Herr talman, socialministern, riksdagsledamöter!
Vi som är valda till riksdagsledamöter och den tillsat-
ta regeringen har ett stort ansvar för hur Sverige som
land med naturresurser, skogar och vatten förvaltas
men också för hur de tillgångar vi har i form av inves-
terat kapital, pengar och resursen människor i Sverige
förvaltas.
Vi i Miljöpartiet har en syn på framtiden, att göra
den möjlig, som är grundläggande. Rent vatten, frisk
luft och en levande jord är tre förutsättningar för
överlevnaden. Vi vet alla här i salen att alla tre är
hotade. Gränsöverskridande luftföroreningar, smutsi-
ga vattendrag, t.ex. Östersjön, hotat grundvatten,
jordflykt i Skåne, erosion, kadmium i åkerjorden, för
att hålla mig till några få exempel inom Sveriges
gränser.
De flesta av dessa miljöhot är vi människor själva
orsak till, liksom kalhuggning, brytning av uran med
lakrester och ökenspridning, och det är bara vi männi-
skor som kan vända den destruktiva utvecklingen.
Vad har denna miljöinledning med välfärden att
göra? Väldigt mycket faktiskt! Om vi vill ha männi-
skor som skall skapa ett bättre samhälle och en bra
situation för sig och sina familjer, behöver de ha sina
basbehov tillfredsställda.
Jag har också tidigare sagt att t.ex. de människor i
Rosengård i Malmö eller i Borlänges bostadsbestånd
som blir vräkta för att de inte kan betala hyran strun-
tar fullständigt i att sortera sopor. I vissa miljonstäder
i tredje världen lever 10 000 - 40 000 människor på
soptipparna av att sortera sopor, men det är inte en
sådan sopsortering jag tänker på nu.
Antalet bostadslösa i Sverige uppskattas till
ca 10 000. Ungefär samma siffra gick man ut med för
sex eller sju år sedan, men jag är övertygad om att de
är fler nu. Statistiken när det gäller utförsäkrade ar-
betslösa och bostadslösa såväl som gömda flyktingar
är av naturliga skäl ofullständig.
Inom EU räknar man med 3-5 miljoner bostadslö-
sa, plus de många hundra tusen till flera miljoner som
uppehåller sig illegalt och jobbar svart utan tillstånd
eller trygghetslagar över huvud taget.
Right Livelihood Award, det s.k. alternativa No-
belpriset, utdelas här i riksdagen varje år i november.
Dess grundare Jacob von Yxkull sade i sitt tal vid
utdelningen av priset nu senast att varje gång vi fattar
ett beslut i olika beslutande församlingar borde vi
föreställa oss att vi hade en av jordens fattiga och
utsatta eller ett sjukt eller misshandlat eller utnyttjat
barn vid vår sida. Vi borde vid varje beslut tänka efter
om just detta beslut gagnade dessa våra minsta. Det
blir både lättare och svårare att fatta rätt beslut med
detta som utgångspunkt.
Vi tror ofta att Sverige står utanför fattigdom, ut-
slagning och förtryck. Men det gör vi inte. Förtryck
förekommer inom sjukvården, har vi hört nyligen. Det
förekommer inom familjerna, mot barn, kvinnor,
utslagna, mot alla egentligen. Flyktingar som har
nekats asyl och som gömmer sig är väl de mest utsatta
människor vi har i Sverige. De står utanför alla
skyddsnät och har, visar det sig, fått uppehållstillstånd
när deras verkliga skäl kommit i dagen.
Välfärdspolitiken är i kris. Närmare en miljon
människor står utanför sjukförsäkringen, de är noll-
klassade. Drygt 300 000 saknar arbetslöshetsförsäk-
ring. Antalet föräldrar som bara får föräldraförsäk-
ringens garantinivå har fördubblats sedan mitten av
80-talet. Var femte person i arbetsför ålder saknar ett
fullgott grundskydd i livets sårbara skeden.
Vi måste sluta tala om "risken" att Sverige utveck-
las mot ett trefjärdedelssamhälle. Vi är redan på väg i
full fart mot det - eller ett tvåtredjedels kanske. Trots
kunskap om ökad misär i välfärdens marginaler berör
diskussionen om nedskärningens effekter egentligen
bara dem som redan befinner sig i trygghetssystemen,
inte dem som står utanför. De grupper i samhället som
står utanför har mer eller mindre glömts bort.
Tapio Salonen, doktor i sociologi i Lund, kommer
de här siffrorna ifrån.
