Herr talman! Eftersom området norr om Dalälven
har förts på tal, skall jag passa på att hälsa till Göran
Eklund - legendarisk tandvårdschef i Norrbotten. Han
har skrivit en tankeväckande jubileumsskrift om 50 år
med folktandvården i Norrbotten. Han beskriver na-
turligtvis den fantastiska utvecklingen. Han börjar
med att beskriva hur det var när han blev tandläkare
på folktandvården. Det var lätt att hitta till folktand-
vården på den tiden. Det var bara att följa blodspot-
torna från busstationen. Då hittade man till folktand-
vården.
På den tiden handlade det i hög grad om att dra ut
dåliga tänder på barn och ungdomar. Det var jättesto-
ra kariesangrepp. Många fick löständer tidigt. Så var
situationen i min egen föräldrageneration. I en del av
de stora barnkullarna på den tiden kunde hälften ha
löständer, och för dem som var födda senare lagades
tänderna. Det var en fantastisk utveckling i samband
med att folktandvården infördes.
På något sätt är detta intressant för den diskussion
vi för nu. Vi står inför en ny situation i tandhälsan i
Sverige. Hur skall då principerna för ett nytt tand-
vårdsstöd utformas?
Att främja en god tandhälsa är en viktig del av
välfärdspolitiken. Hur detta skall gå till på bästa sätt
när resurserna är knappa, när de unga i befolkningen,
tack vare den framgångsrika tandvården, har en
mycket bra hälsa i förhållande till äldre och vissa
särskilt utsatta grupper har diskuterats under hela 90-
talet. Flera regeringar, med olika färg, har lagt fram
förslag till riksdagen, som sedan har dragits tillbaka
på grund av bristande stöd inför avgörandet och på
grund av en framgångsrik lobbyverksamhet från star-
ka grupper.
Därför är det med stor tillfredsställelse jag i dag
kan konstatera att det förslag till reformerat tand-
vårdsstöd som vi nu diskuterar har brett stöd i kam-
maren. 100 ledamöter må vara emot, men 249 är
faktiskt för. Det är ett gott och brett stöd. Reformen
har också mött bred uppslutning i samhället från vik-
tiga håll - med privattandläkarna som ett undantag.
Så brukar det också vara.
Det är ett stort tillfälle när riksdagen kan fatta be-
slut om att växla över till ett nytt tandvårdsstöd som
är bättre anpassat till de förhållanden som råder nu
och som hör framtiden till.
Varför behöver vi ett nytt system? Tandvårdsför-
säkringen som den ser ut nu firar 25 år nästa år. För
25 år sedan var tandhälsosituationen en helt annan än
i dag. Det fanns stora uppdämda vårdbehov. Det
fanns stora vårdköer. Det fanns en brist på tandläkare.
I dag är det tvärtom - även om det fortfarande finns
betydande tandvårdsbehov inom delar av befolkning-
en. Det är något som jag återkommer till senare.
Det ersättningssystem som har funnits under de 25
åren har varit inriktat på att belöna vårdgivaren -
belöna tandläkaren för varje utförd insats. Dvs. ju mer
tandläkaren har borrat, desto mer har det lönat sig.
Produktiviteten mäts i antalet åtgärder tandläkaren
utför. Det systemet var utan tvivel det bästa för den
situation som rådde när försäkringen infördes. Syste-
met bidrog till att vårdköerna snabbt kunde arbetas
bort. Allteftersom tandhälsan successivt har förbätt-
rats, har det systemet ifrågasatts alltmer. Systemet
måste ersättas av någonting bättre anpassat som byg-
ger på att stimulera patienter och vårdgivare att slå
vakt om och förbättra tandhälsan. Vi står inför ett
viktigt val.
