Herr talman! Inger Koch nämnde FN:s allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna som kom ett
par år efter det sista världskriget. Efter ytterligare 18
år kom de båda nu så väl kända FN-konventionerna.
Den ena tar upp medborgerliga och politiska rättighe-
ter och den andra tar upp de ekonomiska och sociala
rättigheterna. Förklaringen om mänskliga rättigheter
hade och har givetvis inte samma tyngd som konven-
tionerna, eftersom en FN-konvention i det närmaste
får betraktas som ett slags internationell lag, som de
stater som ratificerat den har förbundit sig att följa.
Miljöpartiet har väckt en motion, God miljö som
en mänsklig rättighet. Enligt flera riskprognoser för
2000-talet kommer problem och katastrofer som har
med miljön att göra att orsaka de flesta konflikterna
både inom länder och länder emellan. Miljöflyktingar
blir ett nytt begrepp.
Konventionerna om de mänskliga rättigheterna in-
nefattar bl.a. folkens självbestämmande och rätt att
förfoga över sina naturtillgångar. Men när konventio-
nerna skrevs på 60-talet utgjorde varken befolkning-
sökningen, miljöförstöringen eller den numera fullt
synliga vattenbristen det hot mot den globala livsme-
delsförsörjningen eller människans överlevnad över
huvud taget som det gör i dag.
Rätten till likhet inför lagen, till åsikts- och yttran-
defrihet, till social trygghet och till utbildning, för att
ta några exempel ur konventionerna, är av noll och
intet värde om jag har en dålig daglig miljö. Vad har
jag för glädje av en bra lön och en god levnadsstan-
dard om luften jag andas gör mig sjuk och om vattnet
jag dricker inte är friskt? Vi menar i Miljöpartiet att
rätten till en god miljö också är en förutsättning för att
kommande generationer kan garanteras en acceptabel
överlevnadsmiljö i framtiden.
Motionen avstyrks med följande motivering:
"Sedan FN:s tillkomst har ett omfattande arbete
lagts ned på att definiera begreppet mänskliga rättig-
heter - - - och att verka för att staterna uppfyller sina
åtaganden på det området. Utskottet anser att det är av
vikt att begreppet mänskliga rättigheter inte görs
otydligt. Det går inte i dag att förutse hur ett interna-
tionellt kodifieringsarbete rörande mänskliga 'miljö'-
rättigheter skulle utvecklas och hur ett sådant arbete
skulle påverka det arbete som redan bedrivs för att få
stater att efterleva nu allmänt erkända mänskliga rät-
tigheter. Utskottet finner därför i dagens läge inte skäl
att i internationella sammanhang aktualisera denna
fråga."
Miljöpartiet anser tvärtom att såsom dagens läge
ser ut finns det alla skäl att aktualisera frågan. Från
FN:s underkommission för förhindrande av diskrimi-
nering och skydd för minoriteter kom det 1994 en
rapport som dokumenterade vad man kan kalla mil-
jömässiga övergrepp i världen. Rapporten tog också
upp vad man kan vinna med att sammanföra de nöd-
vändiga miljöåtgärderna med mänskliga rättigheter.
Miljöpartiet menar att det är viktigt att stödja alla
försök att få fram en officiell konvention om mänskli-
ga rättigheter på miljöns område, alltså att en god
miljö blir en mänsklig rättighet.
En annan miljöpartimotion som har med FN att
göra är motionen om inrättandet av en internationell
miljödomstol. Miljöpartiet anser att en internationell
miljödomstol behövs för att ta hand om de krav som
en ökande miljöförstöring och därmed sammanhäng-
ande miljökonflikter ställer i dag. I de internationella
domstolar som finns nu kan bara stater agera klagan-
de. Vi menar att också icke statliga organisationer,
NGO:er, bör få talerätt i en internationell miljödom-
stol. Fanns den möjligheten skulle en organisation
kunna föra t.ex. ursprungsbefolkningens eller en regi-
onal befolkningsgrupps talan.
Minoriteter har ingen rättsinstans att vända sig till.
Ett tydligt bevis på detta är ogonifolkets kamp mot
den miljöförstöring som orsakades av läckage från
Shells oljeprojektering i Nigeria. Författaren Ken
Saro-Wiwo, som talade för ogonifolket, krävde stopp
för miljöförstöringen, sanering av marken och eko-
nomisk kompensation för skadorna. Det är väl känt
hur det gick. Nio företrädare för ogonifolket avrätta-
des, däribland Ken Saro-Wiwo själv.