Kostnaden för socialbidragen har ända sedan
1800-talats början motsvarat 5 % av befolkningen. Nu
ökar antalet socialbidragstagare markant, och det har
också blivit en förskjutning av grupperna. Det är inte
längre de vanliga grupperna av halvt utslagna männi-
skor som får socialbidrag. Flera än tidigare har halkat
utanför systemen. Troligen fick var femte svensk
socialbidrag någon gång under 80-talet.
Det typiska för en person eller ett hushåll som får
socialbidrag under 90-talet är svag förankring på
arbetsmarknaden och/eller dåligt försäkringsskydd.
Individens prestationer i arbetslivet är avgörande för
att ej ramla igenom maskorna i välfärdssystemet.
Välfärdskrisen är en moralisk och politisk kris och
framför allt en fördelningskris. De rika blir allt rikare
och har bl.a. genom bankerna - det är bara ett exem-
pel - spelat med våra pengar. De fattiga blir allt fler
och allt fattigare. Som fattig räknas man i EU om man
har mindre än 50 % av medelinkomsten i ett land. Det
är kanske en dålig beräkningsgrund, men vi måste
utgå från någonting.
Den offentliga sektorn skärs ned. I och med att
många arbetstillfällen försvunnit friläggs nu den
egentliga sysselsättningskrisen, som är en blandning
mellan återkommande lågkonjunkturer och en mer
grundläggande omställning från ett industridominerat
samhälle till ett tjänsteproducerande.
Nästan 20 % av arbetskraften står nu utanför den
ordinarie arbetsmarknaden. Några står utanför den för
gott - vi har 400 000 förtidspensionärer - andra under
en kortare eller längre tid.
Så länge som full sysselsättning var ett realpoli-
tiskt samhällsmål hade trygghetssystemens nuvarande
utformning ett berättigande. Under det att vi kämpar
med sysselsättningskrisens ekonomiska orsaker, utan
att på allvar ta itu med de strukturella, närmar vi oss
samma arbetslöshetsnivåer som i det övriga EU. Allt
fler människor slås ut från arbetsmarknaden och ham-
nar utanför trygghetssystemen, förvisade till välfär-
dens marginaler.
Lars Ingelstam, professor inom temat teknik och
social förändring vid Linköpings universitet, anser att
satsningen på att industriell modernisering skall skapa
flera jobb och välfärd är uttryck för ett gammalt tän-
kande. Ja, vi måste tänka om. Maria-Pia Boëthius
varnar för vad som händer om vi släpper den svenska
modellen, som bygger på ett generellt välfärdssystem.
Miljöpartiets förslag är ett både generellt och be-
hovsprövat välfärdssystem. Vi menar att man vid upp
till 12 000 kr inkomst per månad tvärs igenom alla
försäkringar skall få 80 % av arbetsinkomsten. Av det
som man tjänar därutöver skall man få 40 %. Det gör
att låginkomsttagarna blir i varje fall hyggligt skydda-
de. Även höginkomsttagarna får en ökning av sin
ersättning, om också inte så hög. Barnbidraget bör
höjas med 250 kr och beskattas. Det betyder en höj-
ning för inkomsttagare med extremt låg lön och en
ordentlig sänkning när statsskatten tar vid. Vårt väl-
färdssystem är alltså både generellt och behovsprövat
genom skattesystemet.
Tar man bort de generella välfärdssystemen kom-
mer det argument som vi tidigare hörde fram, att man
måste vända ut och in på sig, så att säga andligen klä
av sig, för att få någon ersättning. Våra två parallella
förslag har en mycket bra egenskap, nämligen att de
bildar ett både generellt och behovsprövat system.
Krisen för lönearbetet blir också en kris för de so-
ciala skyddsnäten. Detta sker i hela i-världen. Vi talar
fortfarande om kapitalism och socialism och försöker
lösa dagens problem med 60-70-talets lösningar. Men
vi måste för att få bibehålla en rättvis fördelning av
arbete/arbetslöshet och rikedom/fattigdom föreställa
oss en helt annan samhällsutveckling. Skyddsnäten
tenderar att bli privata, men det betyder också att de
stora grupperna hamnar utanför. Det blir vår uppgift,
oavsett partifärg, att finna lösningar på dessa pro-
blemställningar. Miljöpartiet har förslag som i går
lades fram av vårt kvinnliga språkrör Marianne Sa-
muelsson och som i dag i delar har förts fram av mig.
Men de slutliga lösningarna, kanske redan före år
2000, kan komma att se helt annorlunda ut. För alla
människors rätt till ett värdigt liv: Släpp skygglappar-
na och låt oss ta vårt ansvar som politiker i Sveriges
rikdsdag!