsalternativ. Jag tror att det skulle ha blivit en
bra diskussion. Mest beklagar jag att vi i dag har en
borgerlig opposition som inte förmår fatta svåra be-
sparingsbeslut utan väljer att smita undan. Efter att ha
läst era motioner förstår jag dock att det förmodligen
skulle ha blivit svårt för er att sitta i samma bered-
ningsgrupp och ha så olika förslag. Det hade blivit
alltför uppenbart att borgerlig familjepolitik är en
enda röra och spretar åt alla håll.
Det strama budgetarbetet syftar till att skapa ut-
rymme för satsningar på sysselsättning och tillväxt.
På Socialdepartementets område har regeringen pri-
oriterat de delar som har med vård och omsorg att
göra och som inte tål flera besparingar om alla skall
kunna garanteras en god social service.
Det finns ett annat viktigt mål med att säkra resur-
serna till vård och omsorg som har med själva grun-
den för vårt välfärdssystem att göra - med själva
arbetet. Om vi inte kan garantera en god omsorg för
barnen kan vi rimligen inte förvänta oss att deras
föräldrar skall kunna arbeta i den utsträckning som de
faktiskt gör.
Att förbättra drivkrafterna för arbete är viktigt.
Det präglar den reformering av pensionssystemet som
nu är under genomförande. Sedan 1990 är rehabilite-
ring ett centralt mål för försäkringskassornas arbete
med ohälsoförsäkringarna. Syftet med den sjuk- och
arbetsskadeberedning som förbereder en reformering
av försäkringen på detta område är att ytterligare
stärka de rehabiliterande insatserna. Välfärdsstaten
syftar till arbete, och den förutsätter arbete för sin
finansiering.
Regeringen har haft två riktmärken när utgifts-
minskningarna har föreslagits. För det första har det
gällt att skydda verksamheterna, och för det andra att
behålla socialpolitikens generella prägel. Ett av de
viktigaste skälen till det är att man genom den gene-
rella välfärdspolitiken kan undvika fattigdomsfällor
och kraftiga marginaleffekter som gör att stora grup-
per låses in i arbetslöshet och bidragsberoende.
I många andra länder har stora delar av den vuxna
befolkningen blivit utestängda från avlönat arbete,
som t.ex. de arbetslösa, de förtidspensionerade och
kvinnor med barn. Vi har haft ett av världens högsta
arbetskraftsdeltagande. Ett av de absolut viktigaste
målen är att vi återigen skall erövra denna position.
Den svenska lösningen av hur omsorgsarbetet har
organiserats har inneburit att vi valt att betala för det
arbete som tidigare har utförts gratis i hemmet. Kvin-
nors ställning har stärkts, men också mäns. När
svenska familjer tillfrågas om vad som ses som den
ideala fördelningen av arbete säger de flesta att både
mamma och pappa borde kunna arbeta deltid. Så
fungerar det i allmänhet inte. Det är mamma som gör
det. Men det är en stor vinst att värderingarna ser ut
på det sättet.
Då de allra flesta kvinnor säger att de vill arbeta
deltid medan barnen är små måste vi göra det eko-
nomiskt möjligt. Det kan vi bara göra genom att se till
att det finns god barnomsorg till rimliga avgifter och
att det inte byggs upp bidragssystem som skapar kraf-
tiga marginaleffekter när man sedan vill gå upp i
arbetstid. Olika varianter av vårdnadsbidrag, barnkon-
ton osv. gör just det långa deltidsarbetet olönsamt.
Inkomstprövade barnbidrag har samma sorgliga ef-
fekt.
Vi måste se det som något positivt att alla små-
barnsföräldrar inte är högproduktiva och att deras
barnomsorgsplatser inte på kort sikt är lönsamma i
någon krass kameral bemärkelse. På litet längre sikt
har det en enorm betydelse både för landet, ekonomin
och för jämställdheten för kvinnor och män. Genom
att föräldrar behåller sin anknytning till arbetsmark-
naden under åren med små barn behåller de sin yrkes-
kompetens och har mycket bättre möjligheter att få
bra arbeten senare när de har möjlighet att satsa mera
tid och kraft på arbetet.
Genom att välja att skära ned på transfereringarna
i stället för på verksamheterna, genom att behålla den
generella strukturen på bidragssystemen och genom
satsningen på sysselsättningspolitiken kan vi leva upp
till de mål som vi anser vara de verkligt viktiga med
välfärdsstaten. I stället för att låsa in delar av befolk-
ningen i arbetslöshet eller stänga ute folk från arbets-
marknaden och in i bidragsberoende skall vi satsa på
att ge alla möjligheten att få ett jobb och försörja sig
själv.