Fru talman! Socialministern! Det är inte första
gången som vi träffas och debatterar ett tandvårds-
stöd. Det har varit ganska frekvent under 90-talet att
föreslå olika förändringar. Jag vill börja med att
kommentera något av handläggningen av det senaste
förslaget som utskottet har haft att ta ställning till och
det underlag för riksdagens ställningstagande som vi
nu debatterar.
Det här förslaget kom minst sagt sent till utskottet
- kvart över tolv, om man uttrycker sig försiktigt.
Men det har varit en tendens i hela beredningsarbetet
att det har varit väldigt bråttom med att presentera ett
reformerat tandvårdsstöd. Från det att enmansutreda-
ren lämnade sitt förslag hade man en proposition
framme på tre månader. Detta ursprungliga förslag
innehöll dock inget högkostnadsskydd, och det blev
hårt kritiserat för att denna viktiga del i en subvention
till tandvård fattades - inte minst från LO:s sida. Men
det anmärkningsvärda är att man, efter denna omfat-
tande kritik mot förslaget, inom ramen för dessa tre
månader lyckades med konststycket, bravurnumret,
att konstruera ett högkostnadsskydd. Än mer an-
märkningsvärt är att man lyckades få fram 500 miljo-
ner.
Jag har i olika omgångar försökt, fru talman, att få
tillgång till det kalkylunderlag som ligger till grund
för dessa ställningstaganden från regeringens sida.
Det har varit omöjligt.
Det är naturligtvis fullständigt omöjligt att kon-
struera ett tandvårdsstöd med en sådan hantering.
Man måste se helheten i ett tandvårdsstöd. Det går
inte att först lägga fram ett förslag där man pekar ut
vissa grupper som skall omfattas av stödet och sedan
efter remissbehandlingen komma med ett påhäng på
försäkringen i form av ett högkostnadsskydd. Då blir
det precis som det blir, nämligen ett väldigt rörigt
förslag. Av alla förslag som har presenterats under
90-talet, och då ryggar jag inte för att även kritisera
det förslag som lades fram av den borgerliga rege-
ringen, är detta i särklass det rörigaste. Jag beklagar
de människor som skall hantera det här. Det kommer
inte att bli enkelt att hantera detta egendomliga tand-
vårdsstöd.
Jag vill därför i första hand, fru talman, yrka av-
slag på förslaget. Skälen och bevekelsegrunderna för
vårt avslag framgår av reservation 1, som jag skall be
att få yrka bifall till. I övrigt har vi utvecklat våra
tankar om tandvårdsstödet i ett ganska omfattande
särskilt yttrande som är bifogat utskottsbetänkandet.
Varför tycker jag nu att det här är ett dåligt förslag?
Till att börja med tror jag inte att man i en kärv eko-
nomi i första hand skall subventionera friska männi-
skor. För mig och för oss moderater är det fullständigt
naturligt att ett tandvårdsstöd i första hand måste
inriktas på de människor som har ett vårdbehov. Man
måste alltså rikta tandvårdsstödet till vårdbehovet och
inte till åldersgrupper, som man gör. Man binder
orimligt mycket pengar, som jag ser det, i bastandvår-
den. Varför det? Och varför binder man pengar till en
särskild åldersgrupp utöver barn- och ungdomstand-
vården? Denna tycker vi är bra. Vi har bara en syn-
punkt på den, nämligen att vi tycker att den skall
konkurrensutsättas. Det lyckades man inte med i det
här betänkandet heller. Detta måste man alldeles
uppenbart lagstifta om när det gäller barn- och ung-
domstandvården. Även om riksdagen har uttalat ett
önskemål och en rekommendation till landstingen att
man skall upphandla barn- och ungdomstandvården är
det uppenbart så att man inte alls i landet i dess helhet
har följt detta förslag. I det läget finns det ju ingen
annan väg att gå för riksdagen än att lagstifta om
detta, så att det blir konkurrensneutralitet inom barn-
och ungdomstandvården. Barn- och ungdomstandvår-
den är inte enda delen som är bekymmersam. Jag
återkommer senare i mitt anförande till de snedheter
som presenteras i dag.
