Fru talman! På s. 48 i betänkande, under avsnittet
om Turkiet, står det att utskottet noterar att korruption
och rättsröta har fortsatt att prägla det politiska livet.
Det är så sant som det är sagt. I betänkandet finns en
stor enighet mellan alla partier i beskrivningen av
Turkiet. Det finns små skillnader, som bl.a. från vårt
partis sida uttryckts i en särskild meningsyttring. Det
gäller synen på den väpnade konflikten i Turkiet.
Jag skall bara fylla på litet grand, och exemplifiera
det som sägs i betänkandet om rättsröta och korrup-
tion för att ge kammaren ytterligare kött på benen i de
här sammanhangen.
Den 3 november 1996 inträffade en allvarlig bil-
olycka i en liten by där tre personer omkom och en
blev svårt skadad. Han som körde bilen var rektor för
Istanbuls polisskola - en man som varit en av idégi-
varna bakom den specialpolisstyrka som särskilt inrik-
tat sig på att bekämpa kurdiska separatister. Han var
också en nära medarbetare till inrikesminister Agar. I
bilen satt också en kurdisk klanledare som även sitter
i parlamentet för Tansu Cillers parti. I bilen satt också
en turkisk före detta skönhetsdrottning. Det märkliga
var att i bilen också satt en känd yrkesmördare som i
18 år varit efterlyst av Interpol. På 70-talet var han
ordförande i fascistpartiets ungdomsrörelse, och an-
svarig för tortyr, mord och knarkhandel. Han har bl.a.
varit inblandad i förberedelserna för mordförsöket på
påven. Denne yrkesmördare hade ett diplomatpass
med falskt namn på sig som var utfärdat av inrikes-
minister Agar. Han hade också, i falskt namn, en
vapenlicens som också var underskriven av inrikes-
ministern.
Detta exempel har lett till en omfattande debatt i
turkiska massmedier, där man kan läsa mycket starka
beskrivningar av den egna staten. Det kan t.ex. stå att
den turkiska staten stinker och är rutten, att det är en
kriminell stat, att man står upp till halsen i smuts osv.
Det är alltså en mycket omfattande självkritik som
pågår i massmedierna och som också utlöst aktioner
och demonstrationer av olika slag bland befolkningen.
Detta kanske kan medföra att vi kan se hoppfullt på
utvecklingen, och att regeringen steg för steg tvingas
att införa åtgärder.
Inrikesminister Agar hade också ett ansvar för åt-
gärder när det gäller situationen i fängelserna i fjol
våras. Dessa ledde till att fångar i hundratal inledde
protester, som sedan övergick i hungerstrejker och
s.k. dödsfasta, där 13 personer så småningom dog i
somras. De svälte sig helt enkelt till döds i protest. De
nya reglerna skulle innebära att fångarna skulle få
svårigheter att försvara sig i domstolarna - de flesta
fångarna var häktade.
De här spända förhållandena i fängelserna ledde
också till en incident i fängelset i Diyarbakir, som är
totalt överbefolkat. Fängelsevakterna och polisen gick
i slutet av september till attack och bearbetade, eller
helt enkelt slog ihjäl, ett tiotal fångar samt gav totalt
ett trettiotal ordentligt med stryk. Även detta har na-
turligtvis väckt stor uppmärksamhet, som har lett till
att regeringen måste försöka ta itu med rötan inom
fängelseväsendet.
Under 1996 spred sig en pessimism, vars konsek-
venser ändå har blivit att man kan känna en viss op-
timism. Vi i Vänsterpartiet avvisade tullunionen med
EU med hänvisning till just bristen på mänskliga
rättigheter. Mycket av argumentationen har visat att vi
fick rätt - det blev inte bättre, utan sämre. Men nu är
vi där, och vi i Vänsterpartiet menar att dialogen med
Turkiet måste fortsätta. Den är ett stöd för den in-
hemska opinionen och för dem som agerar för demo-
krati och mänskliga rättigheter. Unionen har faktiskt
förbundit sig att uppta förhandlingar om medlemskap
med Turkiet. Detta skall användas som ett tryck på
regeringen att införa en normal demokrati och
mänskliga rättigheter. Vi menar inte att man kan avvi-
sa ansökan om medlemskap på grund av att Turkiet
inte i sin helhet är ett europeiskt land. En del av lan-
det tillhör faktiskt Europa. Ett nära samarbete i fram-
tiden har ju också förordats. Men trycket på landet
och stödet till den inhemska opinionen måste öka.
Jag vill varna för den tanke som förts fram från
turkisk sida att om man bara kan ta knäcken på PKK
kommer man att kunna lösa problemen med de
mänskliga rättigheterna. Men det var faktiskt under
juntaperioden, dvs. innan PKK tog upp den väpnade
kampen i Turkiet 1984, som de mest omfattande
brotten mot mänskliga rättigheter förekom. 100 000-
tals människor torterades i fängelserna och förföljel-
serna nådde ofattbara nivåer. Det var detta som var
orsaken till att man en gång i världen fattade beslutet
att inleda det väpnade uppror som nu har lett till så
mycket lidande och förtryck i Turkiet.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betän-
kandet när det gäller avsnittet om Turkiet, och jag står
givetvis bakom Vänsterpartiets reservationer i övriga
avsnitt.