Fru talman! Respekten och värnet för mänskliga
rättigheter och demokrati måste vara den främsta
prioriteten i svensk utrikespolitik. Det brukar vi åt-
minstone verbalt vara överens om i Sveriges riksdag.
Det ämne vi behandlar i dag är vad jag tidigare
har kallat det årliga uppsamlingsheatet, då man med
litet hjälp av ett skohorn pressar in en lång rad frågor
som har litet med varandra att göra - i en del fall inte
ens har med mänskliga rättigheter att göra. Men det är
väl för att de inte passar in någon annanstans i utskot-
tets hantering.
I och för sig skulle betänkandet lika gärna kunna
heta Demokrati m.m. Men när man sedan följer upp
vad utskottsmajoriteten skriver förstår man ju att den
titeln skulle vara ännu mera missvisande.
Vi hade en debatt för några veckor sedan där vi
bl.a. från Folkpartiets sida argumenterade för ett
självständigt demokratirekvisit när det gäller vape-
nexport. Det hävdades då från utskottsmajoritetens
sida att det behövs inte. För detta skall vägas mot en
lång rad andra aspekter. Det är väl det som utskotts-
majoritetens betänkande ger uttryck för nu. Det är en
lång rad andra aspekter som också skall vägas in. Jag
tror att det var utskottsmajoritetens talesman som
använde ordet pragmatisk tidigare i debatten.
Fru talman! I debatten för en månad sedan var det fem
partier som mycket klart uttalade att utvecklingen när
det gäller mänskliga rättigheter och demokrati i Indo-
nesien går åt fel håll i förhållande till den kritik som
utskottet många gånger tidigare har uttalat. Då sade
den socialdemokratiske talesmannen för utskottsma-
joriteten Nils T Svensson att vi skulle vänta med
denna fråga tills MR-betänkandet skulle behandlas.
Det gör vi i dag. Nu är betänkandet här. Vad säger
utskottsmajoriteten? Vad säger Socialdemokraterna?
Vad säger man om det alltmer ökande förtrycket och
övergreppen mot oppositionen inför de kommande
parlamentsvalen i maj? Ingenting. Vad säger Tone
Tingsgård? Vad säger Inger Koch? Nu är vi där. Det
är nu vi skall diskutera detta. Finns det någon anled-
ning till att Clintonadministrationen den senaste tiden
i praktiken har infört ett vapenembargo mot Indonesi-
en? Manar det till någon slags eftertanke?
Fru talman! Nu skall jag tala litet om det forna Ju-
goslavien. Under hösten har en rad övergrepp mot
oberoende medier ägt rum i Kroatien. Så har också
skett i Serbien. Kommunalvalen i Zagreb i oktober
1995 fick aldrig slå igenom demokratiskt på grund av
president Tudjmans obstruktioner. I flera månader
försökte president Milosevic göra samma sak efter
kommunalvalen i november i Belgrad och 14 andra
stadsfullmäktige där den serbiska oppositionen vann.
Till slut blev det ändå en välkommen seger för demo-
kratin.
I Mostar har bosnienkroater stängt staden för åter-
vändande, slängt ut dem som försökt ta sig in och
slängt ut dem som försökt hålla sig kvar. Vi vet alla
att detta sker med Zagrebs goda minne. Inte ett ord
om detta sägs i utskottets betänkande. Utrikesutskottet
säger ingenting. Vad är det för hänsyn man tar? Är
det hänsyn till tidigare tystnad inför folkmordet i
Bosnien? Är det hänsyn till Carl Bildts uppdrag?
Ansträngningarna är stora i många av Västeuropas
flyktingmottagarländer för att få de bosniska flykting-
arna att återvända. Men de står inte i någon som helst
proportion till bristen på kraftfullt agerande i Bosnien
för att göra det möjligt för flyktingar att återvända.
Jag yrkar i det sammanhanget bifall till reservation 14
i betänkandet.