Man binder alltså orimligt mycket resurser från
stödet i bastandvården till åldersgruppen 20-29-
åringar. Däremot är det ett uselt högkostnadsskydd.
För mig är det fullständigt obegripligt varför man inte
talar om hur högkostnadsskyddet ser ut. Det är ju
faktiskt på det sättet att man får större subvention i
bastandvården, som skall omfatta mindre åtgärder, än
vad man får när man råkar ut för höga tandvårdskost-
nader. Subventionsgraden är ju högre i bastandvården
och mindre i högkostnadsskyddet. Ett exempel på
detta är att en tandvårdskostnad på 6 000 kronor ger
en hundralapp i subvention.
Jag vänder mig till socialministern. Tycker soci-
alministern att det är ett bra högkostnadsskydd att få
en så liten subvention när man faktiskt drabbas av
relativt höga tandvårdskostnader? För tandvårdskost-
nader ända upp till 10 000 kronor är subventionen
försumbar.
För mig är 6 000 kronor ganska mycket pengar.
Och vi skall inte tala om hur mycket pengar det är för
fattigpensionären, som vi brukar säga när vi debatte-
rar, som är frisk i övrigt men som inte har hemtjänst
och som inte omfattas av de särskilt riktade pengarna
som landstingen skall få enligt förslaget. För denna
pensionär är 6 000 kronor väldigt mycket den dagen
han eller hon drabbas av ett stort tandvårdsbehov. Vi
kanske kan återkomma till detta. Jag tycker att det är
djupt allvarligt och tror att det blir mycket svårt att
hantera gränsdragningen.
Jag skall inte sticka under stol med att förslaget
har förtjänster. Vi tycker att det är bra att man riktar
pengar till människor i särskilt boende. Det är väldigt
bra att man i förslaget värnar om de funktionshindra-
de. Det är också mycket bra att man värnar om män-
niskor som på grund av sjukdom kanske får hela sin
tandstatus raserad och därmed stora tandvårdsbehov.
Vi tycker också att det är bra att det blir fri etablering
och en fri prissättning. Men vi ser ju problemen i
förslaget.
Den i särklass viktigaste frågan, om man skall se
på tandvård i ett litet längre perspektiv, är att det är
lika spelregler på marknaden. Det här har man varken
från regeringens eller utskottsmajoritetens sida mäktat
att ta itu med den här gången heller.
Vi fick ju faktiskt, trots att vi hade en mycket,
mycket begränsad tid för utskottsbehandlingen, käm-
pa ganska friskt från oppositionens sida för att över
huvud taget få ett särskilt kapitel om konkurrensfrå-
gorna. Vi moderater vill ha en lagstiftning om detta.
Det är viktigt framför allt när man väljer att lägga ett
förslag om riktade pengar till landstinget. Vi har i sig
ingenting emot den potten pengar till landstinget, men
det måste finnas regler för hur man skall kunna kon-
kurrera.
När det finns aktörer på marknaden, både i folk-
tandvården och i den privata sektorn, är det väl rim-
ligt att de har samma spelregler. I det fallet återkom-
mer jag till att det är viktigt att lagstifta om både barn-
och ungdomstandvården och de särskilda pengarna,
annars kommer vi inte att få någon ordning på det här.
Vi kan dra erfarenheter av vad som har hänt med
barn- och ungdomstandvården efter det att riksdagen
faktiskt uttalade att det var angeläget att skapa möj-
ligheter för landstinget att upphandla barn- och ung-
domstandvård. Erfarenheterna är inte muntra. Jag
befarar - och det beklagar jag, socialministern - att
det blir samma utveckling när det gäller den här typen
av riktade pengar, nämligen att privattandvården inte
får möjlighet att erbjuda sina tjänster i den utsträck-
ning som de skulle kunna. Det är inte bra. Det grund-
läggande problemet i tandvården i dag är att samma
profession spelar på olika planhalvor, och det är otill-
fredsställande i allra högsta grad.
