Herr talman! Det jag har velat lyfta fram i sam-
manhanget är barns mänskliga rättigheter. Det har
nämnts även av tidigare talare.
Hur är det möjligt att försvara att barns rättigheter
undertrycks genom att peka på en annan av våra
grundläggande rättigheter, när det är genom en
brottslig handling som ett alster har kommit till?
Ett annat område som inger oro är den hårdnande
attityden mot flyktingar både i Sverige och i hela
Europa. Enligt de organisationer som arbetar nära
flyktingar har attityderna förändrats till en mer re-
striktiv syn på flyktingars rättigheter och en hårdnan-
de attityd från såväl politiker och myndigheter som
allmänhet. Att söka asyl är en mänsklig rättighet.
Enligt Amnesty International befinner sig det interna-
tionella system som skall övervaka flyktingars rättig-
heter i kris. I en världsomspännande kampanj talar
man om att orsaken till att människor flyr är den
bristande respekten för mänskliga rättigheter. Det
behöver vi påminnas om i Sverige.
Även om det finns en del allvarliga skönhetsfläck-
ar när det gäller tillämpningen av våra principer,
menar jag att västerlandet har ett viktigt arv att lämna
vidare, både till våra barn och till de stater där flag-
ranta övergrepp mot mänskliga rättigheter dagligen
sker. Samtidigt måste vi vara öppna att lära av andra
kulturer. Det mest strålande exemplet på styrkan i
passivt fredligt motstånd har Gandhi gett oss. Vi har
mycket att lära av andra kulturer när det gäller respek-
ten för den äldre generationen och att ta vara på deras
visdom och kunskap. Det är också så att de mänskliga
rättigheterna måste återerövras av varje generation.
För att vi då samtidigt skall inta ny mark måste vi
arbeta mycket hårt både med oss själva och med and-
ra om vi gemensamt skall kunna göra framsteg.
Jag vill också helt kort påminna om att det finns
ett starkt samband mellan internationellt utvecklings-
samarbete i bred mening och utveckling av demokrati
och respekten för mänskliga rättigheter. De sociala
rättigheterna har också lagts till de grundläggande
rättigheter som man från början talade om.
I det sammanhanget vill jag bara nämna den oer-
hört svåra flyktingsituation som råder i Zaire och den
skuld som vi från västvärldens och USA:s sida står för
när vi inte på ett effektivare sätt har kunnat ingripa.
Människor och inte minst barn berövas livet, och de
mänskliga rättigheterna förtrampas varje dag. Inget
effektivt har gjorts för att förhindra detta.
Vi behöver en fördjupad debatt om mänskliga rät-
tigheter i vårt land både när det gäller vårt eget age-
rande i Sverige och när det gäller våra kontakter med
andra länder. Jag vill ta några exempel på länder där
grava övertramp av mänskliga rättigheter kontinuer-
ligt återkommer.
Innan jag kommer in på enskilda länder vill jag
bara nämna det som har skett när det gäller Europarå-
dets utveckling under senare tid. När man har behand-
lat t.ex. Rysslands och Kroatiens ansökningar, kan
konstateras att kriterierna för upptagande av nya
medlemsländer har förskjutits från krav på en funge-
rande demokrati till det mer modesta önskemålet att
kandidatlandet skall utfästa sig att så snart som möj-
ligt uppfylla villkoren och visa prov på god vilja i den
riktningen.
Så säger man i den redogörelse för Europarådets
arbete som vi nyligen har fått från regeringen. Jag
tycker ändå att det är någonting som man måste fun-
dera över. Det är oerhört viktigt att man verkligen har
krav på att reglerna är uppfyllda.
Amnesty International påpekar att man både i
Ryssland och i Ukraina utdömer dödsstraff trots att
Europarådet hävdar att så inte är fallet. Minst 140
fångar avrättades i Ryssland under 1996, och 103 av
dem efter det att Ryssland hade blivit medlem av
Europarådet. Det tycker jag vi måste protestera mot. I
Ukraina överstiger siffran 100 för 1996.
Som flera andra talare gjort vill jag nämna Kina.
Vi har i vår motion om de mänskliga rättigheterna
skrivit ganska mycket om tillståndet i Kina. Jag skall
inte gå in på alla detaljer - flera talare har nämnt hur
det står till; människor med olika politiska åsikter
förföljs, och kristna, muslimer och andra religiösa
förföljs. Den kinesiska kyrkans medlemsantal har
faktiskt tiofaldigats sedan den kommunistiska folkre-
publiken grundades, och den ökar i allt snabbare takt.