Om vi då kan konstatera att vi har en mycket god
tandhälsa - bland barn och ungdomar kanske den
bästa i hela världen - hur gör man då för att behålla
den? Det måste vara utgångspunkten. Man skall slip-
pa behöva betala jättedyrt längre fram för lagningar
osv. när den goda tandhälsan inte har upprätthållits.
Hur utformas ett system som stimulerar till att behålla
den goda tandhälsan? Det kan inte vara en god politik
att strunta i att vidmakthålla den goda tandhälsan och
i stället laga längre fram.
Det främsta målet för ett samhällsstöd måste vara
att förbättra tandhälsan hos hela befolkningen, så att
vårdbehovet och därmed den enskildes och samhällets
kostnader på sikt minskar. Det nuvarande systemet
med en prestationstaxa, i kombination med en hög
självrisk, leder inte mot det målet. Det kan inte behål-
las. Det finns också signaler om att det nuvarande
systemet leder till motsatsen om inget görs. Personer
med låga inkomster och andra utsatta grupper i sam-
hället har börjat avstå från att uppsöka tandvården.
Det är främst äldre, långtidssjuka, arbetslösa, invand-
rare och studerande.
På sikt leder det ofrånkomligen till sämre tandhäl-
sa för dessa grupper om utvecklingen får fortsätta.
Det tror jag inte någon här tycker är acceptabelt.
Tandvårdsstödet i vårt förslag har därför inriktats
på fem prioriterade områden. Härigenom används
medlen på ett optimalt sätt. Jag vill också lägga till att
den konstruktionen av stödet gör det lätt att i framti-
den bygga ut eller ändra systemet om det skulle visa
sig motiverat. Det är inte en svaghet utan en styrka i
systemet. Vi kan vara säkra på att vi kommer att be-
höva att justera och rätta till systemet allteftersom
situationen förändras.
Det första prioriterade området är bastandvården.
Det råder ingen tvekan om att det stora flertalet män-
niskor som omfattades av den tandhälsoinriktade
barn- och ungdomstandvård som växte fram i landet
under 50-talet har en mycket bra tandhälsa i dag. Det
har därför varit naturligt att vid utformningen av ett
reformerat tandvårdsstöd bygga vidare på det fram-
gångsrika systemet och låta dess inriktning utgöra
basen för stödet. Därav namnet bastandvård.
Utöver stödet till bastandvården har det varit ange-
läget att prioritera ett särskilt ekonomiskt stöd till
vissa grupper av äldre, sjuka och funktionshindrade.
Det har inte uppmärksammats tillräckligt vilken stor
förbättring det innebär för mycket stora grupper av
äldre och funktionshindrade.
Det andra prioriterade området avser personer
som bor i särskilt boende för service och omvårdnad
och personer som bor i eget boende men har mycket
stora vård- och omsorgsbehov. Det är i högsta grad
rimligt att de här personerna nu kostnadsfritt genom
uppsökande verksamhet kan få sitt muntillstånd be-
dömt och nödvändig tandvård till avgifter som gäller
inom öppen vård, dvs. högst 900 kr för en tolvmåna-
dersperiod.
Då vill jag kort beröra förslaget om att man nu
skulle ta ett jättegrepp och säga: Nu gör vi den stora
utredning som skall koppla ihop munnen med den
övriga kroppen. Ibland får man nog bestämma sig.
Som ni alla vet har det här utretts under hela 90-talet.
Det har verkligen vänts och vridits på. Jag tror att
man särskilt inom professionen skulle stöna och bryta
ihop om vi sade att vi skall koppla jättegreppet på
hela tandvården och koppla ihop den med sjuk- och
hälsovården. Jag tror inte att det är riktigt realistiskt.
Man måste fundera på vad vi ger för uppgifter till en
kommitté. Vi vet - det behöver vi inte utreda vidare -
att det skulle innebära jättestora kostnader. Jag tror
inte att man i något land har lyckats med det. Det är
skilda system, och det kan vi alla beklaga och tycka
att det är konstigt att det blev så, men det är en gång
på det sättet. Men vi kan ta små steg i den riktningen.