Vi har haft synpunkter på momsen bl.a. och för-
sökt att få ordning på den biten. Visserligen finns det
litet välvilliga skrivningar i betänkandet om momsre-
dovisning och annat, men naturligtvis måste man ta
itu med frågan på allvar. Den har ju också med kon-
kurrens att göra.
Konkurrensfrågorna är alltså väldigt viktiga. Det
är i det närmaste obegripligt att man från både rege-
ringens och utskottsmajoritetens sida helst inte vill ta i
konkurrensfrågorna. Jag vet inte vad det är för på-
tryckningar som har gjort att man ändå har gjort
skrivningar i betänkandet, där man åtminstone nämner
detta som ett problem. I vissa frågor har man valt att
göra tillkännagivanden, vad det nu kan få för effekt.
Jag tror inte att det räcker. Jag tror att man måste gå
in betydligt seriösare i de här frågorna.
Innan vi fått en en lagstiftning på området och in-
nan vi över huvud taget har kunnat göra någonting åt
folktandvården innebär det stora problem inom
landstinget. De har ingen särredovisning mellan barn-
och ungdomstandvården och vuxentandvården, sam-
tidigt som subventionen till vuxentandvården i för-
säkringen successivt har försämrats. Detta är faktiskt
regeringens ansvar. Eftersom regeringen genom åren
har försämrat stödet till tandvårdsförsäkringen, har
andelen subventioner ökat på landstingssidan. Det är
få landsting i dag som har särredovisning av kostna-
derna. Det här är också en snedvriden konkurrens som
är fullständigt oacceptabel.
Sedan finns det ett kapitel som är märkligt i för-
slaget. Det handlar om abonnemangstandvården. Hur
jag än läser och försöker begripa hur man har tänkt att
regleringen mellan vårdtagare och vårdgivare skall
ske, har jag inte blivit mycket klokare. De här tvek-
samheterna hade jag redan under utskottsbehandling-
en.
Vi begärde att Lagrådet skulle titta närmare på
speciellt den här frågan, eftersom vi av erfarenhet vet
att Lagrådet har haft många synpunkter ur lagteknisk
synvinkel på liknande förslag som har lagts fram
tidigare, nämligen om premietandvården. Det fanns
väl skäl att misstänka att förslaget om abonnemangs-
tandvården, även om det var svårt att begripa, skulle
ta en sväng över Lagrådet. Det blev också utskottets
beslut. Efter någon vecka fick vi tillbaka Lagrådets
yttrande, men vi blev ju inte mycket klokare av det.
Lagrådet släpper ju med tvekan igenom förslaget och
kräver ingen särskild lagstiftning. Hur abonnemangs-
tandvården skall fungera förstår jag inte över huvud
taget.
Jag kan inte uppfatta att ett sådant här avtal är nå-
got annat än ett civilrättsligt avtal, och då måste ju
både den som ger vården och den som får vården vara
skyddade. Framför allt måste det finnas någon instans
att vända sig till för att klaga ifall någonting inträffar.
Det kan faktiskt inträffa något både på vårdtagarsidan
och på vårdgivarsidan.
Jag tror kanske inte att man skall göra så stort vä-
sen av detta med abonnemangstandvården. Jag vet
heller inte hur pass attraktivt det kan bli för tandlä-
karna och för dem som behöver tandvård att träffa ett
sådant avtal.
Jag skulle vilja reducera det här till något som lik-
nar den typ av avtal som redan i dag förekommer,
nämligen att om man har ett större behov av tandvård
diskuterar man med sin tandläkare och får ett kost-
nadsförslag. Det är väl ungefär så, tror jag, man skall
se på abonnemangstandvården. Det kommer antagli-
gen inte att bli mer än att man får ett kostnadsförslag
och antingen accepterar det eller förkastar det och
söker något annat. Jag förstår inte heller riktigt vad
det här förslaget har i betänkandet att göra när det inte
ens finns en lagstiftning i botten.
Fru talman! Det här är våra huvudsakliga invänd-
ningar mot förslaget. Vi har alltså ett rakt avslagsyr-
kande. Som jag sade tidigare ber jag att få yrka bifall
till reservation 1 i betänkandet, dvs. avslag på försla-
get.