Herr talman! Jag vill inte sticka under stol med att
jag tycker att detta är ett svårt ämne. Det är Chatrine
Pålsson som i Kristdemokraterna har haft berednings-
ansvaret i den här frågan, och när jag nu sätter mig in
i den, därtill nödd och tvungen, ser jag att det inte är
lätt att hitta goda alternativa lösningar. Den lösning
som regeringen har föreslagit i propositionen har
fördelar, men vi kristdemokrater har likväl valt att
yrka avslag på propositionen i dess helhet, även om
naturligtvis enskilda delar kan diskuteras och har
fördelar.
Jag menar alltså att propositionen innehåller flera
goda delförslag. Jag kan också hålla med om att re-
servanterna har flera goda idéer. Men i och med att vi
har yrkat avslag på propositionen i dess helhet och
därmed på utskottets hemställan kommer vi att rösta
nej vid den första voteringen och att avstå i de följan-
de.
Jag kan mycket väl hålla med Thomas Julin m.fl.
vad gäller barnens valfrihet. Vår känsla för tandläkare
är ju bitvis irrationell. Ibland fungerar det, ibland
fungerar det inte, och man kan inte säga att den ena
tandläkaren är bättre än den andra. Det är bara så att
man reagerar olika. Om det låser sig för ett barn
känns det väldigt konstigt att behöva säga: Det här är
den enda tandläkaren - välj den eller låt bli! I stället
kan en annan tandläkare, t.ex. en privat tandläkare -
så är det på många orter norröver - vara det alternativ
som behövs för att lösa problemet.
Jag vill nu i stora drag redogöra för kristdemokra-
ternas tandvårdspolitik. Också vi har naturligtvis
registrerat att befolkningen i Sverige under lång tid
har haft en god tandhälsa och har det nu också. Det
råder inga delade meningar om det. Detta beror na-
turligtvis i huvudsak på den målmedvetna och före-
byggande verksamhet som har bedrivits bland barn
och ungdomar under de senaste 40 åren.
Vi menar att det förebyggande arbetet även i fort-
sättningen måste ges hög prioritet och att kostnaderna
för detta måste hållas på en rimlig nivå för patienter-
na. Vi anser att detta är det enda sättet att på sikt
minska samhällets kostnader för tandvård.
Vår utgångspunkt är att alla skall garanteras till-
gång till god tandvård. På sikt bör därför sjukförsäk-
ringen och tandvårdsförsäkringen, som vi har hört
tidigare, samordnas i ett sammanhållet försäkringssys-
tem för hela kroppen. Kristdemokraterna anser det
märkligt att just sjukdomar i munhålan skall omfattas
av ett eget försäkringssystem, skilt från det system
som omfattar den övriga delen av människokroppen.
I takt med att en allt större del av befolkningen i
framtiden kommer att tillhöra de generationer som - i
varje fall enligt vad vi kan bedöma - kommer att ha
ett litet behov av tandsjukvård borde förutsättningarna
för att låta denna vård omfattas av samma ersättnings-
regler som gäller för övrig hälso- och sjukvård vara
goda. Vi menar att utsatta grupper med stora tand-
vårdsbehov därigenom till en rimlig kostnad får möj-
lighet till den tandvård de behöver. En utredning bör
därför tillsättas med uppgift att analysera och ge för-
slag till ett sammanhållet försäkringssystem för hela
kroppen. I den uppgiften sammanfattas i stort sett
kristdemokraternas syn på ett framtida tandvårdsför-
säkringssystem. Det behöver här tas ett helhetsgrepp.
I avvaktan på en sådan ordning bör enligt vår me-
ning äldre personer, sjuka och funktionshindrade med
kommunal omsorg inklusive hemsjukvård genom
uppsökande verksamhet erbjudas kostnadsfri mun-
vårdsbedömning, och för de behandlingsinsatser som
därefter kan bli nödvändiga skall patienten betala
samma avgifter som gäller i den öppna hälso- och
sjukvården.
Vidare anser vi att de avgiftsbestämmelser som
gäller inom den öppna hälso- och sjukvården skall
gälla även för personer som under kortare tid har
behov av tandvård som ett led i en sjukdomsbehand-
ling. Vi konstaterar att regeringen tydligen har samma
uppfattning när det gäller stödet till dessa grupper.
Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av
att den uppsökande verksamheten och den tandvårds-
behandling som därefter kan bli nödvändig konkur-
rensutsätts. Den erfarenhet som finns efter det att
etableringsfriheten för läkare och sjukgymnaster av-
skaffats och ersatts av vårdavtal tycker vi visar att
lagstiftning om konkurrensutsättning är nödvändig.
Det bör därför i lag slås fast att landstingen skall vara
skyldiga att genomföra en upphandling av den uppsö-
kande verksamheten och den efterföljande tandvård
som kan behövas. Först då kommer konkurrensneut-
ralitet mellan privata och offentliga vårdgivare vad
avser den uppsökande verksamheten och den nöd-
vändiga tandvården att uppnås.
Det behövs ett förbättrat ekonomiskt stöd också
till personer som till följd av sjukdom eller funk-
tionshinder har ett långvarigt och väsentligt ökat
tandvårdsbehov samt för andra personer med särskilt
höga tandvårdskostnader. Vi tycker att regeringens
förslag till högkostnadsskydd innebär en försämring
jämfört med det nuvarande. Det innebär - med undan-
tag av personer som till följd av sjukdom och funk-
tionshinder skall få ersättning från försäkringen för all
tandvård med 60 % av nu gällande arvode - endast ett
skydd mot höga behandlingskostnader på grund av
omfattande protetiska arbeten och tandreglering,
ingenting annat.