Det är det vi gör här. Vi inleder ett sådant sätt att
koppla ihop systemen. Det tror jag är helt riktigt. Ett
exempel på det kan vara att man bedömer effekterna
av anorexi och bulimi - att man ofta får mycket dåliga
tänder på grund av syraangrepp och annat. Det är inte
diagnosen i sig som är viktig utan vilka skador man
får på sina tänder. Därför skall personer med sådana
problem omfattas, det är tanken. De skall kunna få
hjälp genom detta nya tandvårdsstöd. Det är mycket
viktigt att påpeka.
Hur sympatiskt den här tanken än kan vara måste
man också bedöma realismen i den. Jag tror inte att vi
gör tandvården en stor tjänst genom att starta från
början igen och göra en jätteutredning. Det är inte
realistiskt i dagsläget, men vi kan ta små steg.
Det tredje område som prioriteras är tandvård som
ett led i en kortvarig sjukdomsbehandling. Där förs i
stort sett de kategorier patienter som nu har avgiftsfri
tandvård. De får betala vårdavgifter som för besök i
öppen vård, vilket innebär 900 kr under en tolvmåna-
dersperiod. Många av patienterna har sannolikt också
betydande kostnader för läkarvård, vilket innebär små
eller inga kostnader alls för tandvården.
Det fjärde området gäller väsentligt ökat tand-
vårdsbehov till följd av sjukdom eller funktionshin-
der. Det är i hög grad motiverat att en person som har
en sjukdom eller ett funktionshinder som kan medföra
ett sämre försvar mot karies eller andra tandsjukdo-
mar får ett bättre ekonomiskt stöd för sin tandvård än
vanliga patienter.
Det femte och sista prioriterade området gäller ett
särskilt skydd för personer med mer omfattande kost-
nader för åtgärder som inte omfattas av bastandvår-
den. Det är främst protetiska behandlingar. Det finns
fortfarande många, främst något äldre personer, som
behöver större protetiska behandlingar eller göra om
sina tidigare behandlingar. Många av dessa återfinns
bland de särskilda patientgrupper i de prioriterade
grupper som jag nyss har beskrivit. Men det finns
också behov bland patienterna i övrigt av ett ekono-
miskt stöd när större kostnader uppkommer. Det har
varit angeläget att kunna införa en sådan stödform
också. Det finns förstås de som tycker att stödet är
otillräckligt. Man kan alltid önska sig mer pengar. Har
man en given ekonomisk ram måste man diskutera
mycket noga hur vi skall lägga ut stödet och uppnå
bästa möjliga effekt. Vi vet att högkostnadsskyddet är
jättedyrt. Det är ett litet fåtal personer som får del av
det. Så är det också i dag. I dag är den övre gränsen
13 500 kr innan man får ett samhällsstöd för mer
omfattande tandvårdsarbeten.
I valet mellan att satsa resurserna på tandhälso-
främjande tandvård och tandsjukvård har regeringen
valt att i första hand motverka att de stora vårdbeho-
ven uppstår, att behålla en god tandhälsa och att satsa
på särskilt utsatta grupper, någonting som på sikt
måste vara att föredra. Men vi tycker ändå inte att vi
lämnar dem som har stora tandvårdskostnader i
sticket. Förslaget innehåller också ett skydd vid mer
omfattande behandlingskostnader. Det är riktigt att
man får betala enstaka kronor själv också i fortsätt-
ningen, men sedan går samhället in med subventioner.
Får jag också kommentera det här med amalga-
met. Då vill jag bara påminna om att en riksdagsma-
joritet våren 1994 fattade ett principbeslut om att
amalgam som tandfyllningsmaterial skulle avvecklas
inom barn- och ungdomstandvården och inom vuxen-
tandvården senast från 1997 och senare vid behand-
lingen av betänkandet om tandvårdsfrågor att amal-
gamanvändningen inom tandvården skulle avvecklas.