En ursprungsbefolkning och en minoritetsbefolk-
ning kan vara helt rättslös i sitt eget land. Vart skall
dessa människor vända sig när deras mänskliga rättig-
heter kränks?
Motionen om en miljödomstol lade Miljöpartiet
fram första gången 1989 här i riksdagen och har sedan
gjort det alla år vi har suttit här.
I fjol hade FN:s kommission för brottsförebyg-
gande åtgärder sammanträde i Wien. Man beslutade
vid mötet att frågan om hur man kan skydda miljön
med lagens hjälp skulle prioriteras. Man kom där
fram till en resolution om att undersöka möjligheterna
att få till stånd en internationell miljödomstol efter ett
förslag från Costa Rica.
Miljöpartiet har också en speciell motion om boj-
kott av nigeriansk olja. Wole Soyinka, Nigerias
störste författare som fick nobelpriset 1986 för sin
lyrik, sina romaner och inte minst sitt dramatiska
författarskap, anklagas i dag av militärregimen för
förräderi, vilket straffas med döden. Han flydde från
Nigeria för tre år sedan och lever nu i exil, varifrån
han har uppmanat världen till sanktioner och oljeem-
bargo mot Nigeria. Landet är helt beroende av sina
oljeinkomster, och Shell står för ungefär hälften av
landets råolja. Oljeembargo är enligt Wole Soyinka
det enda sättet att krossa regimen som så hänsynslöst
och öppet kränker de mänskliga rättigheterna. Det
räcker inte med det vapenembargo som redan finns.
Men det är inte bara i Nigerdeltat som oroligheter
har uppstått. Man skall komma ihåg att ogonifolkets
kamp var en ickevåldskamp och att det var regering-
ens trupper som stod för de väpnade insatserna där.
Nu jäser det i delstaten Kaduna i norra Nigeria, där
den nye militäradministratören satt i den militärdom-
stol som dömde Ken Saro-Wiwo och hans åtta an-
hängare till döden. Många av våldsamheterna i Kadu-
naregionen har haft religiös anknytning, och ledaren
för den muslimska oppositionen vill grunda en isla-
misk stat och återupprätta moralen i det som man
kallar det korrumperade Nigeria. Det är ett budskap
som har lätt för att vinna gehör i ett land där opposi-
tionen knappast hörs eftersom de flesta kritikerna och
motståndarna sitter i fängelse eller har mördats.
Miljöpartiets motion om Kina tar upp en rad pro-
blem som gäller mänskliga rättigheter. Det är egentli-
gen bara att göra en lista: rekord i dödsstraff, tortyr
och summariska rättegångar, inhuman familjepolitik,
censur för nyhetsbyråer och kärnvapensprängningar
som skapar tvivel om vad för slags kärnvapenpolitik
Kina egentligen för. Kinas snabba ekonomiska tillväxt
medför också stora interna problem för landet med
svår miljöförstörelse. Och vad som händer i Hong-
kong nu vid övergången till kinesiskt styre innebär ett
bakslag både för de demokratiska rättigheterna och
för den demokratiska samhällsutvecklingen.
Vår utrikesminister har starkt kritiserat Kina, och
också Iran och Turkiet nyligen vid Genèvemötet med
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
Förhoppningsvis är detta inledningen till en multilate-
ral kraftfull kinapolitik, som vi önskar att Sverige
skall gå i spetsen för. Men Kinas inställning är helt
klar. Kinas utrikesminister varnade nyligen världen
för att lägga sig i Hongkongs affärer, som tydligen är
en intern angelägenhet, oavsett vad man har kommit
överens med England om under förhandlingarna om
överlämnandet av kronkolonin.
Men regimens hårda styrning räcker inte alltid ut i
gränsprovinserna i nordväst, och där sjuder missnöjet
öppet och har tagit sig uttryck i häftiga upplopp. Det
är en minoritet där som börjar ställa krav på självsty-
re. De senaste upploppen, den 6 februari i Sinkiang i
år, resulterade precis som övriga upplopp i en rad
fängslanden och försvinnanden, och de fängslade
anses ha avrättats. Den kinesiska televisionen talade
om kriminella element som förfäktar muslimsk natio-
nalism och uppmuntrar starka religiösa känslor i regi-
onen. I vissa områden kräver nu de styrande att reli-
giösa medborgare, som de kallas, skall registrera sig.