Det kanske är en källa till oro för ett kommunistiskt
system. 70 % av Kinas kristna är kvinnor, och fler och
fler religiösa kristna förföljs mycket hårt av de kine-
siska myndigheterna. Detta tycker jag är någonting
som vi behöver protestera kraftigt mot i väst. Inte
minst tibetanska munkar och muslimer i Xinjiang-
provinsen är utsatta för svår förföljelse.
Vi har i betänkandet också nämnt - precis som jag
har gjort i min motion - att den ettbarnspolitik som
Kina så hårt och hänsynslöst driver har gått snett på
många sätt. En av följderna av ettbarnspolitiken är en
sned befolkningsfördelning. Det går redan nu 118
pojkar på 100 flickor - 97 % av de aborter som före-
kommer gäller flickor. Nu har man faktiskt börjat bli
bekymrad över ettbarnspolitikens effekter från andra
synpunkter. Landets intellektuella elit föder allt färre
barn, men i fattiga landsändar föds fortfarande många
barn. I Shanghai har man fler dödsfall än födslar.
Nu vill man uppmuntra välutbildade storstadsbor
att skaffa barn men ha en ännu hårdare födelsekon-
troll på landsbygden. Man säger rent ut att detta är för
att få en högre kvalitet på kineser. Man menar att de
senaste årens utveckling har lett till en sämre sorts
kineser. Tyvärr måste vi konstatera att vi känner igen
en del av talesätten från Nazityskland, där man trodde
sig ha vetenskapligt alibi för att sterilisera och mörda
dem som man ansåg vara mindre önskvärda männi-
skor. Här gör man det i stället genom begränsning av
födslarna.
Kinas förtryck i Tibet och farhågorna för vad som
kommer att hända när det gäller Hongkong och
Taiwan har redan nämnts utförligt och vältaligt av
flera andra talare. Jag instämmer i det som har sagts i
det sammanhanget och vill inte ta upp mer tid med
det.
Jag vill också instämma i det som har nämnts om
Indonesien, inte minst om förtrycket av Östtimor, som
vi måste få ett slut på. Jag tror att vi både när det
gäller Kina och när det gäller Indonesien behöver ha
en dialog som är ännu kraftigare, men vi kanske också
behöver hitta andra medel för att nå fram med vårt
budskap.
Ett annat land som har nämnts av många är Iran.
Där vill jag speciellt tala om iranska konvertiter. Jag
har svårt att förstå den politik som man här bedriver,
när både regeringen och Utlänningsnämnden har
beslutat sig för att det inte finns någon risk att skicka
tillbaka iranska konvertiter. Detta gör man samtidigt
som många andra länder anser att detta är ett fullgott
asylskäl. Människorättsorganisationer, Amnesty In-
ternational, Iranian Christian International och Human
Rights Watch påpekar samfällt att det är stor risk för
dem som har konverterat att återvända till Iran. 1994
dödades tre kända kyrkoledare, 1996 ytterligare en.
Ändå säger man att det inte är någon större risk att
skicka tillbaka konvertiter.
Jag tycker att den bedömningen är mycket under-
lig, och jag undrar vad man har grundat den på. Jag
vet att det har förekommit besök från Utlännings-
nämndens sida i Iran, men jag vet också att man bl.a.
träffade en bror till en av de mördade kyrkoledarna.
Han hade dagen innan hotats av myndigheterna med
att han verkligen inte skulle gå säker om han sade
något ofördelaktigt om regimens sätt att behandla
kristna. Om han då inte uttalade sig klandrande mot
regimen är det inte svårt att förstå.
När man talar med människor i en regim där sådan
förföljelse, sådana trakasserier och även mördande
och avrättningar förekommer är det oerhört viktigt att
man håller i minnet att människor är rädda och inte
alltid vågar säga som det är. Därför har vi krävt att
man inte längre skall avvisa konvertiter till Iran, utan
att man skall göra en ny bedömning av riskerna.
Jag vill till sist yrka bifall till reservation nr 12,
som handlar om iranska konvertiter. Jag vill också
instämma i yrkandena om bifall till reservationerna 6,
8 och 9.