Fru talman! Jag tänker i detta inlägg ta upp tre
aktuella frågor som vi i Vänsterpartiet vill lyfta fram i
debatten om den svenska välfärden.
Den första frågan gäller behovet av en ny lågin-
komstutredning, eller kanske vi hellre skall kalla det
en levnadsnivåutredning.
Den andra frågan gäller vår syn på sjukvårdens
roll i vårt samhälle.
Den tredje frågan gäller massarbetslöshetens so-
ciala konsekvenser ur ett mänskligt perspektiv och ett
folkhälsoperspektiv.
Att behovet av en låginkomstutredning ökat bevi-
sas bl.a. av att det har väckts fyra motioner i frågan.
En har väckts av Susanne Eberstein m.fl. En annan
har väckts av Rune Berglund m.fl. En enskild motion
har väckts av Kenneth Kvist. Den fjärde motionen är
Vänsterpartiets sjukvårdspolitiska motion, som inne-
håller en hemställanspunkt med detta krav.
I gårdagens partiledardebatt påpekade Folkpartiets
nya manliga språkrör Lars Leijonborg upprepade
gånger att det saknas uppföljningsstudier av hur de
redan beslutade och kommande besparingarna slår.
I samma debatt valde Ingvar Carlsson att redovisa
de bekväma siffror som står på s. 71 i sammandraget i
finansplanen. Där framgår det att den rikaste tionde-
len av hushållen får bidra med 28 % av inkomstför-
stärkningarna, och den fattigaste tiondelen bidrar med
5 %.
Om Ingvar Carlsson däremot hade valt att vända
på bladet och redovisat de siffror som finns på s. 72,
blir fakta genast mer obekväma. Där framgår med all
önskvärd tydlighet att den fattigaste tiondelen av
hushållen i förhållande till sin disponibla inkomst får
bära lika stora bördor som den rikaste tiondelen. De
hushåll som klarar sig bäst är de som ligger i de näst
högsta inkomstskikten på inkomstskalan, dvs. den
välbärgade medelklassen.
Nu tycks detta inte bekymra Ingvar Carlsson. Men
jag kan försäkra att detta bekymrar oss desto mer.
Därför har vår partigrupp ägnat mycket kraft för att
hitta lösningar som kan ge en mer rättvis fördelnings-
profil åt det senaste sparförslaget på 20 miljarder
kronor.
Vi tror att vårt förslag uppfyller det nödvändiga
sparmålet med bevarad rättvisa. Men fortfarande
kvarstår behovet av en låginkomst-eller levnadsnivå-
utredning. Vad är det som har hänt i vårt samhälle
under de senaste 20 åren? Hur klarar människor av sitt
uppehälle och sin försörjning? Är det många som far
illa i samhället i dag? Är vi på väg mot ett s.k. två-
tredjedelssamhälle, som så många pratar om? Det är
litet bevänt med att fatta obekväma beslut, om man
inte vågar ta konsekvenserna av sina handlingar och
se sanningen i vitögat. Därför behövs en ny lågin-
komstutredning.
Så över till sjukvården, som i dagarna åter kommit
i blickpunkten. Åter är det fråga om skandalösa för-
hållanden som kommit i dagen. Det är några gamling-
ar som legat döda i sina lägenheter i månader och en
ung flicka som nekats en planerad hälsensoperation
trots stora smärtor.
Åter dras samma politiska process i gång. Det är
helt förutsägbart. Kvällstidningarna utkräver ansvar.
Politikerna skyller på varandra eller på tjänstemännen
- och vice versa. Socialstyrelsen rycker ut på en in-
spektionsrunda.
Men ingen talar om att det är pengar som behövs -
ingen utom Jerzy Einhorn och Vänsterpartiet.
Det är ju bristen på resurser som är huvudanled-
ningen till att problemen dyker upp med allt tätare
intervall. Som enda parti i riksdagen har vi konsek-
vent motsatt oss neddragningar i vården. I valrörelsen
var vi det enda parti som drev frågan om bättre resur-
ser till kommuner och landsting. I vår ekonomiska
motion fullföljer vi våra ambitioner och föreslår att 2
miljarder kronor tillförs till kommuner och landsting.
Dessutom anvisar vi 900 miljoner kronor för att för-
hindra hotande uppsägningar av personal inom den
offentliga sektorn. Det handlar om ca 40 000 jobb.
Jag vill härmed försäkra att från vår sida kan det
ekonomiska läget aldrig bli så svårt att vi tänker offra
den svenska sjukvården på den penningslukande
marknadens altare.
Dessutom finns det ett ekonomiskt argument att
satsa på vården. I ekonomiska sammanhang talas det
numera allt oftare om att framtidens branscher ligger
inom tjänstesektorn och att de bygger på kunskaper,
kompetens, modern teknik och servicetänkande.
Allt detta kännetecknar den svenska sjukvården.
Dessutom är den lokaliserad över hela landet och är
en viktig beståndsdel i den nationella ekonomin. De
som förespråkar nedskärningar och åtstramningar
inom den svenska sjukvården har fel. Den svenska
sjuk-och hälsovården är fortfarande en framtids-
bransch där mycket återstår att utvecklas och förbätt-
ras.
Nu ser jag att min taletid är ute. Jag får återkom-
ma till frågan om massarbetslösheten. Det är en viktig
fråga ur folkhälsosynpunkt och social synpunkt. Vi
vill ha en kortare arbetsdag, som andra talare också
har varit inne på.