Herr talman! Vårt århundrade har sett mycket sto-
ra framsteg på de mänskliga rättigheternas område
men har också varit med om stora misslyckanden.
Vem hade kunnat ana det barbari som första världs-
kriget förde med sig och att så många länder skulle bli
indragna och så många enskilda människor skulle
uppleva förtryck i krigets fasor? Efter detta krig bil-
dades Nationernas förbund i den fasta föresatsen att vi
aldrig mer skulle ha ett krig.
Det andra världskriget var ett fruktansvärt bakslag
för alla dem som hade trott att ett krig mellan civilise-
rade stater inte längre skulle vara möjligt. När det
sedan uppenbarades att försök till utrotning av ett helt
folk satts i system och att man lyckats göra sig av med
6 miljoner judar under fruktansvärd förnedring, stod
världen svarslös inför hur all denna ondska kunnat
utvecklas och ta form mitt i Europa. Hur var det möj-
ligt? Varför hade man inte lyckats stoppa vansinnet i
tid?
Mer och mer växte övertygelsen fram att det fanns
ett starkt och oupplösligt samband mellan respekten
för andra stater och respekten för den enskilda männi-
skan. Ingen verklig och varaktig demokrati finns utan
respekt för den enskilda människans rättigheter.
Människosynen om allas lika värde och värdighet är
demokratins själva grund och livsluft.
Olika traditioner har gett viktiga bidrag under år-
tusenden. Grekisk filosofi har bidragit med tankar om
demokrati, om än ofullständiga. Det var bara de fria
männen som räknades när besluten fattades. Både
kvinnor och slavar stod utanför. Den romerska rätten
har varit grundläggande för vårt rättssystem. Den
judisk-kristna traditionen har betytt mycket för for-
mandet av vår människosyn. Livets okränkbarhet,
allas lika värde oberoende av ras, kön, ställning, poli-
tisk eller religiös övertygelse är den människosynens
kännemärken.
Ett av de namn som dyker upp i olika samman-
hang där utvecklingsarbete, fred och rättvisa diskute-
ras och där institutioner som skall främja dessa före-
teelser bildas är René Cassin. Han var fransk jurist
och professor i internationell lag. Han var fransk
delegat till Nationernas förbund och medlem i general
de Gaulles exilregering i London under andra världs-
kriget. Så småningom blev han medlem av Europa-
domstolen. Han var verksam bakom bildandet av
Unesco och fick så småningom Nobels fredspris
1968.
René Cassin var huvudförfattare till den allmänna
förklaringen om de mänskliga rättigheterna 1948, och
han anser själv att den har sin ideologiska grund i de
tio budorden. Detta uttrycker han mycket klart i en
festskrift om Law and Man, dvs, Lagen och männi-
skan. Förklaringen om de mänskliga rättigheterna har
dock fått stå för sig själv, för att alla lättare skall kun-
na omfatta den och göra den till sin egendom.
Jag tror, precis som Håkan Holmberg tidigare ut-
tryckte det, att det absolut finns en grund hos alla
människor, från vilken kultur de än kommer, för att
kunna acceptera och vilja efterleva denna förklaring
om de mänskliga rättigheterna.
Vi befinner oss mitt i processen, och vi har alla
mycket att lära, även om vi har kommit olika långt.
Inte minst gäller detta tillämpningen, där vi alla måste
tillstå att vi brister. Det har tagit lång tid för kvinnor
att få de rättigheter vi i dag har även i vårt land. I
dagens Sverige undertrycks fortfarande många kvin-
nors mänskliga rättigheter på det mest nedvärderande
sätt. Enskilda kvinnor misshandlas varje dag, och en
kvinna får varje vecka plikta med sitt liv i vårt land.
Det kan vi aldrig acceptera.
Barnen är en utsatt grupp. Det påminns vi ständigt
om. Det är, enligt min mening, ovärdigt att ett rätts-
samhälle gör frågan om barnpornografi till en fråga
om yttrandefrihet och tryckfrihet. I den utredning som
nu kommit på vårt bord, Barnpornografifrågan, tar
man inte tillräcklig hänsyn till barnets mänskliga
rättigheter - rätten att inte förnedras, rätten att inte bli
utsatt för våld och sexuella övergrepp. Den enes frihet
får aldrig bli den andres förtryck och förnedring, om
det än rör sig om en aldrig så grundläggande mänsklig
rättighet som tryckfrihet och yttrandefrihet. Då har vi
kommit snett. Var finns barnets frihet i sammanhang-
et? Var finns friheten att säga nej till övergreppet?
Och barnet är inte bara genom yttre våld och rädsla
förhindrat att säga nej till övergreppet utan står ofta
helt oförstående för hela situationen och saknar ord
att uttrycka sin avsky och sitt avståndstagande. Om
barnet lyckas göra det respekteras ändå inte dess
yttrande.
För mig och en mycket bred opinion är det full-
komligt omöjligt att förstå att det inte skall vara abso-
lut förbjudet att inneha de alster som kommit till ge-
nom ett så gravt undertryckande av ett barns rättighe-
ter.