Nu är jag framme vid Miljöpartiets längsta sär-
skilda yttrande vid det här betänkandet, det som fått
namnet Religionsfriheten i fara. Vi menar att allt
oftare och tydligare förföljs och trakasseras männi-
skor, inte bara för sina politiska åsikters skull, utan
också för sin tros och religions skull. Det märks en
hårdnande attityd mot andras åsikter över huvud taget
i många länder, och religionen är ofta en sammanhål-
lande faktor för de oppositionella och därmed farlig.
Enligt den officiella nyhetsbyrån Nya Kina har tibeta-
nerna lovats religionsfrihet, men bara om de tar av-
stånd från sin ledare. Detta är alltså ett slags utpress-
ning. Detta är tydliga synliga tecken på religiös förföl-
jelse, liksom det som händer i Afghanistan som eröv-
rats av talibanerna.
Human Rights Watch anger i sina rapporter hur
religiösa utövare där diskrimineras. Många muslimska
grupper förföljs liksom konvertiter från islam till
kristendomen. Förtryck av religiöst oliktänkande
uppmärksammas till en början inte alltid på samma
sätt som andra kränkningar av de mänskliga rättighe-
terna eftersom de inte är lika tydliga och våldsamma
när de börjar, men det är en lika stark anledning till
flykt från ett land som förföljelser och våldshandling-
ar för politiska åsikters skull. Och det kan vara lika
omöjligt av säkerhetsskäl för båda slagen av flykting-
ar att återvända till sitt hem. Det vill vi betona från
Miljöpartiet.
Till sist vill jag kort beröra en annan fråga efter-
som den också på sätt och vis har med mänskliga
rättigheter att göra. Den finns inte med i motionerna i
dag som är från den allmänna motionstiden i höstas.
EU:s medlemsländer har slutit flera avtal med
icke-medlemsländer. Avtalen gäller i huvudsak handel
och ekonomi men omfattar också samarbete i kulturel-
la och sociala frågor. Man har upprättat associa-
tionsavtal med olika länder i Östeuropa, t.ex. Lett-
land, och med vissa Medelhavsländer, t.ex. Tunisien.
I och med att man önskar knyta också OSS-länderna
närmare EU har s.k. partnerskapsavtal mellan EG och
medlemsstater upprättats. I alla avtal nämns de
mänskliga rättigheterna i någon av de inledande artik-
larna.
I oktober behandlades associationsavtalet mellan
Europeiska gemenskaperna och Marocko, och fyra
partier röstade emot att Sverige skulle underteckna
avtalet. I EU:s eget utrikesutskott röstade en tredjedel
av ledamöterna också emot avtalet. Skälet var det
samma i båda utskotten: Marockos ockupation sedan
20 år tillbaka av Västsahara och bristande respekt för
såväl FN:s resolutioner som de mänskliga rättigheter-
na.
I avtalet med Marocko är artikeltexten svagare än
i övriga avtal. Man nämner där mänskliga rättigheter
som en inspiration för gemenskapens och Marockos
inrikes- och utrikespolitik och en väsentlig bestånds-
del i avtalet. I andra avtal talar man om de mänskliga
rättigheterna som en bas och en grund för samarbetet.
Är det brist på kommunikation mellan avtalskonstruk-
törerna som gör att man inte har samma skrivningar
om mänskliga rättigheter i avtalen?
I avtalen med de fyra OSS-länderna Uzbekistan,
Armenien, Azerbajdzjan och Georgien, som vi nyli-
gen tagit upp i utskottet, poängteras de mänskliga
rättigheterna tydligare. Med tanke på EU:s engage-
mang i just frågor av detta slag, som resulterat i skar-
pa uttalanden mot vissa länders brist på respekt för de
mänskliga rättigheterna, borde det ligga i unionens
intresse att i sina avtal speciellt framhålla och betona
dem med samma skrivning. EU:s uppfattning om vad
respekt för de mänskliga rättigheterna innebär måste
ju förutsättas vara konstant och inte skifta i takt med
om det är ett associations- eller partnerskapsavtal som
ingås eller vilket land man skall samarbeta med.
Jag kommer att skriva en interpellation om detta.
Jag hade önskat, som de andra talarna, att någon av
ministrarna skulle ha varit närvarande här.
Till sist vill jag säga att jag ger stöd till samtliga
reservationer som Miljöpartiet är med om, men jag
yrkar bifall till reservation 3, om god miljö som en
mänsklig rättighet, och reservation 13, om embargo
avseende nigerianska oljeprodukter.