Så vill jag , fru talman, gå över till den kinesiska
delen av världen. Jag hade inte tänkt lägga till någon-
ting utöver det som Håkan Holmberg sade tidigare om
Hongkong, men eftersom Tone Tingsgård hänvisade
till vad utskottsmajoriteten säger i betänkandet, att
man förutsätter att Kina respekterar sina åtaganden,
måste jag ta upp det här. Det är ju precis det som är
problemet. Kinas åtaganden är den överenskommelse
man slöt med Storbritannien 1984. Det är med hän-
visning till den som Kina, formellt ganska logiskt,
anser sig ha rätt att rulla tillbaka 13 års demokratisk
utveckling i Hongkong. Man lever upp till sina åta-
ganden, förvisso. Men det kan väl aldrig vara accep-
tabelt för ett demokratiskt parlament någon annan-
stans i världen? Vad säger utskottsmajoritetens före-
trädare? Är detta rimligt? Vad säger Tone Tingsgård?
Bertil Persson är inte här, så jag ställer samma fråga
till Inger Koch. Jag ställer den också till Helena Nils-
son och Eva Zetterberg.
Slutligen, fru talman, vill jag ta upp Taiwan. Ge-
nom resolutionen 27:58 1971 ersattes Taiwan av
Folkrepubliken Kina som medlem i FN och som per-
manent medlem i FN:s säkerhetsråd. Under de 52 år
som FN har funnits, har Kina i 26 år representerats av
regimen i Taipei. I 26 år därefter har Kina represente-
rats av regimen i Peking. Jag kan hålla med om att det
förvisso var en anakronism att det kinesiska folket
1971 representerades av Chiang Kai-sheks regim på
Taipei. Men att det demokratiska Taiwan, ett land
med över 20 miljoner människor, inte är representerat
i FN 1997, är ett övergrepp.
Utskottsmajoriteten säger, liksom den moderata
motionen 7, att ett-Kina-politiken består. Vad är inne-
börden av det? Det kinesiska folket har givetvis rätt
att återförenas närhelst det så önskar i demokratiska
och fria former. Men att respektera den rätten kan väl
inte vara något skäl att stänga det demokratiska
Taiwan ute från internationell representation? Presi-
dentvalen i Taiwan i mars 1996, för ett år sedan, var
den slutliga bekräftelsen på att Taiwan är en av de få
fullvärdiga demokratierna i Asien. Det är ett nytt läge
jämfört med 1971.
Vad innebär ett-Kina-politiken? Tyskland var de-
lat. Korea är delat. Men inte har det inneburit någon
ett-Tyskland-politik eller ett-Korea-politik med inne-
börden att bara en av de två delarna haft rätt till inter-
nationell representation? Varför en ett-Kina-politik
som utestänger den demokratiska delen av Kina? Är
det bara styrkeförhållandet mellan de två delarna som
avgör?
Under apartheidregimens tid i Sydafrika, fanns det
många som kritiserade att apartheidregimen fick vara
kvar i FN. Många av oss, både i Sverige och ute i
världen, hävdade dock universalitetsprincipen. Länder
skall vara representerade i FN. Därför menar jag att
Sverige inte bara bör konstatera att andra länder har
tagit initiativ som misslyckats i FN för att föra upp
frågan om Taiwans ställning på generalförsamlingens
dagordning. Sverige bör i stället aktivt medverka i
arbetet.
Är det, Tone Tingsgård och Inger Koch, jag ställer
frågan till henne eftersom jag fortfarande inte ser
Bertil Persson här i kammaren, bara hänsyn till att det
här rör sig om en av världens stormakter och en av de
mest blomstrande exportmarknaderna för svensk
exportindustri, som gör att vi ställer en löftesrik de-
mokrati utanför världssamfundet? Det kan väl inte
vara så att man tolkar vårt deltagande i EU:s gemen-
samma utrikes- och säkerhetspolitik som ett krav på
att ligga lågt bara för att det kanske finns andra upp-
fattningar i de här frågorna inom EU? Det har i alla
fall aldrig varit Folkpartiets politik när det gäller vår
medverkan i EU.
Vilka är de folkrättsliga följderna av den ett-Kina-
politik som utskottsmajoriteten och den moderata
reservationen hänger fast sitt resonemang kring? Kan
företrädarna för de här partierna svara på det?