En fast ersättning skall lämnas med 60 % av nu
gällande arvode. Från detta belopp skall 3 500 kr
dras. Låt mig ge ett räkneexempel. Ersättningen från
försäkringen vid en behandlingkostnad om 6 000 kr -
vilket som tidigare sagts är en avsevärd kostnad att
betalas med intjänade och skattade pengar - blir
100 kr. Patienten får själv betala 5 900 kr, eftersom
60 % av 6 000 kr blir 3 600 kr, varifrån karensbelop-
pet 3 500 kr dras.
Vi kristdemokrater förordar i stället att en föränd-
ring av nuvarande högkostnadsskydd skall göras i små
steg.
Nuvarande anslutningsbegränsning för privata
tandläkare till ersättningssystemet för vuxentandvård
bör upphävas. Vi anser dock inte att någon ålders-
gräns skall införas som villkor för rätt till försäk-
ringsersättning för tandvård utförd av legitimerade
tandläkare och tandhygienister. Vi tycker att det är
diskriminerande och i praktiken innebär ett yrkesför-
bud. Det finns ingenting som säger att man blir sämre
vårdgivare just det datum när man fyller 65 år. Dess-
utom skall det i det reformerade pensionssystemet
finnas en rätt att kvarstanna i arbetet, om man så öns-
kar, till 67 års ålder. Ett införande av en 65-årsgräns
för de här två yrkesgrupperna framstår i detta per-
spektiv som ännu mer omotiverat.
För att garantera valfrihet för patienterna och kon-
kurrensneutralitet mellan den offentligt och privat
bedrivna tandvården måste, som jag sagt, barn- och
ungdomstandvården konkurrensutsättas. Tillägget i
§ 5 tandvårdslagen ger landstingen möjlighet att anlita
annan vårdgivare än folktandvården för att utföra den
tandvård som landstingen har ansvaret för. Detta
tillägg i lagen som beslutades av riksdagen hösten
1992 har emellertid inte lett till den ökning av kon-
kurrensen inom barn- och ungdomstandvården som vi
kristdemokrater anser vara nödvändig. Vi anser därför
att en lagstadgad rätt till valfrihet mellan offentlig och
privat tandvård bör införas för barn och ungdomar.
Därutöver behövs det ytterligare konkurrensfräm-
jande åtgärder för att nå viktiga mål som kvalitet,
effektivitet och valfrihet. Därtill kommer en irrationell
faktor: När man öppnar munnen för en tandläkare vill
man själv kunna välja vem som borrar i ens tänder.
Valfriheten har ett värde inte bara för patienterna
utan också för tandvårdspersonalen, som ju får olika
arbetsgivare att välja mellan. För att den offentliga
och privat bedrivna tandvården skall kunna konkurre-
ra på lika villkor måste folktandvårdens kostnader för
vuxentandvården, som finansieras genom försäkring-
en och patientavgifter, redovisas helt skild från den
skattefinansierade barn- och ungdomstandvården. En
sådan särredovisning skulle kunna uppnås genom att
man inrättar resultatenheter med egen kostnadsredo-
visning. Alla uppdrag till dessa enheter måste under-
kastas reglerna om offentlig upphandling. Därutöver
bör särredovisning tillämpas för olika verksamhets-
grenar. Förutom konkurrensneutralitet skulle också en
bättre garanti mot underprissättning uppnås, och ris-
ken för s.k. korssubventionering skulle minska.
Även nuvarande regler om mervärdesskatt, dvs.
regler om ersättning för viss mervärdesskatt från
kommunkontosystemet i kommuner och landsting,
behöver ses över. Dessutom behövs, som anförts i det
föregående, obligatorisk anbudsupphandling av om-
sorgstandvård och sjukhustandvård.
Till slut några ord om amalgamet. Det är natur-
ligtvis en komplicerad fråga. Vi är som politiker i
allmänhet inte fackkunniga. Vi blir hänvisade till
vetenskap och beprövad erfarenhet och kan inte bara
på fingertoppskänsla göra våra avvägningar.
Det är riktigt att Forskningsrådsnämndens utred-
ning har visat att den stora vinsten, kanske den enda
vinsten, är den kosmetiska, att amalgamet inte är lika
vackert som annat tandfyllnadsmaterial. Men vi vill
naturligtvis ta på allvar den oro - den berättigade oro,
som FRN också har talat om - att det kan vara amal-
gamet som är boven i dramat i många människors
lidande.
Vi har ingen invändning mot att användningen av
amalgam inom tandvården skall avvecklas. Jag tror att
vi är överens om det. Vi tycker att användningen av
amalgam på sikt kan förbjudas. Men vi är inte bered-
da att göra det nu. EU:s regelverk tillåter inte, såvitt
vi förstår det, ett direkt förbud mot amalgamet.
Om Roland Larsson har en annan mening eller tror
sig hitta andra vägar för att upphäva det, låt oss då
titta på det. Men som politiker utan fackkunskap kan
vi inte med vetenskapen i ryggen säga att det skall
förbjudas. Kommer det fram ytterligare material som
pekar på det vill vi gärna ompröva beslutet. Vi vet
precis som alla andra i riksdagen vilken stor oro det
finns i den här frågan.
Fru talman! Jag instämmer i det tidigare yrkandet
om avslag på propositionen och bifall till reservation
1.