Det här är en mycket tydlig beställning som regering-
en har uppfattat från riksdagen. Därför har vi tagit oss
an den här frågan. Jag tycker att det förslag som vi har
lagt fram om i första hand slopade subventioner och i
andra hand ett förbud mot amalgam ligger i linje med
det principbeslut som riksdagen fattade för ganska
exakt fyra år sedan.
Det är litet förvånande att det finns ett motstånd
från vissa partier mot detta. Skälet för det är att det
skulle vara ett handelshinder att inte lämna ersättning
för amalgam. Det är något förvånande att konstatera
denna omsorg om amalgamet, för det kan knappast
vara obekant att försäkringsersättningen för ädelme-
taller i tandtekniska arbeten slopades för snart två år
sedan. Då hördes inga liknande reaktioner om den
saken.
Får jag också bara kort nämna en sak som kanske
inte har kommit fram så tydligt, det nationella stödet
till vårdgivarnas effektiviseringsarbete, utvärdering
och kunskapsspridning som stöds med 8 miljoner
kronor och kompetenscentrum - jag tror att även
Roland Larsson nämnde det. Det är förstås mycket
viktigt att det här arbetet också sker som en del av ett
nytt tandvårdsstöd.
Tack vare regeringens framgångsrika sanering av
den offentliga ekonomin har vi kunnat undvika plane-
rade ytterligare besparingar och i stället kunna föreslå
en reformering av stödet på en högre nivån än vad
som var planerat. Det är på totalt 1,9 miljarder. Det är
förstås mycket viktigt.
Jag vill passa på tillfället att kommentera uppgifter
från socialnämnder i vissa kommuner som jag tycker
helt har missuppfattat intentionerna i socialtjänstla-
gen. Socialtjänstlagens syfte är att samhället ekono-
miskt och på annat sätt skall hjälpa människor i utsat-
ta situationer så att de tillförsäkras en skälig levnads-
nivå. Själva grundtanken är att utslagning skall mot-
verkas. Målsättningen är att den som får bistånd ge-
nom socialtjänsten så snart som möjligt själv skall
kunna klara sin försörjning. En dålig tandhälsa kan
innebära en belastning för den som vill in på arbets-
marknaden. Tandvård som ges på socialtjänstens
bekostnad får inte utformas på ett sådant sätt att utan-
förskapet förstärks. Vården måste självklart vara i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfa-
renhet. Regeringen kan inte acceptera att utdragna
tänder blir ett klassmärke för socialbidragstagare.
Detta vill jag starkt markera vårt avståndstagande
emot.
Jag tycker att det som har skett på ett par ställen i
landet är otillständigt. Huvudprincipen i socialtjänst-
lagen är att man gör en individuell behovsprövning,
och riktlinjer kan bara vara vägledande. Att med hjälp
av principer inskränka tandvården för dem som får
socialbidrag är därför felaktigt. Kommunerna skall
givetvis sträva efter att hålla socialbidragskostnaderna
inom kontroll, men det får inte ske genom fyrkantiga
regler av det här slaget.
Jag tror också att det nya tandvårdsstödet rimligen
kommer att medföra lägre kostnader även för social-
tjänsten. Här får man nämligen ett stöd till sin ba-
standvård och har möjlighet att upprätthålla en bra
tandhälsa.
Jag är övertygad om att den reform som riksdagen
nu skall besluta om är ett viktigt steg för att lägga
grunden till ett tandvårdsstöd som är väl avpassat för
vår tid och för framtiden. Vi går från ett produktions-
stöd till ett stöd som i första hand främjar tandhälsans
utveckling. Samtidigt får fler stöd, även de utsatta,
och man får hjälp att bygga på den goda tandhälsan i
övergången från barn- och ungdomstandvård till vux-
entandvård.