Herr talman! Först vill jag instämma i det Tone
Tingsgård säger om vilket stimulerande arbete det
faktiskt har varit att i utskottet ta fram det här betän-
kandet. Det är många både faktaspäckade och med
engagemang späckade motioner som ligger till grund
för betänkandet. Det är också en av förklaringarna till
att det inte täcker hela världen. Det är ett motionsbe-
tänkande, och därmed har motionerna kommit till
utifrån enskilda ledamöters synpunkter eller partiers
synpunkter. Det är det vi behandlar.
Jag är litet förvånad över en sak som jag saknade i
Tone Tingsgårds anförande. Borde inte socialdemo-
kraterna glädja sig åt att ha en minister från samma
parti här i kammaren - liksom vi andra, som så gärna
önskar en sådan närvaro? Är inte det ett önskemål
även från socialdemokraterna i utskottet? Det vore
naturligt, tycker jag, att önska sig det. Men det hörde
jag ingenting om.
Jag vill också fråga Tone Tingsgård om några av
de sakfrågor vi diskuterar. Det gäller Indonesien.
Anser verkligen Tone Tingsgård att regeringen har
gjort allt? Varför inte, som Helena Nilsson, jag och
flera andra var inne på, ha en speciell MR-rapportör,
en person som finns direkt närvarande på ön? Varför
inte kräva det? Och i den mån det inte går att uppnå
det - varför inte anta det förslag som också har disku-
terats i den allmänna debatten, förslaget om folkrörel-
serepresentanter? De skulle kunna finnas på ön som
ett steg innan man kan få en FN-närvaro.
Så till Iran. Det är sant att även utskottets majori-
tet har kritiserat den kritiska dialogen och sett att man
inte har kommit så långt. Men det är inte tillräckligt
för att ifrågasätta det, med den text som vi har i reser-
vationen. Jag tycker faktiskt att utrikesministern själv
har gett underlag för att ifrågasätta om kritisk dialog
räcker. Man måste gå längre, med dagens situation.